Hej fina!

Det här med kärlek. Att det kan vara så enkelt. Det hade jag inte en aning om. Eller jo, jag har känt så fast inte haft äran än, förrän nu, att få uppleva det. Jag vet ju att vi går igenom saker så vi kan lära oss. Såklart det har varit kärlek förut också. Det är bara väldigt mycket annorlunda nu. Och det är allt och ändå svårt att berätta om. Sedan vill jag ju vara privat också.

Christer,
tack för att du älskar mig. För att du visar mig det enkla med kärlek. Du visar och ger mig det jag alltid trott på, att älska någon och att visa det, med äkta kärlek, det är oerhört enkelt att visa den. Det är enkelt att prata om allt. Att vara avslappnad och våga visa den jag är.
Du tar fram det bästa i mig. Äntligen kan jag hitta mina djupare sidor för att jag känner mig trygg. I allt. Jag vet att vi båda förtjänar detta, vi har gått vår väg för att komma hit. Allt har sin tid.

Jag är så glad att jag har min tro, och äntligen kan se tydligt pusselbitarna, inte bara för mig, utan runt mig också. Hur de faller på plats. Hur och när saker börjat. Att veta att varje grej, börjar med en sak först, ett första beslut. Den där grejen jag gör, utan att tänka efter. Jag blir så varm i min själ, att ha dig vid min sida. Trots avståndet.

Aldrig vill jag sluta älska dig. Aldrig. Vill jag svika dig. Älskar dig. Christer!

Och du som läser detta. Jag vet att det går att älska mycket och enkelt. Det är också viktigt med att respektera och lyssna på varandra. Att våga prata om allt. Aldrig ta någon för given. Att ge upp om de små vardagssakerna. Ge något varje dag. Det kostar inget. Bara att du själv mår oerhört bra. Att ge. Så ge så mycket du kan. Och då ger du ännu mer. Var inte rädd för vad någon ska tycka. Vem vill inte bli älskad? Det finns ingen. Kärlek. Vinner över allt här i livet.

Kram// Annika

Min favoritbild. Den blicken och värmen på vår första dejt. Den är i mitt hjärta. För evigt.

Hej fina du!

Hur har du det? Idag i min meditation kom mycket svar till mig. Ännu mer förståelse för hur jag tillåtit mig att vara, göra och absolut låta andra och livet påverka mig. Och när jag satt där, i min egen kraft, blev allt väldigt enkelt. Det här att stå upp för sig. Det är ju en balansgång. Fast nu blev det att stå i sin egen kraft. Vad tycker jag är ok?!

Vi påverkas och påverkar andra i livet hela tiden. Så är livet. Nu har jag hamnat på en platå, där jag verkligen har möjlighet att utforska min egen kraft. Hur önskar jag bli bemött och hur kan jag reagera och stå kvar i den, utan att för den skull vara dum mot någon annan?! Att ha kvar sina åsikter och ändå vara ödmjuk.

Det finns saker jag absolut inte mer kommer acceptera eller gå in i. Som olika härskartekniker t ex. Vissa använder det som ett medvetet vapen typ, för den metoden har funkat genom livet. En del är inte medvetna, fast har samma beteende p g a det har funkat. Det du vet, det kan du ändra, om du vill.

En sak jag upplever som är otroligt vanlig, är att använda dåligt samvete mot den andra. Om du inte får som du vill, blir du arg och säger saker, som får den andra att bli osäker. Kanske ge ner. Så har jag känt hela livet, vänner, familj, osv. Min osäkerhet i vissa saker och så har jag gjort som den tyckt, inte vad jag ville från början. Visst ska jag lyssna och ta in, fast ändå stå fast vid mitt som känns rätt.

Så det händer runt mig, hela tiden i olika styrkor. Nu är jag väldigt medveten, och känner min styrka. Stark som en fura, och jag vill aldrig mer tappa den styrkan. Inte på ett vrångt sätt, utan med ödmjukhet. Det som kommer till mig, är ju hur mycket jag accepterar. När säger jag ifrån? När låter jag det bara vara?

För så är det ju. Inte behöver vi ta upp allt. Det går ju att vara i sin egen kraft ändå. Utom om det nu skulle vara i en nära relation. Då skulle jag vilja veta, eller vilja berätta. Så får respektive person, tänka efter. Kanske det finns en vilja att ändra.

Tystnad är också en form av härskarteknik. Ignorans. Att ignorera och börja prata om annat. För att skapa osäkerhet. Likaså tystnad. Jag har varit utsatt och mått oerhört dåligt i det. Då när jag blev utsatt för övergrepp, använde den här mannen som var psykopat, tydliga härskartekniker. Medvetet. För att bryta ner. Sådant sätter spår. Så jag är kanske tuffare i sådant än andra. Eller bara mer känslig. Jag accepterar det inte längre utan frågar.

Så hur gör jag? Använder jag det? Använder du det? Jag tror att det är väldigt vanligt i parrelationer där man varit tillsammans en längre period. Mer eller mindre. Min längtan och önskan, är att det inte ska finnas i min. Så vi får se hur jag utvecklas och hur stark jag är. Och att vi kan prata om det. Och annat. Just nu har vi lätt att prata så det ska nog gå hoppas jag. Däremot, kommer jag aldrig mer blunda för, och ge min motpart ursäkter om det blir dumt. Som t ex att det är ju mycket på jobbet nu. Det är stressigt. Att man just då kan säga nåt eller göra något mindre bra är en sak. En annan är att använda det, som en ursäkt i längden, för att dölja ett dåligt beteende. Som man kanske inte ser, eller vill ändra på. Nu sa jag inte att det händer nu, det har förekommit i andra relationer.

Jag vill gärna veta om jag säger eller gör något som inte känns bra. Så jag får chans att ändra på om jag känner det. Eller ett förlåt. Ja du förstår? Det är utveckling hos mig. Hur ska jag annars växa som människa?

Ja livet just nu är spännande!! Och just nu. Den här styrkan. Jag vet att jag tagit ett steg till på min trappa i utveckling. I min styrka till mig. Vem jag är. Vad jag vill med livet. Tagit beslut som känns rätt. Och en vecka kvar till kursen.

Ha det fint och var rädd om dig. Det finns bara en av dig. Kram// Annika

  Hej fina!

Igår lyfte jag mig själv, inuti, till skyarna, av glädje och förvåning!! Vet inte i vilken ände jag ska börja berätta. Och jag har inte en aning hur jag ska våga tolka min framtid och läkning efter detta. Det var väl en insikt så stor. Att jag är så mycket starkare än jag visste.

Jag hoppas kunna ladda videon, har inte lärt mig så mycket här på bloggen än.
I många år har jag följt en kille på instagram, han är naprapat i Stockholm, och jag ska åka till honom om jag får ihop ekonomin. Han har ett brett tänk, om rörelse och kropp osv. Ibland kommer det utmaningar att klara vissa saker. Igår vågade jag mig på en, som jag absolut inte visste att jag var så stark i. Mitt utgångsläge är ju inte på topp, och tro mig, min lycka består inte endast i att jag fixade denna grej. Det är att jag fixade det!!! Att det finns mer inom mig än jag visste. Och jag blir banne mig stolt och hög!! Jag älskar träning. Jag älskar att utmana mig. Och det, är väl därför, jag kommit så långt i min läkning.

Till er som inte vet, jag föll väldigt illa 2001 på snowboard och 2006 blev jag påkörd bakifrån, i bilen, på E18. Det var liksom just då dödsstöten. Min smärta var hemsk i huvud, och jag tog ett beslut jag ångrar än idag, lång historia bakom det, att åka till Tyskland och stelop halva nacken samt skallen. Jag blev bättre av huvudsmärta fast sämre på andra sätt. Det var ett slarvigt utfört jobb, jag var sned, och det gick sönder.

Jag hade bl a 12 mm skruv genom leden på första och andra kotan under skallen. Då de gick av, fick jag hjälp i Uppsala. Vilket innebar när de tog bort 7 skruv, varav två halva skruvar, och två plattor som låg lodrät från bakhuvud till halva nacken, var tvungna att ta ben från min höft för att stelop första nivån. Det gick ju inte att ta ut främre delen av skruvarna i leden, så vi kunde inte chansa på att de skulle ligga där och skada mig. Det kan ju få hemska konsekvenser.

Den op gick bra, min anatomi var ju för hemsk bara. Varit helt öppnad från bakhuvud ner till en bit på bröstryggen. Mina trapezius låg till höger och vänster liksom. Så vid en senare op, då de nya skruv som höll ihop benmassa under läkning, ville min dr dra ihop nackens muskler som legat 5 år i vila. Då började mitt helvete. För det kändes så. Det blev problem med nerver muskler och kärl. Det blev för trångt. Så det skickas fel signaler från nerver och rakt upp i huvud.

Den smärta jag får då, innebär att jag inte kan sitta eller ligga ned, då blir allt värre. Så i tre år, fick jag några, om jag hade tur,4-5 timmars sömn, och sedan springa upp i panik, nästan varje dag, av en smärta så hög i huvud att jag ville dö. Kräktes ofta och petade i mig en massa olika smärtstillande. Sedan blev det bättre under dagen. Och började om nästa natt. Det var psykiskt påfrestande också, att veta att det börjar om igen. Att lära sig vara här. Och nu. Det var då det började.

Det är en annan historia, de fem nästa op jag får gå igenom. Det var op med friläggning av bl.a nerver och klyvning av muskler. Detta fick mig såpass bra att jag kunde börja röra mig. Igen. Och hittade en fantastisk tjej som heter Åsa, hon är utbildad PT, Karlstad träningspraktik. Hon lärde mig om 3D träning. För mig rehab. Det är inte stora tunga övningar för mig. Det är några basic övningar som fick min kropp att funka igen. Jag har även fått tips av min massör Robin på Tingvalla Naprapatklinik, som masserar Fascia. Så detta med 3D, fascinerar mig, hur lite som behövs, för att bli starkare än jag någonsin blivit med all annan träning jag hållit på med.

Så idag går mitt tack och varma hjärta till er två!!! Jag har tänkt att i framtiden kunna göra träning på riktigt. Ser ju så underbart kul ut, och jobbigt!! Haha. Åh vad kul det skulle vara. Och ibland får jag för mig, jag kanske skulle ta i ordentligt. Det kanske är det som ska till. Fast vågar jag ta smällen?!

Jag ville mest dela med mig av just detta, att vi alla är så mycket starkare än vi vet om. Att våga utmana och gå utanför komfortzonen, gör att vi mår bättre!! Vi växer inuti. Inte bara trampa runt i samma spår. Utmaningar i livet. Det utmanar jag dig med!!!
Kram// Annika

Hej fina!

Lycklig. Vad är det för dig? Jag har en enorm lycka inom mig, mest hela tiden sista halvåret och lite mer. Som skuggats av det jobbiga i livet. Jag har rädslor för att inte bli helt bra, det har jag, jag tillåter inte rädslan styra mig nu bara. Och jag hittar lycka. Hela tiden. Den där känslan. Så samtidigt som jag kan vara jätteledsen, sorgsen, arg eller irriterad. Har jag känslan av lycka inom mig. En spirande känsla. Att komma hem. Att hitta mig. Att våga vara jag och det jag vill. Att säga ifrån. Att se mina brister även mot mig.

I samband med att jag hittade den här fantastiska kvinnan, Carolina, och använt mig av hennes tänk och görande, faller pusslet på plats. Bit efter bit. Inom mig och i livet utanför. När jag hade PTSD ( posttraumatisk stressyndrom) hade jag en så bra terapeut. I det läget vågade jag inte tillåta mig lycka. Det var ständigt katastroftankar. Att om jag var glad blev det alltid något dumt. Fast det är ju livet?! Ena stunden si, andra så. Det är ju min reaktion och hur jag kan hantera den jobbiga saken. Då var jag så skadad i hjärnan av allt, att jag vet idag att det är sedan jag var barn, som det byggts upp. Skräck för det dåliga. Inte vara värd lycka. Sorgligt.

Jag trodde som barn så. Att om jag är glad och lycklig, blir jag straffad. Såg ett mönster. Tills min terapeut förklarade att så är livet. Och hur jag kunde tänka. När jag lärde mig detta, gick det fort. Nu är jag så laid back, i vanliga sammanhang, att jag känner mig som jag inte bryr mig. Så van var jag, att ha kontroll på allt jag gjorde och tänkte.

För mest handlar det om att ha kontroll, och ändå kan vi inte styra mycket av det som sker. Då kommer vi tillbaka till hjärnan. Att orka reagera på ett annat sätt på det vi inte kan påverka. Och utifrån det påverka som du önskar. Att vara öppen för saker och livet i sig, och se vad som händer, och att kanske styra lite mindre.

Jag har haft väldigt stort kontrollbehov. Och det ökade med åren, ju fler svåra saker som hände. Jag tror att det var en av mina anledningar att vara kvar i ett förhållande, där vi var klara. Det var ju lättare att vara i det som var, än att kasta sig ut. Och då var det också stagnation i mitt liv. Så mycket som jag utvecklats det här året, har jag inte gjort i hela mitt liv, sammantaget.

Så ja, jag är lycklig. Även när jag är ledsen och uppgiven och vill ge upp. För det vill jag ibland. Och jag känner att det är bra att jag vill ge upp. För det är inte att jag vill dö, utan mer släppa taget om all kamp jag för dagligen. För att må bra. Jag har ingen längtan att dö, jag har aldrig älskat livet mer än nu! Att våga leva är fantastiskt!! Så jag behöver släppa taget helt om min kamp, och sluta kämpa så. Och bara vara lite mer. Det syns inte utåt, det är en kamp inuti. Att hitta alla sätt jag kan att bli frisk.

Att hitta lycka inuti, har inte med min kärlek till Christer att göra, den gör mig bara ännu mer lycklig. Grejen är att om jag inte varit och är så lycklig i mig, hade jag inte känt så mycket kärlek för honom heller. Den skillnaden är väldigt stor. Kan du känna igen det, när du är nöjd och glad med livet, är det så mycket lättare att ge.

Och jag vet att jag inte kommer ge upp mig själv. Jag har märkt att jag förlorar mig själv, i kärlek lite, och då är det lätt att sätta sig själv och sina behov åt sidan. Att tänka, sedan,,,så ska jag,,,! så den biten får jag jobba på. Tycker det går bra för oss båda, så livet är väldigt spännande!! Och min egen utveckling.

Ge en främling en komplimang idag! Se hur de blir glada och känn din egen känsla. // Kram, Annika

Hej fina!

Gårdagens inlägg var lite rensande. Att lämna ut sig så, är mindre lätt. Blir ju en utsatthet samtidigt som det är viktiga saker att prata om. Och jag vill ju inte bli dömd naturligtvis, och inte heller bli tyckt synd om.

Idag i min meditation var det tydligt, du är inte dina tankar. Hur menar jag ? Jo det vi upplever med våra sinnen, är ju inte alltid sanning. Vi tolkar väl det mesta utifrån vårt eget mående. Och återigen, jag vet att jag pratar mycket om tankarna, så styr vi livet så mycket med tankarna. Och våra reaktioner på dem. Till oss. Om jag matar mig själv med tankar som jag gjorde då, när jag verkligen sa till mig att jag var värdelös. Att alla har det enklare, om jag inte finns. Det var ju en verklighet i mitt huvud. Den var inte sann. Då blir den sann. För mig.

Tänk efter hur ofta vi är våra tankar. Om jag blir på dåligt humör. Gör jag något åt det, eller grottar jag ner mig, och fortsätter må dåligt? För att det kanske är enklast just då. Kanske jag döljer något för mig själv, och blir irriterad. På allt och alla eller ingen. Det ligger bara en dålig känsla där. Vart kom den ifrån? Även om det var en yttre påverkan, är det ju min tanke och min reaktion på den, som styr mitt mående. Så ja, jag vågar påstå att vi kan ta oss ur ett tillstånd, med att ändra på tanken. T o m med min smärta. För jag kan ju välja, att tänka på det och känna efter, låta rädslan ( som jag faktiskt har där bak ännu) styra mina tankar, eller är det tvärtom. Jag har ju ont även om jag ändrar tanken, för tro mig, jag vet verkligen att det är mindre enkelt när man mår dåligt, att vända om. Åtminstone om jag orkar vända om, så blir ju livet lättare på andra sätt. Jag kan ju välja att känna efter. Och vara ett offer för min smärta. Jag säger så, för det har varit så till viss del. Innan jag fick hopp och förståelse för det som händer.

Något som vaknade i mig idag, i min meditation, är min inre stress. Att jag kämpar väldigt för att bli lika bra som jag var i somras. Jag vet ju att jag kan bli så bra. Igen. Och idag kände jag att luften gick ur. Att jag är i tanken mycket. På hur jag ska bli. När. Hur gjorde jag sist. Vad är problemet. Och såklart att jag stressar mig. Så blev jag riktigt bra i ett par dagar, böjer nacken lite tokigt, och vips, kom den smärtan jag fått bort mycket, tillbaka. Ordentligt. Efter min fina meditation nu, att jag är inte mina tankar, kom insikten att jag inte behöver vara rädd. Rädslan och tröttheten kom igår som ett brev på posten. När jag hittade rätt idag, inser jag ju att jag var ju bättre. Såklart kommer jag tillbaka.

Så att bli trött och uppgiven. Det är helt ok. För alla känslor är tillåtna anser jag. Livet liksom. Däremot, väljer jag att inte stanna så länge. Och vet du? Jag orkar inte det längre. Rätt vad det är, så skrattar jag och är glad igen. Från hjärtat. Ibland är det fake it to you make it, ändå inte så mycket längre.

Jag peppar mig också med att se tillbaka på mina framsteg. Var med i en instagramutmaning för två år sedan, vilade från den ett år. Häromdagen kände jag för att testa. Och det gick mycket bättre. Kolla bilder.

Så hur har du det i skallen? Är du dina tankar? Eller väljer du känslan? När inte tanken styr den.

Ha en toppenfin dag!! // Kram. Annika

Ganska exakt två år mellan.

Hej fina!

Det är ju så att det blir förfrågningar, vad som hänt. Vad jag gjort och varit med om. Jag tänkte göra ett långt inlägg, och sedan se om jag kan komma ihåg det. Jag tror att jag nämnt det tidigare. Fast nu får det bli ordentligt. Och kanske jag delar upp i flera inlägg. Oj, blev lite nervös?! Haha. Jaja. Kanske är bra att rensa ut.

2000, jag hade sakta och säkert återhämtat mig, från utmattning. Hade tidigare separerat från barnens pappa, och det blev mycket stress i livet. Jag fick då i samband med utmattning en depression. Och tabletter. Jag trodde att de skulle hjälpa. Tyvärr så var SSRI inte för mig. Jag blev ganska avtrubbad, och såg inte mitt värde. Jag minns så väl, efter en konflikt med en person, att nu orkar jag inte mer. Det var inte det där, jag orkar inte. Det var att jag verkligen trodde på fullaste allvar, att det är bättre för alla, om jag inte finns. Jag var värdelös. Hur jag kunde känna så, är för mig skrämmande. Att det var som en strömbrytarknapp. Av!! Så!!

Jag kände mig lycklig. Jag blev helt plötsligt glad.( Åh vad det är svårt att skriva om det här!! Ändå så viktigt ämne) Jag är ingen halvdan person. När jag tar ett beslut är det ordentligt. Jag hade tid och dag. Och hur. Och det skulle inte vara ett rop på hjälp. Hjälp hade jag hos kurator. Inte ens hon visste mina tankar. Jag ville inte att någon. Skulle veta. Jag var så klar.

Att jag verkligen trodde på fullaste allvar, att barnen skulle ha det bättre utan mig, gör ont än idag i hela mig. För dem. Och för mig. Att jag trodde så lite om mig. Och hur farligt det kan vara med medicin och hur vi behandlar varandra. Speciellt det sista, när vi dömer människor och du har inte en aning, vad som försiggår inom dem. När de kanske beter sig helt annorlunda. Kanske du kan se bortom, och fråga hur hen mår egentligen?!

Jag träffade en fin kille. Och så avstängd som jag var, tänkte jag att det funkar, om några månader är jag ändå borta. Kan ni förstå så hemskt? Innebörden av att jag, som inte vill någon illa någonsin, jag som är den mest rättvisa människa ni kan möta, var helt knäpp. Det blir man. Otroligt konstigt att skriva om. Som min terapeut sa, flera år senare, när jag faktiskt fick rätt diagnos, inte utmattning, utan PTSD. Att det finns något kropp och hjärna gör i ren självbevarelsedrift. Jag ställde mig utanför mig själv. Jag var inte i kontakt med mig. Och det är så det blir. När man inte klarar mer stress. När det ena tuffa efter det andra avlöser. Allt berättar jag inte. Det är mycket som är privat som jag aldrig skriver om.

När dagen kom, då när jag visste jag skulle vara ensam, och alla var upptagna. Så blev inte dagen så. Jag var lite smått irriterad. Och just då, trodde jag att modet skulle finnas nästa dag då. Grejen är, att jag vaknade upp, dagen efter som jag inte skulle finnas mer. Jag vaknade upp och livet var slut. Eller började det?! Jag vet bara, att känslan. Skammen. Tomheten. Att vakna upp som i en box, glänta lite på locket, och en hel skrämmande värld var dör ute. För nu vågade jag inte!! Nu var tillfället förbi! Och en besvikelse. Vad gör jag nu? Hur ska jag kunna leva. Och ha den skammen.

Och frågan och blicken från han. Den glömmer jag aldrig. Han såg ju enorm skillnad på den lyckliga Annika, och den som han vaknade bredvid. Tomheten när jag svarade på frågan, vad är det? Jag skulle ju inte leva nu.

Den här fina killen, han visste att det var allvar. Han visste att jag redan hade kontakt på psyket. Så på mitt nästa möte, för de vågade inte kalla in mig extra, fick jag höra att Han hade varit dit och betättat. Jag skulle aldrig själv ha gjort det. Det räddade mitt liv med all säkerhet.

Fick helt underbar hjälp. Vi satte ut antidepressiva. Jag fick en tabl att ta vid behov istället. Jag fick hembesök varje dag, i ett halvår som sedan fasades ut. Då hade jag tur, att det inte var som det är idag i landstinget. Och jag lärde mig massor. Idag har jag ingen skam. För den var så stor så länge!!! Däremot blir jag lite rädd över att en människa som jag, som upplevs utåt, som sprallig och glad, kan känna så. Att livet kan bli för mycket. Att kroppen i sig, stänger av på grund av det.

Att jag många gånger under min bearbetning för posttraumatisk stress, ville dö, igen. Så ville jag inte dö. Jag visste inte hur jag skulle orka leva. Hitta lösningar.

Allt det här hemska, som jag gjort mot mig och andra också utsatt mig för, har fått mig idag, att vilja leva fullt ut!! Livet för mig, är fantastiskt!!! Visst har jag det tufft än. Med smärta och vill ut i jobb och leva. Ändå. Orkar jag faktiskt vända på tanken, och det härligaste är, att känslan är där också. Den enorma glädjen och tacksamheten. Jag har en del rädslor att bearbeta just nu. Och kanske det här gamla skräpet är ett av dem?

Så om ni har en anhörig eller någon ni har runt er. Om de förändras ganska snabbt, bra eller dåligt. Kan ni snälla, istället för att döma och vara fördömande, se den människan. En del syns det inte på. Jag blev ju så glad. Vem kunde veta?

Jag gjorde en pakt med min dotter. Att lova henne på min fars grav, har stoppat mig när jag ibland hamnat i tanken. Den impulsiva. Och jag har flytt men inte tagit steget.

Var rädd om dig, och fina tankar, du är så mycket bättre än du tänker!! Kram // Annika

Hej fina!

Shine your light. Det är kursens namn som jag ska på om två veckor. Lite pirrigt förväntansfull är jag. Vi jobbar även hemifrån, och det händer en massa. Just nu är det som en virvelstorm med känslor. Min väninna som gått ett annat steg, vet med erfarenhet att det ska hända saker. Förberedelser.

Jag tycker det är lustigt över hur vaken och avtrubbad jag är samtidigt. Vet inget bättre sätt att beskriva. Hur jag lägger märke till saker, som i sin tur väcker upp saker inombords. Det kan vara ett ämne som tas upp på Rix morgonzoo t ex. Jag förstår inte just då. Det kommer lite senare.

Igår var det ett ämne som fick mig att se på min förra relation. Och får insikter än mer. På hur jag slet ont. För att bli sedd. Älskad. Sådant jag saknade, och som nu finns så enkelt från båda håll. Utan att vara dum mot mitt ex, det är mitt eget ansvar. Att jag stannade så länge. Det var ett val jag tyckte då var rätt. Så på så vis ångrar jag inget. Däremot, känner jag mig lite patetisk, för jag är ganska säker på, att min kärlek var större än hans. Och i mitt skadade jag, efter manipulation och övergrepp, trodde jag hela tiden, att bara jag,,, blir si eller gör så.

Och just den här omgången, gick det djupare. Och längre tillbaka. Och det borde verkligen inte ha varit så som det var. Jag borde själv ha brutit. För länge sedan. Och jag kan förvånas så, över mitt starka jag, som bara ville bli älskad. För mig. Hela mig. Och nu när jag är det, blir det så enkelt. Och tydligt. Och javisst ska man kämpa om allt är bra. Från båda. Inte bara för att vara snäll eller vad det nu kan vara.

Jag har en del i ryggsäcken att få ur. Även om jag nu är medveten om det mesta och också lämnade kvar den på mallorca. Idag känner jag att jag vill göra en resa till. Så himla gärna. För att inte bli påverkad och störd i min bearbetning. Men hur skulle jag orka åka nu? Utan Christer ? Nej det vill jag inte heller. Önskar vi hade haft möjlighet han och jag. Att få vara en vecka med varandra.

Nu klandrar jag mig inte alltför mycket. Jag vet efter min terapi på brottsofferjouren, att det är svårt att lämna när man känner sig undergiven. Och ni som känner mig skulle aldrig kunnat se eller tro på att jag är sådan. Eller var. Jag var redan i relationen med mitt ex, när jag berättade om övergreppen tidigare. Och hjärntvätten. Så jag blev kvar i den rollen. Även om jag gjorde så gott jag kunde, satt jag fast i en destruktiv relation. Perioder hade vi det jättebra, tyvärr var det korta stunder. Vid minsta konflikt, blev det tillbakagång, fastnade i gamla mönster. Och jag la alltid skulden på mig. Att jag är besvärlig. Jobbig. Osv.

Utom sista året. När jag började stå upp för mig. När jag inte åt starka mediciner längre, och hade mindre huvudsmärta, så att jag kom ihåg vad jag sagt och gjort. Och det här känner jag. Det ligger kvar i mitt system. Och jag kan äntligen få bort det. Känslan av att allt är mitt fel. Att om jag,,och att bli anklagad för sådant som inte var mitt.

Att få känna mitt eget värde. Att känna mig klar på många håll. Att gå vidare. Med rak rygg och huvudet högt. Inte för jag har en ny kärlek. Utan för att jag känner mitt eget värde. Och aldrig, kommer någon att få förminska mig och mina känslor igen. Och om Christer och jag håller tillsammans, så har jag vad det verkar, hittat en partner som har samma intressen och som också vill fråga och reda ut saker direkt. Inte bara tro eller ana.

För många av er kanske det är er vardag. Trivs ni inte, kolla över relationen. Vad är ditt. Vad är er partner. Och var inte rädd för att våga vara du. För just du är värdefull. Det är ditt liv. Och det är det du har. Just nu. Var rädd om det och dig. Och låt ingen någonsin trampa på dig. Om du ens vet om det. Jag ljög för mig själv. Aldrig mer!

Ha en fin fredag!! Det ska jag! Kram // Annika

Hej fina!!

Äntligen vänder det. Det här med att vara tvungen att i perioder vara tvungen att ta lite starkare mediciner, det är ju något jag är i behov av för att funka. Varje gång jag får ett skov, känner jag det där starka motståndet. Så då får jag välja mellan det ena eller det andra. Det är inga mängder, det är sällan länge, ändå, påverkas hjärna och kropp otroligt mycket av dessa kemikalier. Det lurar ju hjärnan och sedan ska jag komma tillbaka till min egna personlighet.

Nu ska jag komma ihåg varför jag har sådant motstånd. Och det är ju inte så jättejobbigt under tiden jag måste ta dem, då jag inte känner något märkbart psykiskt. Det är när jag kan sluta. Först kommer dålig aptit och en tomhet. En läskig tomhet som om allt kvittar. Sedan kommer tröttheten. En enorm trötthet. Lite låg blir jag också. Det som är bra, är när jag kan komma på, att det är det som är problemet. När jag nu för tiden kan känna, att det där är inte jag. När det negativa och hopplösa kommer i huvudet och jag samtidigt inte känner igen mina tankar. Det var väldigt tydligt nu. Många tror att utsättningssymptom bara är typ illamående, trötthet och att längta efter piller. Nej, det är annat för mig. En kemisk hjärna kallar jag det. För jag märker så tydligt. Det är ju hemskt egentligen, och ändå tur att det finns. Jag kan förstå, att om man äter mängder och blir beroende, inte vill sluta. För det är inte kul att inte känna igen sina tankar.

Jag hade tänkt skriva om drömmar. Vågar du drömma? När jag flyttade till min lgh, gjorde jag en visionboard. Klippte ut en massa bilder och text över sådant jag önskar och önskade. Saknade. Och man ska drömma högt och när du gjort det, så ta i ännu mer. Sedan skrev jag hur min nästa kärlek skulle vara. Önskemål på bara det bra. Utseende brydde jag mig inte om. Jag hade väl tur där då, Hahaha...

Och jag måste säga, att jag var inte beredd på att träffa någon det närmsta året. Hur? Vart? När? Jag som aldrig är ute på krogen, gillar inte dejtingsajter och har inget jobb. Så att vi har träffats alls, idag två månader sedan, som känns som ett år minst, är ju märkligt. Och ändå inte. Och allt stämde på det jag skrev ner!! På min fina kille. Allt utom en sak. Han har ingen lägenhet utomlands. Så det får bli i framtiden. För sluta drömma. Det kommer jag absolut inte göra.

Så vet ni? Nu funkar det ju på riktigt. När jag gör dessa saker, då visualiserar jag också. I bild och väldigt mycket känsla hur jag mår då,när det har hänt. Jag gjorde lika med smärtan. Att bli frisk. Och jag är ju verkligen på god väg. Jag har ju perioder utan medicin och jag kan ta mina efterlängtade promenader. Det är mycket jag kan nu som var omöjligt för ett år sedan.

Så våga drömma. Vill du byta jobb?? Trivs du där du är i livet? Sätt dig ner och dröm. Skriv ner. Och se vad som händer. När jag var ung, drömde och fantiserade jag om saker som sedan hände. Då trodde jag att det föll på plats, p g a att jag höll tyst. Det var en magisk känsla att testa och se om det hände. Visst har du väl drömt om saker som sedan hänt? Gör det mer!!! Om allt. Var bara säker på att du vill också. Och allt kommer inte så fort. Pussel ska läggas en bit i taget. Så grabba tag i den biten som du får. Den kommer leda dig till nästa. För det kan du säkert se tillbaka på också? Händelser som börjat längre tillbaka, som ledde dig till beslut?!

Dröm!!! Dröm stort!! Och ännu mer!! Du förlorar absolut inget, däremot, kanske du vinner glädje för dig själv och ditt liv. För du är själv ansvarig. För ditt liv.

Kram // Annika