Hej fina!

Idag vaknar jag och känner igen mig lite. Igår var en lite tung dag. Friheten med min nya inställning hur jag väljer att tänka och helst inte låta tankarna få styra mig, hjälpte mig så oerhört mycket, att jag vill hoppa högt och skutta runt. Då blir sådana dagar bevis för mig själv, att du blir som du tänker.

Att ha känslor. Att ha tankar. Att sära på de två. Det är ju det kluriga. Det som var igår som ett exempel, är min sorg efter Pixie, min hund. Jag vaknade med smärta igår. I både själ och hjärta. Och vägrade fastna i tanken. Jag accepterade hur jag mådde. Sorterade ut vad som var verkligt. Och vad jag själv byggde upp som inte ens hänt. Eller ens kommer att hända. När jag gick i terapi för min PTSD, fick jag väldigt bra redskap till det. De redskapen borde man få med sig redan i skolan. Kanske i nian redan? När oro över allt kommer.

Den här rubriken #metoo, berör mig starkt. Det är en typ av upprop, som jag absolut hänger på. Det handlar om att visa hur vanligt det är. Med övergrepp på kvinnor från/av män. Det har också hänt mig. Det med kanske ni tänker. Det är sant. Och jag var ca 35. Jag var med i en förening, som blev mer som en sekt. Om man inte betedde sig som ledaren ville, var man inte välkommen. Jag blev hjärntvättad, utnyttjad och utsatt för grovt sexuellt övergrepp, våldtäkt, sedan hotad i många år om att inget säga samtidigt som jag visste att jag skulle åka ut, och ingen tro mig. Så jag grävde ner det på något vis, förnekade och sa att jag var inte värd bättre. Och la det så djupt i mina gömmor så det kom inte upp förrän många år senare. Det var för hemskt att ta till sig. Det skulle i så fall slå sönder allt jag trodde på. Hela mitt liv. Det var vad jag trodde. Det kom ikapp och slog inte sönder mitt liv. Jag kunde börja en lång väg. Till läkning.

Än idag. P g a hjärntvätten mer än något annat, jobbar jag med tillit. Till vem som helst. Det bästa är, att jag litar till mig nu. Så himla mycket att jag aldrig tillåter något mer, som känns väldigt fel igen. Det jag gick igenom, gjorde också att jag hade svårt att se, att kärleken till mitt ex, var över. Just den kärleken man bör ha för att det ska vara. Jag vet det nu, jag hade bara så svårt att släppa. Han var ju min trygghet på något vis. Att slippa gå ut och möta världen. Som jag egentligen längtade efter.

Nu när jag kan känna som jag gör för mig själv. Och inte tappa bort vem jag egentligen är, utan hitta än mer och leva, som den jag är. Och ha träffat en man, som lyfter det hos mig. Jag är inte rädd. Jag bara är. Och det blir som det blir. Jag har så mycket liv i mig. Så mycket skratt. Och det kommer bara att bli bättre. Förhoppningsvis med denna fina man. Så vill jag att du där ute, som varit med i svårigheter. Det går att börja om!! Börja ett nytt liv. Från den du är nu. Det kan vara skrämmande. Våga be om hjälp. Jag fick sådan oerhört bra hjälp i den biten. Där är i alla fall kommun och landsting bra i mitt län. När det kommer till just sådana saker. De fångade upp mig. När jag väl vågade. Tack!!! Till alla ni som fanns där då!!

Kanske jag berättar en annan dag, just nu. Är jag inte redo att lämna ut. Samtidigt är det en viktig sak att berätta. Kanske få någon att se signalerna. Som vi gärna förnekar. För vi ser helt enkelt inte vårt värde.

Kram// Annika

#metoo