Hej fina!

Idag har lugnet landat i hela mig. En känsla i själen som är svår att dela med sig av, om man inte upplevt det.

Jag har ju varit med om en del. Och jag är som en puppa som blir till fjäril. Många steg på vägen att förvandlas. Något jag lärt mig de eller kanske sista året, är att när jag får kollaps, gråter, det är jobbigt och gör ont. Det är att något bra händer inuti mig. Så länge jag inte går igång och gör mig själv, eller andra illa. Det har jag gjort förr. Stött bort, på grund av att jag känt mig så värdelös vid de stunderna.

Det här året, har jag tränat på att bara vara kvar i mitt mående och inte vara dum mot mig. Inte slå mig själv. Inte kasta nåt sönder. Det har hänt ja. Förr. Inte tänka värdelösa tankar. Om mig. För två kvällar sedan hände nåt i mig. Som gjorde det svårt att inte göra så. Jag klarade nästan allt detta. Dock kom min känsla om att vara värdelös, dålig, upp. Och nu tycker jag det var bra. För jag blev medveten.

Ni måste tycka jag är tokig. Som tycker det dåliga är bra. Fast jag har tyckt det också förr, att jag inte vill må dåligt, dämpat det. Med ilska. Mot mig. Och den som var i vägen och inte såg mig. Förstod mig. For ju illa såklart. Nu vet jag varför jag gjort så. Och först då, kan jag ändra på något. Det du inte ser eller vet eller erkänner. Det är ju svårt att ändra ifall du vill.

I och med den känslan. Så gnager det lite i mig. Hur ska det komma ut ur kroppen? Den känslan som fanns där? Eftersom jag vill bli fri från allt gammalt jag hört och intalat mig själv. Så kommer det ju komma. Vore ju skönt om jag får bort det på ett lugnare sätt. Jag vet! Att jag har något i mig som gör väldigt ont. Som stoppar mig. Som får mig att dra mig tillbaka i mitt skal ganska lätt. Fast bara lite eftersom jag åtminstone märker det. Jag vet inte vad det är.

Kanske. Kanske är en bit saknaden och smärtan av min pappa som endast 49 år, tog sitt liv. En del av det är det ju. Så jag får väl se. Har ju hela livet på mig. Hela tiden har vi ju nya intryck. Ständigt. Varje dag med våra sinnen.

Återigen. Igår. Då sov jag halva dagen. Orkade ligga ned trots smärtan. Jag upplever en ny smärta i nacke och rygg. Det är något som sliter på kropp och själ. Smärta. Sedan mediciner. Och oro. Besvikelsen har varit enorm. Att behöva äta medicin. Fast då har jag ju en väninna som lever med smärta. Som så klokt sa en gång, att ta tabletter en period. Det gör ju inget. De hjälper inte så mycket men håller mig uppe.

Så idag. Jag sov så gott inatt. Hade min son och hans fina flickvän här igår. Han gjorde hamburgare. Inga vanliga. Utan från scratch att han malde entrecote, hade plockat kantareller och gjort tryffelmajonäs! Vilken pärla!! Det var så gott. Och det var så underbart att bara få umgås. Det har inte hänt ordentligt på så länge, p g a skilsmässan. Ja denna mysiga kväll. Den kommer ligga som bomull i hjärtat.

Att orka. Vara så glad. Inte borta i skallen av smärta och sorg. Utan så full av liv!!! Jag är så stolt över bägge mina barn. Min son 21. Min dotter 25. Och barnbarn. Och deras respektive som jag älskar som mina. Att få vara en del i deras liv. Det är inget jag tar för givet! Har jag lyckats med något stort i livet. Så är det mina barn!! Så fina människor. Och det vet jag inte är bara jag som tycker. Jag älskar er!!

Nu ska jag fortsätta njuta av lugnet i mig. Stillheten. Ingen stress. Ingen oro. Den stund jag mår så. Det är värdefullt. Ha det så fint. Tänk snälla tankar om dig. Om du tänker saker om dig, som du aldrig skulle säga till en vän. Tänk om direkt.

Kram // Annika

Crazyselfie i bilen när han hämtar mig hos min kärlek. Lycka!!

Mitt älskade alltid glada barnbarn!

Min vackra dotter!