Hej fina!

Har känt att jag inte varit stark nog tidigare. Ett viktigt änne. Hur gamla vi än blir. Självskadebeteende. Det har jag haft. Av frustration, osäkerhet och framförallt själens smärta.

Det är några år sedan jag gjorde det sist. Jag gjorde det redan som barn. Då för att få uppmärksamhet. Vilket blev helt galet fel reaktion. I vuxen ålder kom det i samband med PTSD. Som betyder posttraumatisk stressyndrom. Det har jag också haft. Som jag, innan jag fick det klart för mig,trodde bara var typ de som är drabbade av krig får.

Jag har en tung ryggsäck lämnad bakom mig. Det finns olika sätt att gå tillväga med ett sådant beteende. Allt från ätstörningar till att skada sig själv. Jag har bytt det ena mot det andra. Och inte förrän jag började skada mig med vasst föremål, förstod jag att jag behövde hjälp. Jag hade terapi sedan förr. Bu behövde jag specialist.

Googlade och tyckte nog att jag stämde in. Skrev egenremiss till CTS, i Karlstad. Kom in på utredning snabbt och till min förvåning, hamnade jag högt på skalan. Blev lite chockad.

Jag är väldigt känslig. Tar kanske åt mig lättare än vissa på tonfall och ord. Det går in och biter sig fast. Även tystnad gör väldigt ont. När man använder det mot mig. Som ett straff eller gör som du vill/tro vad du vill. Och jag måste tolka liksom. Gissa vad tystnad innebär.

Vet inte varför min känsla kom att berätta. Jag har öppnat pandoras ask kanske. Med rätt hjälp och förståelse varför jag gjort så mot mig, har jag orkat sluta. Jag har ett värre bakslag med smärtan som är skrämmande. Skrämmande för jag inte vet än, hur länge det varar. För alltid säger reptilhjärnan såklart. Sunda förnuftet försöker få en annan syl i vädret. Jag vet inte helt enkelt. Mer kan jag inte göra. I detta väcks minnen.

Minnen av att inte bli förstådd. Att bli trodd på. Inte få den kärlek eller närhet när det är som svårast. För att jag i svåra stunder bara orkat vara självisk. Av rädsla. Av att inte orka bry mig. Av skräck. Att vara tvungen att kanske alltid leva så. De minnena väcks lite. Fast känslan är tryggare nu. Och jag är starkare.

Att få må nästan helt bra i tre månader och få så här ont. Det är tufft. Jag är tuff. Idag valde jag kärleken. Och lade smärtan i ryggsäcken. Den får bara inte bestämma mer över mitt liv. Till viss del ska jag lyssna såklart. Inte låta den ta över.

Ha det fint. Och om du mår dåligt. Hitta hjälp. Ensam är inte stark. Kram // Annika

Ge aldrig upp!!