Hej fina!

Har fått frågan från er som inte vet vem jag är. Angående operationer och smärta.

Jag blev skadad första gången i februari 2001. Jag älskade att åka snowboard och föll ganska illa. Flög upp i luften typ en meter och landade fel. Det var då huvudvärk vid ansträngning började. Sökte dumt nog inte hjälp, fast jag borde. Kände mig stark och förstod inte bättre.

Under den här resan fick jag ingen röntgen. Ingen hjälp. Bodde då hemma i Uddeholm/ Hagfors. Fick voltaren. Min första starka medicin. Varje ansträngning gav mig migrän. Och det blev värre med åren. Fick sluta träna helt. Hade ju vårdnaden om två små barn också.

2006 bodde jag och barnen på Hammarö med min då blivande man. Barnens pappa bodde i Örebro. Så var det en fredag. Dagen innan min sons tioårsdag. Skulle köra till Örebro i värsta fredagsrusningen. När vi är på E18/E4 in mot centrum Örebro, är det bilkö så vi sniglar fram. När jag ser i backspegeln bilen. Som kommer såååå fort. Sen smäller det. Det tar halva baksidan på bilen och som tur är på min sida. Inte min sons sida. Hellre jag än barnen.

Nu blev min huvudvärk sju resor värre. Hade anfall ibland så jag tänkte att jag hade hjärnblödning. Jag hade sökt akut tidigare fast inte blivit trodd. Inte ens fått röntgen vid de tillfällena. Helt otroligt. Vi åkte på semester med flyg den vintern över nyår. På hemresan. Ojoj. Så sjuk jag var. Jag tänkte att nu dör jag. Här på flyget. Inför mina barn. Och bet ihop. Så de inte skulle bli rädda. Sprang ur flyget när det stannande, för att kräkas.

Nu orkade jag inte mer. Jag hade fått olika mediciner som epilepsimedicin som kan hjälpa mot nervsmärta. Just då hade jag opiumplåster. Som inte hjälpte. Till det åt jag ofta voltaren, alvedon och migränmedicin.

Började googla och kom över ett förbund som hjälpte nackskadade att träffa en neurokirurg som op i Tyskland. Jag var desperat. Hoppade på tåget liksom. Jag var lättövertalad. Så efter att ha träffat läkaren, som faktiskt sa att mitt huvud satt löst, att jag kunde dö om någon knuffade mig. Såklart jag trodde på det. Lånade på huset och åkte till Tyskland. Där är ett av mina största misstag i livet. Som jag inte lyssnar inåt!!! Jag skrek nej inombords. Fast hade ingen mer ork. Jag hade så ont att jag tänkte att om smärtan går ned några procent bara,,, det skulle vara lycka.

Så jag var stelopererad. Sju titanskruvar. Och två plattor. Det var hemskt. Sedan gjorde han ett skitjobb också. Jag kände mig bättre från huvudvärken länge. Just den huvudvärken. Det var så. Och det var skönt. Fast sedan var det ju så mycket annat som blev fel istället.

Det var nog 2009 det small som ett pistolskott. Det gick sönder. Jag kan inte veta om det var då och så. Jag blev i alla fall sämre. Allt stannade av i kroppen. 2011 fick jag hjälp av en fantastisk sjukgymnast som förstod mig. Som i sin tur remitterade mig till en ortoped. Som också trodde på mig. Här började min resa tillbaka. 2011 och nu är det 2017. Och jag är verkligen inte framme än.

Det blev mellan augusti 2012- januari 2017 sammanlagt 7 operationer. Vilket fem av dem var i vaket tillstånd. Tre av dem utan bedövning. Och nu har jag på det sista smärtan lagt medicinsk botox.

Under hela den här resan har jag själv undersökt, spånat och letat olika sätt att bli bra. Utanför landstinget. Där fanns ingen hjälp att få. Det är inget tänk utanför ramen. Och dessutom fick jag stämpeln att jag har varit privat och op mig. Då får jag skylla mig själv. Typ.

Så nu. När jag äntligen mår bättre. Inte smärtfri men så underbart mycket bättre. Och har hela livet inom mig. I det ska jag stå stark. I min vetskap. Ingen! Känner min kropp bättre än jag. Vad som utlöser smärta. Vilken typ av smärta som utlöser nervsmärta osv. Jag lyssnar och tar in. Sedan får jag lov att göra det som är bäst för mig. Jag vill ju testa mina gränser. Det går inte alltid väl. Fast det går oftast över. Nu är botoxen ute ur kroppen nästan. Och det känns. Har lite mer smärta. Så det blir en omgång till.

Det som kan tynga mig, som jag jobbar med. Är pengar. Allt detta jag själv måste betala. Idag behöver jag Robins Fascia massage. Fast jag vågar inte tömma mitt konto. Och det som är, är att om jag går dit, behöver jag inte ta smärtstillande. Nu försöker jag att inte ta det ändå. Fast hitta en balans. Hjärnan behöver också lära sig.

Jag har också en kille i Stockholm som jag tror kan hjälpa mig få ordning på mitt sneda jag. Jag behöver få rätt muskulaturen i höger skuldra. Det hoppar och lägger sig fel. Det gör att jag får nervsmärta i nacke upp MIT huvud. Och det blir fel när jag ligger ned och ska sova. Jag märker det igen nu. Nu när botox är borta och att jag sovit i en annan säng. Ännu behövs så lite, för att det ska krångla. Så jag ska räkna på det här med Stockholm. Fast ärligt. Det är nu jag ska våga tro att pengar kommer till mig! Den biten. Är den svåra. Haha.

Det blev långt. Och jag har inte gett er en tredjedel ens av min resa. Så mycket mer. Jag har gått vidare. Och hoppas att min smärta just idag. Ska lägga sig utan botox. Det vore grejer det!!! Det är mitt mål. Att hitta balans. Och att våga säga nej. Till det som gör det värre.

Ha det fint och var rädd om dig. Tro på dig själv!! // kram Annika