Hej finisar!

Tack alla som hört av sig med lyckönskningar. Det har värmt i mitt hjärta!

Det händer mycket i livet mitt. Från att från en liten, liten tid sedan knappt gått utanför dörren, och de gånger jag hittade på något , ökade smärtan oftast. Sedan jag blev själv har det hänt så mycket mentalt till det bättre att kroppen också följt med.

Nu är jag i en position där det kryper i mig om jag inte får en längre promenad. Kollade på Runkeeper och såg att 2015 var jag stolt över mina 1 km promenader. Idag har jag tagit med min hund Pixie på en långpromenad. I en och en halv timme. Vilken oerhört skön känsla!!

Tankarna är många även om jag lever i nuet. Min fantastiska kirurg och doktor Åke, sa efter första ingreppet att en del får depression p g a att omställning blir så annorlunda. Från att smärta har styrt mitt beteende, där jag inte tar smärtstillande längre utan tar promenad istället. Vanan att vara lite rädd. Att veta vad jag klarar. Hur mycket energi T ex. Jag är inte deppad. Det är en stor omställning bara.

En annan tjej med långvarig smärta försökte förklara för en vän hur det här är. Att orka. Att ha nog mycket ork. Hon tog en liknelse med skedar. Att säg när du vaknar så känns det som du orkar tio saker, du har alltså tio skedar. Så gör du en sak. Helt plötsligt har du inga skedar. Eller så kanske du har två kvar. Att inte veta innan. Att inte heller pressa på när skedarna är slut.

Lite av det har jag kvar. Att jag vill göra allt. Nu har jag varit i dvala så länge, att bara kunna leva, tar på krafterna. Och utåt kan det verka som jag är som vem som helst som aldrig varit sjuk. Det här är knivigt. Hur gör jag då? Det går omöjligtvis att förklara. Då är det tålamodet som får komma fram. Och min inre styrka. Att våga lyssna på kroppen. Och huvudet. För hjärnan, den blir fortast trött fortfarande. Den vill allt!!

Så fortfarande har jag mycket framför mig att lära mig. Jag vågar släppa taget. Jag vågar leva!! Jag KAN leva!!! Och jag behöver vila. Tid. Tålamod. Och vet ni? Ingen eller inget kan ta den styrkan ifrån mig. Jag gav bort min styrka. Och det tänker jag aldrig mer göra!!

Stå i din kraft! Ge inte bort din styrka! Var ödmjuk samtidigt. Gör det som känns rätt i själen.

Tyvärr funkar det fortfarande inte med bilder i appen. Så ni får hålla tillgodo med texten.

Ha en fin dag!!//Annika

Hej där ute!!

Eller inne. Hoppas du har det bra och om inte att du orkar hitta något just nu som ändå är bra. Att hitta något litet eller stort att vara tacksam för hjälper oss att vända. Vända bort det jobbiga.

Själv upplever jag livet nu. Och upptäcker livet. Om jag på något vis, kunde förmedla en före och efter känsla skulle jag. Om jag finner något bra ska jag göra det. Just nu finns inget som beskriver det jag känner och går igenom.

Så många år. Som jag har haft ont och slitit ont i mig själv. Till min relation som gift. Andra förhållanden tidigare. Och framförallt till min egen relation till mig. Jag har ju läst om sådant. Uppvaknande och annat som jag inte har tagit till mig utan tyckt annat om. Inte förstått alls vad de menat.

Nu sitter jag här. Med alla känslor på en och samma gång. Först och främst att jag äntligen, för första gången i mitt liv, och det är verkligen så. Så är den känslan i mig, att jag vill vara den jag är, att jag duger. Inte behöver hålla mig tillbaka. Om inte någon gillar mig för den skull så är det ju inte mitt problem. Jag har alltid tänkt så. Fast inte orkat känna hela vägen. Nu syftar jag på mig som en bra person. Och med rätt känsla i mig, så är jag också det.

Alla!! Människor är bra. Det är vad jag anser. Sedan finns det saker vi gör och säger av olika anledningar som inte är bra. Inte är ok. Något har ju väckt den demonen. Indoktrinering eller livet eller vad vi ska kalla det. Jag själv har ju varit så känslig för allt. Andras känslor. Vad andra sagt har p g a min osäkerhet fastnat i mig. Redan som barn. Jag hörde min älskade mamma i sitt alkoholrus säga till min styvfar att hon inte tyckte om mig. Inte han heller Att jag var besvärlig. Jag låg alltså och hörde detta. Och det är som en liten film i mitt huvud. Jag var 12-13 år. Känsligt. Älskar min mamma och hon älskar mig. Det var i hennes problemfyllda tid hon kände så. Och jag vet idag varför.

Jag har av några syskon, vi var 6 st som växte upp tillsammans, vi är 8 st totalt, fått höra i hela mitt liv att jag är så arg. Av en syster, att jag var arg redan som spädbarn. Och hon slutar inte säga detta. Fast jag sagt till henne. Jag vet att hon har sitt, hon är en underbar och snäll kvinna. Jag råkar tyvärr få ut för något hon inte själv mår bra av.

Allt vi hör och är med om är intryck som fastnar. Livet. Jag vet om det. Det som är det mindre enkla är att få det till att det är deras sanning. Min pappa tog sitt liv när jag var 13. Det har ju också präglat mina relationer till män. Och förhållanden. Även till vänner. I hela mitt liv, har jag inte vågat riktigt. Jag har vänskap nu som betyder allt. För jag har berättat. För de vänner jag har, att jag inte trott att de egentligen vill umgås med mig.

Nu vet jag. Att det ligger i min uppväxt. Nu vet jag. Att de som uppskattar mig finns kvar. Nu vet jag. Att vi möter människor i livet som, om vi vill, hjälper oss bli av med bagaget genom att möta motstånd. Att vi vågar se på våra reaktioner på situationer. Utan det växer vi inte. Jag älskar att växa. För att jag mått så dåligt.

Jag har mött en man. På ett udda och märkligt sätt. Precis när jag kände att jag älskar mig. Jag är bra. Och jag kan leva själv och bara ta hand om mig och min familj. Jag behöver ingen. Då ramlar han ner typ från himlen. Helt oväntat. På ett för mig oväntat och roligt sätt. Där jag tidigare tänkt att hur ska jag orka träffa någon och lära känna på nytt, hur ska jag som inte är intresserad av uteliv med krogen t ex hitta någon. Osv. Ja ni. Jag lade ner tanken. Affirmerat i meditation att om jag ska ha en ny kärlek, så möts vi.

Att känna som jag gör för mig själv. Att aldrig mer vilja förändra mig för någon annan. Och att möta en sådan man jag mött nu. Det är jobbigt skrämmande och helt underbart. Att någon annan förlorat sin far, sin vän, kollega osv i samma ålder som mig. Ungefär vid samma tidpunkt. Ja varför inte leva. När allt för varje dag bara känns så bra att jag känner mig som i en dröm. Det är ju underbart den tiden vi har. Har jag lärt mig något så är det just det. Och vad gör jag med alla känslor. Inte orkar jag stöta bort dem, tro mig. Jag är inte blind. Jag har ju haft det svårt så jag skulle inte sätta mig i en ny svår period.

Så frågan är vad kärlek är? Den finns i många olika former tror jag. Beroende på var du är i livet. Har du kärlek och en partner som också vill växa och kärleken är stark, hos båda. Då vågar jag inte just nu inte veta hur det känns. För nu. Nu är alla känslor överallt på samma gång. Och jag bara tillåter mig att följa med. Och det jag känt förut var med dem. Det jag känner nu? Ja det är livet i mig. Som jag väntat på. Att få känna livet i mig. Utan ökad smärta, att ha någon som betyder så mycket och jag själv betyder mycket för. Och att jag vågar tro. Finns inget tvivel. Och det. Det är helt nytt för mig. Mycket beror på vart jag är i livet själv med mig. Mycket beror på honom. Och det vill jag behålla för mig själv.

Jag är tacksam. Så oerhört tacksam. Att få möta en sådan här underbar man. Och att inte ha tvivel. Och att få leva. Hur ska jag någonsin kunna berätta min känsla? Det kan jag inte. Inte just nu.

Ha det nu så bra. Och det finns hopp om du mår dåligt. Om du vill. Och orkar ta tag i det som finns inom dig. Kom ihåg att allt läker. Om vi vill.

Kärlek till er // Annika

[Bild]

Hej på dig!

Det händer så mycket i mitt liv att jag inte känt för att skriva. Sedan är det saker som jag inte vill dela med mig av. Än! Bra saker.

Något som är så fantastiskt och som jag drömt om sedan 2012 någon gång. Det verkar som det kommer igång nu. Än är det tidigt att säga helt. Känslan är där, något nytt har skett i min kropp. Inte bara psykiskt utan och stora framsteg fysiskt.

2001 var min första olycka. På snowboard. Då kom min huvudvärk som jag hade typ varje dag mer eller mindre. Vid ansträngning fick jag migrän. Fick igen bra hjälp. Sedan 2006 i september blev jag påkörd bakifrån på E18, och min nacke blev riktigt ont. Smärtan i huvudet blev än värre.

Sökte till slut fel hjälp, trodde då det var rätt. Blev opererad i Tyskland med en steloperation med 7 skruv och två plattor. Detta var inte bra. Inte rätt. Sedan gick det sönder. 2009 small det till och efter det blev jag sämre. Till slut gick Akademiska i Uppsala med på att ta bort skrotet för de såg att det var trasigt.

Det var op nr två. Grejerna togs bort, de tog ben från höft då mina översta kotor behövde steloperation. Då satte man in två andra skruv för att hålla på plats. Operationen blev lyckad. Förutom att de nya skruvarna skavde på min nerv i bakhuvudet. Så i mars 2013 skulle de ta ur de skruvarna. Vaknade efter den op med ett bakhuvud utan känsel.

Nu började mitt helvete. Smärtan i huvudet från nerver, den kommer jag aldrig kunna beskriva. I den här smärtan, hade jag ju samtidigt sett fram emot att få leva fri. Fri från fängelset som skruvarna innebar. Så mitt inre jobb startade. Hur jag kunde hitta lösningar. Jag kunde inte ligga, sitta och gå. Rörelse var bäst. Nätter som jag somnade av utmattning ledde till att jag vaknade med än värre smärta. Varje natt!!

Jag blev op i Uppsala två ggr till. Lokalbedövning och friläggning av en nerv som heter occipitalis. Det hjälpte en stund. Sedan blev det värre. Hade ju fler klämda nerver längre ner. 2016 fick jag tag på dr Åke. Tre ingrepp har han gjort. Där han lossat på och frilagt nerver och muskler. Med oerhört bra resultat. Nu har han inte mer möjlighet vad jag förstår. Så det sista som gör så ont. Det fixade jag med medicinsk botox. Blev näst intill smärtfri. Migränen borta. Ett anfall på två månader. Smärta kvar ja. Den kan jag leva med.

Nu har jag med egen rehab och massage, börjat hitta rätt. För några dagar sedan gick jag 7 km i ett sträck, utan att min smärta ökade nämnvärt. Igår var lyckan total. När jag som mormor, klarar av att hämta min Neo på 1,5 år. På dagis, drar hem honom i vagnen. Vi busar leker och skrattar. Jac lyfter upp honom i stolen. Osv. Och ändå ingen ökad smärta. !!!

Vad händer liksom?! Nu kommer resultaten. Som jag först började mentalt. Som jag ökat på. Kostat många behandlingar med dyra pengar. För att undvika medicin så mycket som möjligt. Utan medicin, är jag äntligen mig. Annika. Den glada och lättsamma. Påhittig och sprallig. Buset lurar i bakfickan. Som jag har längtat och saknat. Mig själv.

Allt går!!! Ge aldrig aldrig upp om du är därute med en svår situation. Det kan vara övermäktigt. Jag vet. Jag ville så gärna leva att jag bara ville dö!! Så häng i!! Kämpa! Släpp taget och be om hjälp! Fantisera hur du vill må med rätt känsla!!

Ha bästa dagen!! Den blir det du använder tanken till !!

Kram// Annika

Hej på er!

Jag skriver inte varje dag som jag trodde. Jag har en längtan att skriva, samtidigt vill jag bara lägga undan tekniken för att njuta av livet.

Sitter här och varje dag är jag så tacksam. Tänk att jag har mått så dåligt? Och att det kan vända så fort. Har du läst tidigare inlägg, vet du att jag har valt att aktivt jobba med att må bra. Jobba med tanken och inte bara kroppen som förr.

Jag är fortfarande i en virvelvind av allt som känns bra, och framför allt av allt det som ramlar in i mitt liv, allt bra!!

Jag är så tacksam, att mitt ex vågade ta steget. Steget att bryta upp. Det var mycket starkt gjort. Visst finns det saker som var mindre bra, vd uppbrottet, samtidigt ger det mig en styrka och hjälp, att tro på mig själv. Vetskap att det jag känner är ju oftast rätt, fast jag vet inte det förrän efteråt. Att lära mig den känna igen den känslan och tro på den mer och mer, hjälper mig ta bättre beslut i tid.

Min resa, kanske jag ändå ska skriva. Hur får tiden utvisa. Vart.

Att känna som jag gör. Att inte känna igen mig i mina reaktioner på händelser, till det bättre! Det finns ju terapi i botten många år och flera år tillbaka. Hade PTSD, och hittade bästa hjälpen.

I allt det här glada goda jag känner, händer det saker, som jag ska skriva om senare. Nu är jag inte redo. Jag kan säga så att saker och människor, kommer in i livet utan att jag ens letar eller planerat. Och jag, jag lär mig följa med strömmen jag flyter på. Utan att ifrågasätta allt för mycket. Känns det rätt, ja. Vågar jag, ja!!

En väldigt fin kille, alldeles för ung, i min ålder. Gick hastigt bort. Mådde dåligt på lunchen och gick hem. Ja då känner jag. Lev!! Lev medans du kan. Och även efter det jag stannat upp i p g a min smärta, där jag längtat efter att leva!! Det!!! Får mig att våga. Att njuta. Ta emot med hela själen. Och våga att ge.

En klok man sa, om du vill ge bort apelsiner och har inga. Då kan du ju inte ge bort,,, tänk på det, när ni mår bra eller dåligt! Vad ger du bort?! Hur mår du? Ger du från hjärtat ?

Nu ska jag ta min uppgift, jag har börjat en kurs. En fantastisk kurs. Den är e-kurs samt in reality.

Hur vill du att dagen ska bli? Vad önskar du? Våga dröm om det och våga skapa det. Jag vill vara glad. Möta härliga människor. Jag vill leva fullt ut!!

Hej livet!! Nu kommer jag! Tack livet, för att du älskar mig!!

Jag har lyckats gå så här långt, för första gången sen typ 2011. Vilket genombrott. Heja mig!!

Hej på er,

Idag skrev jag inlägg på instagram. Om att inte tappa bort sig själv. Att hitta och orka vara den jag är. Inte låta andra människor, eller indoktrinering från livet självt, påverka mig så mycket som det gjort.

Jag har aldrig tyckt att jag duger i en relation eller i jobb. Slitit väldigt ont. Inatt kom insikter så starka. Och det är just det. Att inte duga fast helt fel. Det är inte det som varit problemet! Problemet är, att få höra saker genom livet. Gör inte si, var inte så. Något jag fått höra ständigt, var inte så känslig! Någon som känner igen? Var inte så känslig?!

Vad innebär det? Vad händer när jag hör sådant? Ska jag vara som alla andra. Och hur är de då? Vi är ju alla unika. Våra egna varelser. Med vår egen resa.

Jag vill alltid i fortsättningen vara stark i mig själv. Att våga vara känslig. Hur kan man ge för mycket? Av kärlek. Av omtanke. Av glädje. Det har dämpat mig. För det är min känslighet. Att ha en massa känslor. Starka. Och nu lever de i mig igen. Som jag tryckt ner. Djupt. För annars är det inte bra. Om ingen vill ha allt det bra, som faktiskt är mer än det som är mindre kul, vilket är gråta och vara ledsen. Göra misstag fast säga förlåt och stå upp för det man gör mindre bra. Att inte svika och lögner är väl i mina ögon sämre, än att "vara så känslig".

Borde inte allt det bra vinna? Känns som jag nyss vaknat ur en koma. Jag klandrar ingen. Det här är det jag gjort mot mig själv. Visserligen mycket p g a påverkan från själva livet. Ansvaret vad jag gör med det, är mitt eget.

Något väldigt jobbigt hände mig av en utomstående en period i livet, som jag inte vet om jag vill skriva om. Där är en av mina yttre omständigheter som formade mig, sen att tyvärr inte ha rätt stöd hela vägen, har gjort att det tagit längre tid att hitta mig igen.

Vad mer ska jag hitta! Jag är onekligen i en spännande period i mitt liv. En virvelvind minst sagt. Där jag möter personer på ett annorlunda och märkligt sätt. Jag bet om hjälp. Och vips så kommer den i olika format, som jag inte förstår just då.

Nu ska jag smälta allt som ligger i själen och bara myser. Det är så stort och skrämmande och härligt. Samtidigt. Njut idag. Om morgondagen vet vi inget.

Namaste??

Hej från en sprudlande tjej!!

Alltså!! Livet!! Jag har så jättemycket i mig, så många bra känslor, och så mycket kärlek på flera olika plan!

Jag är smått chockad, att det håller i sig, allt det braiga. Som jag nämnt i tidigare inlägg, har jag aktivt ändrat mitt sätt att tänka. Belöningen när även känslorna hänger på, är obeskrivbar. Grejen är, att alla, alla kan verkligen göra det här!!

Jag tyckte förr att det här med positivt tänkande, det var inte så lätt. Att vara här och nu. Det var lite klyschigt och jag tyckte jag var positiv. Sedan var det ju det här att tycka om sig själv och hur man ska tänka. Det funkade sådär, jag hade inte rätt redskap.

Nu har jag redskap, och det är ju enkelt på sitt sätt, när var och en får de redskap som man trivs med. Och framförallt, vara redo på stora förändringar. Som fast de är bra, så drar det med sig vänner, familj osv. Du förändras. Som att vara nykär!

Rädslor kryper på fortfarande, dock inte lika starkt. Ett exempel på rädsla som vevar förbi emellanåt, är ju att jag har ett litet funktionshinder. Med nacken. Jag är ju stelop längst upp på C1-C2, och ännu vet jag inte vad det innebär. Jag blir i alla fall bättre och starkare för varje dag, med något bakslag då och då. Då kan tanken som smyger sig på, att vem skulle vilja vara med mig, som är begränsad. För en kort tid sedan bara, var det en förödande tanke. För ca 1 vecka sedan, lite mer kanske, så var oron med tanken borta. Jag har mycket annat i mig som någon förhoppningsvis faller för. Rädslan är puts väck, och den friheten är enorm!!

En sån petitess som att bli lite förkyld och lite ont i halsen. Det kom igår. Och en större rädsla försökte ta över. Ja jag har inte varit sjuk på kanske 4 år. Och förr, att bli sjuk med redan värk i kroppen. Fy vad jag led. Nu? Nä. Känner inget. Och jag behöver inte vara rädd. En erfarenhet till rikare. Tacksam!!

Att bli medveten om tankarna. Det förändrar. Om du vill. 21 dagar tar det att ändra ett beteende till en vana. Vad du än ändrar eller tar in i ditt liv. Om du då tänker på din ålder och hur du tänker och även blivit indoktrinerad. Blivit tillsagd eller hört att det ska vara på ett visst sätt. Det ändrar vi inte på i ett svep.

Det jag läst om andra. När de ändrar tanken och det kommer en massa bra. Där är jag! Det kommer annat också. Ingen är väl bara glad. Jag kan ändå i det som är lite jobbigare, hantera på ett helt annat vis. Det gör också, att jag vågar leva !!! Släpper kontrollen. Och det!! Ojoj.

I text och innan man lär känna mig, kan jag låta kaxig kanske. Det är jag inte. Jag är så tacksam så det värker. Jag bara vägrar annat än att tro på mig nu. I min egen kraft. Och den som vill vara runt mig och med mig, känner nog det. Det finns bara en av mig. Bara en av dig!! Ta vara på det medan du orkar vet ja!! Ta vara på livet. Jag har så mycket att ge!!

Välkommen livet! Tack för att du älskar mig. Ha en fin dag, den blir så bra som du tänker?

Kram //Annika

Hej,

jag har inte velat blogga något på några dagar. Velar fram och tillbaka om jag vill vara privat, eller inte. Nu lägger jag ut ett inlägg som är privat på vissa plan.

Det händer stora saker i mitt liv. Bra saker. Resan själv till Mallis tog mig med storm hahaha om jag kan uttrycka mig så! Älskar självironi!

Varje gång jag varit riktigt nere i mina känslor, som jag var tidigare i veckan, det bara flyger på och jag fastnar lite i min hjärna då. Nu nästa gång, hoppas jag att jag kommer ihåg att det går över väldigt fort. OCH att jag är starkare efter varje gång.

Jag är i en virvelvind med livet, känslor åt alla håll, på ett ovanligt lugnt och konkret? sätt. Det ger mig allt just nu. Och jag är ovan. Jag tackar och tar emot. Vet ju att jag har ett fantastiskt liv just nu, det händer så mycket bra. Känns som en blomma som slår ut, eller den där fjärilspuppan jag visualiserat tidigare, 2013 började jag, att den fjärilen en dag är jag.

Jag har hittat hem. I mitt tänk och min inställning. Jag är i min tro helt övertygad om att vi kan skapa och förändra våra liv och det vi känner med våra tankar. Att vi medvetet när vi orkar och lägger märke till dem, hur vi tänker, väljer att ändra till något bra. Det tar oss för det första till nuet.

Jag har jobbat med mig själv på det viset länge, och jag ser nu resultaten tydligt. Och de sista månaderna har det kommit så mycket av sig självt, det har blivit en vana helt enkelt, och det lugn och trygghet jag har i mig själv har jag nog aldrig känt.

Meditation har jag sysslat med i 17 år. Mer eller mindre varje dag, och sedan min f d kom hem i oktober 2016 och ville skiljas, har jag varje dag varit tvungen att meditera, för att ta mig igenom. Du behöver inte ha någon tro eller så för att meditera. Inte sluta tänka osv. Jag använder oftast ledd meditation för att det känns skönare. Det är ju bevisat att det stärker immunförsvaret och minskar stress bl a.

Och idag. Idag har jag vågat ta en riktigt lång, ja för mig som inte orkat tidigare p g a ökad smärta och rädsla, promenad!!!! Wohooo!!! Superlycklig!!! Livet!! Här kommer jag!!!

Allt går! Att aldrig ge upp!! Aldrig sluta kämpa!! Och låt inte gamla tankemönster som det går inte, jag orkar inte, styra ditt liv!!! Kan jag, kan ni!!!

Jag har så mycket att ge och dela med mig av. Och än vet jag inte hur. Den glädje och kärlek jag känner, för livet, finns det inte ord för!!!

Lämnar er med detta idag. Kram och ta hand om er och de kära // Annika

Hej,

hoppas ni har en fin dag och gör det bästa av den.

Själv känner jag mig fortsatt glad. Jag väljer det. Att vara glad. Jag väljer att vara tacksam framförallt för att min smärta fortfarande är så låg. Vilket skapar typ glädjekaos. Smärtan har varit så hög under så många år. Och rädslan för den. Så när den inte är där som förut, så tappar jag bort mig lite. Fast bara lite.

Rädslor. Ja att inte duga också. Att inte få vara den starka pigga träningsglada och klarar mig själv, Annika. Och nu känner jag inte så. Jag klarar mig själv. Fysiskt och psykiskt. I och för sig visste jag det, att jag alltid klarar mig själv. Jag var bara rädd ändå.

Resan i tystnad gav mer än jag vet än. Väldigt mycket har hänt. Inuti. Utanpå. Insikter. Styrka. Glädje. Och mersmak! Nu vill jag åka på något mer. Ensam.

Något jag vet nu, det är det här med relationer. Och som jag känt varit så jobbigt att släppa taget om med mitt ex. Att i min nästa relation. Som jag växt. Och säkert med ålder också. Så är det slut på drama. Att inte känna behov av bekräftelse. Att jag vågar ge även om jag inte skulle få tillbaka. Mina förväntningar, nej, jag har haft det så svårt och känt mig så värdelös p g a inte kunna vara jag, att nu när jag kan, har jag så mycket att ge. Och vet inte hur jag ska typ hinna. Haha. Jag vill nu liksom.

Sedan längtar jag efter att få känna mig älskad. Och att bara få vara i det. Det låter ju lite som en fantasi. Fast bara jag, kan ju känna vad som hänt. Och det är så stort att det inte finns ord. Så den jag möter, som vill ha mig, den kommer bli så lycklig. Aldrig kommer han behöva tvivla. Så fruktansvärt mycket har jag att ge, kärlek, skratt, frihet, glädje, äventyr. Jag vet. Jag bara vet. Att det kommer ske. Och jag är alldeles pirrig av förväntan.

Att ge upp har inte varit min starka sida. Och nu när jag måste gå vidare då det är som det är, kan jag ändå känna denna lycka. Som om det redan hänt, så väl vet jag!

Du kan inte ge det du inte har. Om du vill ge apelsiner och inte har några? Då kan du inte ge. Lika så med kärlek. Den fanns där gömd förut, andra saker som smärta och rädsla var i vägen. Hur kunde jag ge då? Nu kan jag. Desto mer. Det flödar över.

Hopp å hej, gör din grej!!! Kram// Annika