Hej fina du!

Igår var en annorlunda dag. Jag vet innerst inne att dessa dagar är mina växa i själen dagar. Rensa ut skräp. Osv. Igår. Fick bli en dag där sorg och smärta än en gång fick lösas upp ur kroppen. Det sägs att kroppen har cellminnen. Och så känns det. Jag tycker och tror att jag är klar med det förflutna. Vissa saker sitter i kroppen och biter sig fast. Ändå gör det inte ont att ta bort det. Det bara släpper. Så igår grät jag. Mycket. På ett förlösande sätt. Inte förtvivlat.

Det är så mycket som hänt för mig. Som är jobbigt och en kamp i många år. Nu när jag blir så mycket bättre av botoxen, så kommer allt ikapp. Insikter om hur långt jag kommit. Hur bra jag har det. Och hur dålig jag varit. Och mitt i allt detta ska jag hantera, att en underbar och osjälvisk man, visar mig sin kärlek. Som inte drar sig undan. Som tror på att jag kommer bli bra. Jag tar in. Och växer inuti. Av allt det fina som jag har i livet.

För jag är lycklig. Igår kväll var det än mer jobbigt. Jag kände mig ensam. Pixie borta. C och jag har inte alltid möjlighet att ses som vi önskar. Och jag frågade mig själv vad ensamheten var. När det slår mig. Att jag vågat öppna min dörr ännu mer. För kärlek. För sårbarhet. Så det var inte direkt ensamhet. Utan längtan. Efter den kärlek jag känner och vill visa. Det är annorlunda för mig. Det är sårbart. Utan skydd. Och jag har inte en aning hur man gör. Utan jag tar allt som det kommer.

Utan fasader. Att bara vara jag. Som jag inte vet riktigt än vem det är. Mer än att i rätt miljö är jag en fantastisk människa. Precis som du! För det är vi. Och vi begränsar oss för sårbarhet och det vi gått igenom. Jag är extremt känslig, och många gånger vet jag inte om det är mitt eller någon annans känslor jag känner.

Så jag vill våga. Ta ett djupt andetag och dyka. Skrämmande och härligt. Fast det är ju det som är livet ju! Och jag som älskar äventyr?! Klart jag ska leva. Utan att tänka så mycket. Jag har blivit så mycket bättre på att vara och leva.

Tack livet! För att jag hela tiden får växa, och nya chanser. Saker kommer till mig som svar på det jag undrar. Bara jag är vaken och orkar se. Så igår var en sådan dag. Inte dålig alls egentligen. Utan skön. Att inte fly och göra något. Utan stanna upp. Och växa. För även om jag är kortvuxen. Är jag en stor själ! Det står jag för.

Ha det fint! Kram// Annika

Hej fina!

Jag har inte hittat inspiration till skrivandet i några dagar. Rätt var det är, hamnar jag i min grotta. Numera vet jag att det är förändringar. Utveckling. Och det är något jag lärt mig över tid. Att det är mycket i skallen. Och viktigt att det får ta plats. Då behöver jag egentid. Stanna upp.


I tisdags var jag till Kumla igen. För medicinsk botox. Det är något jag till hälften får betala själv. Botoxen går som medicin på högkostnadskortet på apoteket. Själva läkarbesöket är dyrare. Det går som privat. Jag har gjort det en gång förut, med väldigt gott resultat. Och jag är tacksam att det finns något som hjälper den sista biten som jag har kvar just nu.

Jag säger just nu, då min förhoppning är att, då det blir så väldigt bra resultat, kanske hjärnan och kroppen hittar rätt signaler att lugna sig. Det är en del tankar som oroat mig så här direkt efter. Misstänker själv att det är ett diskbråck långt ner i nacken. Och vill att det ska läka ut själv. Jag vill inte operara mig mer. Så jag har tänkt ge det en chans på drygt ett år nu.

Efter tio dagar har man full effekt, i ca 3 månader. 34 stick sätts i pannan, tinning, bakhuvud och nacke. Jag hade bra resultat redan igår, andra dagen. Gick ut på stan en sväng, och kände inte mitt huvud. Oftast sitter det så hårt på min nacke. Det är tungt och spänt. Väldigt svårt att förklara. Och när jag kom på att jag inte hade ett huvud igår på stan, haha, tittade jag på alla människor, och tänkte, så här bra har dem det! Förmodligen alltid !!

Det är bara en av effekterna. Hela kroppen mår dåligt av så spänd nacke. Min dr Åke säger att det är kompartment. Oftast pratar man bara vader. Fast Åke har sin erfarenhet med så många tusentals patienter. Att vi kan ha det i nacken med. Nerver och muskler spänner oavbrutet av sig självt. Vi har ju så mycket nerver i nacken, som styr så mycket i kroppen. Magen och ryggen, axlar mm. När musklerna får lugna sig rasar kroppen ihop lite. Fast på ett skönt sätt.

Det här verkar vara problemet att inte öka min träning. Jag har ett problem som gör att min hela högra sida vill krampa ihop. Från skinkan upp till nacken. Jag längtar så fruktansvärt att få träna. Få lite mer muskler. Jag har rasat i vikt och känner mig mager. Just för att musklerna är borta. Så tålamod. Det är min vän och inte fiende. Jag är tacksam att jag har något som funkar även om jag skulle må bäst av massage varje vecka.

Så. Jag har varit i mitt huvud några dagar. Där jag funderat på om jag ska ge mig in i landstingets kamp igen. Och bestämt att jag orkar inte. En gång till. Stressen. Kampen. Väntan. Nej. Nu ska jag hitta egen kraft och hoppas min tanke och känsla är rätt. Att det löser sig på vägen. Ensamt är det. Så väldigt ensamt. Att ha det så här. Att hitta ditt eget sätt. Ingen som vet. Och hade ekonomin varit mer bra, hade jag satsat på fasciamassage och 3D rehab, varje vecka. Då skulle jag få fart på detta. Även testa naprapaten i Stockholm fast det har inte hänt. Än. Allt har sin tid. Tala om att hamna i ekorrhjulet.

Jag är just nu bara tacksam för det som är bättre, att jag trots den smärta som ligger där, kan leva ganska bra. Jag får ju jämföra med ett halvår, ett år sedan!!

Du får ta hand om dig och göra det bästa av din dag! Den blir så bra som du orkar göra den. Kram // Annika

Fina långpromenaden igår.

Hej fina du!

Efter mitt inlägg igår, och jag har läst många kommentarer på nätet och även lyssnat, så mår många dåligt att vi äntligen lyfter fram det här, att det inte är ok med övergrepp. Nu är jag själv på en plats i livet där min skam och skuld äntligen är borta. För är det något som vi känner efter övergrepp, är det just det.

Jag lyfter inte fram mig själv, här i bloggen eller på instagram och Facebook för att få gilla och uppmärksamhet. Jag har någon stark drivkraft att skriva, och jag har kvävt den känslan så länge jag kan minnas. En stor anledning har varit, att inte mina nära och kära, ska skäms för mig. För det jag gjort eller varit med om. Jag har tagit mer hänsyn till andra, fast jag haft min längtan. Mina barn. Min familj. Nu vet jag, att det finns inget att skäms för.

Jag har, som jag sagt tidigare, inte kommit så här långt, inte än i alla fall, om inte andra delat med sig. Jag har hittat kraft och styrka, jag har fått kontakt med likasinnade, vi har gemensamt kommit på olika sätt att gå vidare. Det gäller vilka svårigheter jag än haft. Om jag hade haft sociala medier redan 2001, hade jag förmodligen gjort andra val, angående min smärta. Hittat andra vägar än operation.

Så att våga berätta om övergrepp, att gemensamt gå ut för att stå upp för,
att det inte är ok. Det var förut svårt. Idag enkelt. Just för att skammen är borta. Just nu, finns det tjejer och kvinnor, som känner det jag gjorde. En del blir aldrig fria från det. Jag var rädd, tidigare, att folk runt mig, skulle se mig som den där. Skadat gods. Vad gjorde hon för att han skulle,,,, något måste hon väl själv ha bidragit med.,,, jag vet hur tankar och ord kan gå. Jag vet hur hårda och känslokalla rädda människor är. Sedan finns det ju de som inte orkar bry sig. Det är ok det med. Jag vill inte att mina närmaste ska skäms över att jag varit med om detta. Det finns inget att skäms för.

Så att jag vågar och vill och berättar om mig, en liten del av mig, och det som hänt mig. Gör inte att jag lämnar ut varken mig eller min familj. Jag vill inte känna mer skuld och skam över vem jag är. Jag vill stå rak i ryggen. Jag har min erfarenhet i många saker, tyvärr. Samtidigt, har det gjort mig stark! För jag har valt att ta mig igenom. Det ena efter det andra. Jag får ta ansvar för mig och mitt liv. Oavsett. Så är det upp till mig att orka och att hitta vilken väg som jag behöver gå.

På något vis, har jag orkat leta efter hjälp. På olika vis. Hjälp har även kommit till mig. Genom att jag varit öppen. I början och länge, var det oerhört svårt att tacka ja till hjälp. Nu är jag så tacksam för de knuffar så fina människor gett mig. Att våga tacka ja. Eller må dåligt. Och är det något jag längtar efter. Är det att få bidra. Hjälpa till. Bli så bra att jag kan göra skillnad! För de som har det mindre lätt i livet. Jag vet inte än vad det är! Jag vet att det driver mig.

Och i mitt just nu. Är det skrivandet. Det är det jag klarar fysiskt. En dag kommer jag veta. Ha svar. Och se tillbaka på att det var så jag började. Att våga följa sin känsla. Att våga lyssna på andras åsikter, känna efter och respektera. Det är en viktig del. Sedan våga följa det som jag vill,utan att känna skam och skuld. Jag har känt det hela livet. För vem jag är. Vad jag gör. Vad jag sagt. Det har inte varit svårt att påverka mig. Jag har enkelt, anpassat mig, efter andras åsikter och mående. Jag har tagit ett eller fem steg tillbaka. Inte så ofta vågat ta mitt egna steg.

Inte kan du säga så. Inte göra så. Vad ska andra tycka. Vad ska andra tro. Och den där stressen. Att vi tror att alla andra,,, det är så bra allting. Jag behöver inte lämna ut hela mig. Och det gör jag inte. Inte alls. Du behöver träffa mig. Lära känna mig. Då kanske. Jag lämnar ut mig. Vem jag är. Jag håller själv på, att utforska. Vem är jag? Egentligen! Och det mina kära. Är mitt livs resa just nu! Och det är spännande. Jobbigt. Utmanande. Och ändå. Älskar jag mitt starka inre sätt att ändra på hur jag möter motgångar. Hur jag ser på saker. På mig. På andra.

Så tacksam över allt jag har i livet. Jag har så mycket. Att ge. Att leva för. Och en dag. Få leva fullt ut. Med det jag har inom mig.

Jag önskar dig en fin dag! Kram// Annika

Hej fina!

Idag vaknar jag och känner igen mig lite. Igår var en lite tung dag. Friheten med min nya inställning hur jag väljer att tänka och helst inte låta tankarna få styra mig, hjälpte mig så oerhört mycket, att jag vill hoppa högt och skutta runt. Då blir sådana dagar bevis för mig själv, att du blir som du tänker.

Att ha känslor. Att ha tankar. Att sära på de två. Det är ju det kluriga. Det som var igår som ett exempel, är min sorg efter Pixie, min hund. Jag vaknade med smärta igår. I både själ och hjärta. Och vägrade fastna i tanken. Jag accepterade hur jag mådde. Sorterade ut vad som var verkligt. Och vad jag själv byggde upp som inte ens hänt. Eller ens kommer att hända. När jag gick i terapi för min PTSD, fick jag väldigt bra redskap till det. De redskapen borde man få med sig redan i skolan. Kanske i nian redan? När oro över allt kommer.

Den här rubriken #metoo, berör mig starkt. Det är en typ av upprop, som jag absolut hänger på. Det handlar om att visa hur vanligt det är. Med övergrepp på kvinnor från/av män. Det har också hänt mig. Det med kanske ni tänker. Det är sant. Och jag var ca 35. Jag var med i en förening, som blev mer som en sekt. Om man inte betedde sig som ledaren ville, var man inte välkommen. Jag blev hjärntvättad, utnyttjad och utsatt för grovt sexuellt övergrepp, våldtäkt, sedan hotad i många år om att inget säga samtidigt som jag visste att jag skulle åka ut, och ingen tro mig. Så jag grävde ner det på något vis, förnekade och sa att jag var inte värd bättre. Och la det så djupt i mina gömmor så det kom inte upp förrän många år senare. Det var för hemskt att ta till sig. Det skulle i så fall slå sönder allt jag trodde på. Hela mitt liv. Det var vad jag trodde. Det kom ikapp och slog inte sönder mitt liv. Jag kunde börja en lång väg. Till läkning.

Än idag. P g a hjärntvätten mer än något annat, jobbar jag med tillit. Till vem som helst. Det bästa är, att jag litar till mig nu. Så himla mycket att jag aldrig tillåter något mer, som känns väldigt fel igen. Det jag gick igenom, gjorde också att jag hade svårt att se, att kärleken till mitt ex, var över. Just den kärleken man bör ha för att det ska vara. Jag vet det nu, jag hade bara så svårt att släppa. Han var ju min trygghet på något vis. Att slippa gå ut och möta världen. Som jag egentligen längtade efter.

Nu när jag kan känna som jag gör för mig själv. Och inte tappa bort vem jag egentligen är, utan hitta än mer och leva, som den jag är. Och ha träffat en man, som lyfter det hos mig. Jag är inte rädd. Jag bara är. Och det blir som det blir. Jag har så mycket liv i mig. Så mycket skratt. Och det kommer bara att bli bättre. Förhoppningsvis med denna fina man. Så vill jag att du där ute, som varit med i svårigheter. Det går att börja om!! Börja ett nytt liv. Från den du är nu. Det kan vara skrämmande. Våga be om hjälp. Jag fick sådan oerhört bra hjälp i den biten. Där är i alla fall kommun och landsting bra i mitt län. När det kommer till just sådana saker. De fångade upp mig. När jag väl vågade. Tack!!! Till alla ni som fanns där då!!

Kanske jag berättar en annan dag, just nu. Är jag inte redo att lämna ut. Samtidigt är det en viktig sak att berätta. Kanske få någon att se signalerna. Som vi gärna förnekar. För vi ser helt enkelt inte vårt värde.

Kram// Annika

#metoo

Hej mina fina läsare!

Tack för att du läser min blogg. Och hoppas det ger dig nåt. Tack till er alla som lämnat någon form av avtryck, till mig, för bloggen och även för min hund, som fick somna in.

Just idag kom det över mig så starkt igen. Att hon inte är här. Inte kommer tillbaka. Jag har en del gammal sorg i mig också. Min favoritmorbror och hans fru, gick bort för inte så länge sedan. Och det känns som det också kommer ikapp. Just verkligheten. Att de inte heller kommer tillbaka. Vi bodde drygt 100 mil från varandra, så det är ju lite på ett annat sätt, lite lättare? Att skjuta undan sorgen efter dem. Så fina människor. Fina Sven-Erik som alltid,alltid , fick mig att skratta.

Att vara så lycklig och i sorg samtidigt. Jag ger mig tillåtelsen. Jag har precis läst ut en väldigt bra skriven bok också. En mamma och syster som förlorar son/ bror genom ett självmord, endast 14 år gammal. En fin bok och så smärtsamt samtidigt. Just som Pia skriver kan vi inte jämföra sorg. Jag vet i alla fall, att jag aldrig vill eller kan veta, hur det är att förlora sitt barn. Det är verkligen min värsta skräck.

Hennes och deras ord, ger mig insikt i mycket. Som att min sorg efter min 8 år långa relation till min hund, också är en stor sorg. Att jag får ha den. Vet inte varför jag tryckt ner min egen tillåtelse? Som andra gör i smärta i relation till mig. De kan säga ofta, att de har ont, fast det är ju inget mot mig!? Då säger jag alltid, att din smärta är ju lika jobbig för just dig.

Varför gör vi så? Söker vi svar? Förtränger vi verkligheten för att fly? Så gör nog jag med sorg. Sorgen efter min pappas död, som var ett självmord precis innan jag skulle fylla 13, fick jag inte utlopp för förrän typ 12 år efteråt. Jag ?var för liten att gå på begravning ? på den tiden. Så hemskt det var, att vara hemma. Med någon tant? Och alla var i kyrkan. Och jag glömmer det aldrig.

Så idag. När det är måndag. Inget att fly till eller kan inte fly med någon eller något. Så gör det ont. Och jag kan ta det. Jag orkar leva med det. Jag behöver acceptera det också. Inte skjuta bort till sedan. Och ett uppvaknande till verkligheten. Om smärta och att gå vidare och hur gör jag osv. Inte med stress. Fast med en verklighetskänsla.

Sedan har jag ju denna inisjälenlyckan!! Att jag? Just jag? Just nu? Får möta Han!? Och att jag var stark i mig innan, precis innan, en så viktig känsla för mig att ha i grunden, för att inte förlora mig själv helt. För någon annan. Att få förlora mig själv, helt i min kärlek till Christer, det gör jag gärna. Jag vill bara inte förlora mitt fotfäste. Och här kommer verkligheten än en gång in. Att våga göra det jag känner är rätt. Min situation är ju ändå så. Att jag varit ärlig på första dejten. Att jag möjligtvis inte alltid kan och behöver lyssna på kroppen. Vad jag är redo för.

Och jag har gjort det. Utan dåligt samvete. Utan att skämmas. Och det går bra. Med mig. Med oss. Och vi har bara träffats i 6 veckor!! Det känns som flera år!! Så jag låter mig föras med på vågen. Och inser att livet är här. Här och nu! Inte förut och sedan, fast vi blir formade av förutlivet. Vad jag gör av det, är mitt ansvar. Att göra det bästa av varje dag. Och ändå kunna sörja. Utan dåligt samvete. Att jag får vara lycklig. Och vet du? Jag har någonstans i mitt inre, inte trott, att jag varit värd äkta lycka! Att få vara den jag är!? Att bli nedklankad på. Att inte duga. Och friheten. Att jag själv känner den känslan. Att jag är värd! Att jag får vara lycklig!! Och ledsen. Och arg. Hela spektrumet av känslor.

Jag har en del att träna på. Att leva. Det liv jag är värd. Och inse att livet är upp och ner.

Jag rekommenderar varmt Pias bok, lägger ut bild och text. Bli den som ser,,, står det i den till mig. Till oss. Att kunna och våga se, den som kanske visar minst. Vid mitt tillfälle då jag planerade in mitt eget självmord, som tillfället inte blev av, som tur är, visste ingen något! Jag endast. Jag blev lycklig, när jag bestämt mig. Jag såg ett slut på smärta i själen. Och svårigheter jag inte orkade med mer. Tänkte att det var bättre för alla andra när jag var borta. Att jag var besvärlig och nu var en börda borta. Fast framförallt. Jag orkade inte ha så ont. I själen,,, och hittade ingen annan lösning..

Ha en fin dag! Kram// Annika

Att bli den som ser,,, våga se och lyssna på dig om du skulle få en känsla. En stark bok om verkligheten. Och en stor hjälp för många. Vakna upp. För de/oss som inte visar utåt. Jag tog åt mig. Jag är en av dem. Fast det tror man inte. Utåt märks det inte. Bli den som ser!! Så viktigt. Tack Pia, Jennie och HG!!

Mitt barnbarn Neo och följeslagaren Pixie.

Hej finaste du!

Idag kommer sorgen riktigt ikapp. Jag tog mig en egendag igår. Gjorde inget. Knappt mat ens, utan värmde det jag hade. Att vakna med en ny förkylning och värsta migränen igår morse, fick mig att förstå, att jag kör på för hårt.

Jag har ändå levt så isolerat i många år, så att fast jag varit så glad och lycklig, har jag ignorerat signalerna från kroppen, och testat mig istället. Som om jag aldrig haft någon skada osv. Sprungit innan jag kan gå.

Nu idag, tyvärr på ett sätt, med hjälp av mediciner, och bra på ett annat, att de kan hjälpa mig framåt, så kan jag känna att jag mår bättre smärtmässigt. Och nu har jag landat. I känsla och tanke, att hur mycket jag än vill flyga och fara och leva på, så behöver jag inte passa på liksom!! Jag behöver stanna upp.

Idag vaknade jag ensam. Jag var ensam igår med. Saknaden efter min lilla goa hund Pixie, är enorm. Så tufft. Att vakna idag och inte ha henne. Klumpen i magen. Och tårar i ögonen. Visst har hon varit varannan helg hos mitt ex, så jag har varit ensam. Då har jag ju vetat att hon kommer tillbaka. Så nu har jag försökt skjuta bort sorgen. Jag vet inte om det är så bra? Stundvis, ja.

Allt jag gör. Så väntar jag att hon ska vara där. Bara ligga här och snusa gott på filten när jag skriver. Sova gott när jag gör yoga och mediterar. Hon älskade yogamattan. När jag ätit slickade hon tallriken. När jag tappar smulor, ingen som städar upp dem. Så mycket mer, hon var där än jag ens trodde jag skulle sakna. Saknar henne så hela hjärtat är brustet.

Är så tacksam att min kärlek förstår mig. Även om vi är nya tillsammans och jag inte kan veta, så gör han sitt bästa att finnas där. Så mycket stöd och kärlek jag får! Jag sluter mig lätt inom mig p g a tidigare erfarenheter, och tränar på fullt att ha mitt hjärta öppet. Det kanske är fullt normalt att dra sig inåt när jag är ensam? Jag vet inte. Vet inte hur man sörjer. Däremot är jag duktig på att dölja. Och det är slut på sådana saker nu. Att hålla tillbaka i situationer är en annan sak.

Så idag. Ska jag ta det lugnt. Och bara vara. Göra det som faller på. Ta hand om mig. Och tillåta mig sörja ut detta, när det känns så, och skratta utan dåligt samvete, när det känns så. Pixie vill att jag ska leva. En sak som gör så ont, är att ett av min mål var, att när jag blev frisk, skulle vi äntligen ta långa promenader och utforska världen. Göra sådant hon gillade.

Ha det fint och tänk snälla tankar till dig själv// kram, Annika

Pixies sista tur i skogen. Så lycklig, trots smärtan.

Precis innan. Jag såg länge den blicken, den slitna och samtidigt så glad. Älskade, vila i frid??

Hej alla fina!

Har inte velat skriva på några dagar. Jag har haft fullt upp med att njuta av min fina lilla vovve som var dålig. Igår fick hon somna in.

Jag har väl sett på mitt sätt att hon alltid haft problem med en höft. Nu i efterhand så kan jag se att det har nog kommit mer och mer det sista året, framförallt, hon har inte så gärna viljat ta promenader. Jag har trott att hon soffat till sig. I våras blev hon halt fram också, och jag sköt bort det. Jag anpassade mig efter henne mest. Sedan en dag nu blev hon blockhalt. Och hade så himla ont trots smärtstillande. De sista två veckorna var hon annorlunda. Så glad fast ändå inte lik sig.

Eftersom jag själv lever med smärta, kändes det inte bra. Jag bara visste. Och på nåt vis, känns det som hon väntat på mig, att jag skulle klara mig själv. Och nu kunde hon lämna mig hos Christer. Som hon fann honom direkt. Hon kände lukten av honom i hissen sista kvällen, och kunde inte fort nog komma ur den.

Sådan kärleksfull och glädjesprudlande hund. Hon kunde möta vem som helst ute, och yla och prata. Och tro att alla ville se henne. De flesta blev ju så glada. De kunde inte annat. När jag var ute på promenad igår. Mötte ju många hundar. Då kände jag lättnad att vi hade en ovanlig blandras. Inte så stor risk att möta en liknande.

Att ha haft henne i åtta år. Vi blev tighta än mer kanske, då jag varit hemma hela tiden. Finns inte många nätter och dagar på åtta år som hon inte varit med mig. Legat i soffan. Vi har tagit middagslur. Det var det bästa på dagen för oss. Tårarna rinner och värken i bröstet. Vill bara ha henne tillbaka.

Det var fint. Och hemskt samtidigt. Att låta henne somna. Precis innan sköterskan sa, att nu så,,, då såg jag henne. Som om hon hoppade ur skalet!! Som ett glitter till höger om mig. Och hon är så pigg och glad och jag känner i det ögonblicket. Att det var väldigt länge sedan hon var precis så. Så fri var hon. Och som att säga, gråt inte. Jag har det jättebra. Sådär som hon gjorde. Lade huvudet på sned. Med ett leende.

Tack för all kärlek och klokskap du gav. Di fick mig att växa som människa. Att känna och se kärlek på annat sätt. När mitt barnbarn kom, så skyddade du honom. När han blev större fick han så mycket pussar samtidigt som du inte ville att han skulle dra i dig. Det är ju lättare att tänka nu, att det kunde vara din smärta.

Min dotter kallade dig ?körven?. Med min son lekte du med ninen och skulle springa. Med oss tjejer var det brottarbjörnen. Du var så klok. När jag satte på mig kläder, istället för mjukisar, visste du att vi skulle göra nåt. Så klok. Visste allt.

Jag vet att du är med dig. Fast jag kommer sakna dig så. Din lukt. Din värme. Din tröst och närhet. All glädje.

Ta hand om er och varandra. Vi vet inte hur mycket tid vi har ihop. Kram //Annika

Hittade en gammal bild på min dotter och Pixie??

Hej där!

Det här med att starta ett nytt liv. Att börja om från början. På alla plan samtidigt. Och samtidigt jobba med mig själv. Hur jag tänker. Att jag vågar göra på ett annat sätt än förr. Osv. Det känns som det gått flera år. Och det är inte mer än ca 5 månader, sedan jag flyttade till min lgh.

För fyra år sedan. Då levde jag i mitt eget fängelse. När skruvar och plattor togs bort på mig, på Akademiska i augusti 2012 gick det mesta toppen. Jag hade inte huvudvärk och annan smärta, mer än att jag hade ont av läkning och den smärta de nya skruvar orsakade. Vid operationen var vi tvungna att steloperara på C1-C2. Det är kotorna som kommer först efter skallen. Det gjordes p g a att två skruvar på 12 mm, hade blivit ditsatta i Tyskland, genom leden där. Och de hade gått av.

Så om du föreställer dig skruv som går av, har du ju skruvskallen på ena sidan. På främre sidan av skruven finns inget att ta tag i. Och riskerna att bara lämna främre delarna, i leden på ett betydelsefullt ställe, var ingen risk vi ville ta. Så min stelop längst upp är p g a detta. Inte en skada.

När detta gjordes fick jag ont av skruvskallen på nya skruvarna. Det var trångt med benmassa från min höft, och kanten på skallen. Det skavde dessutom mot en nerv som kommer upp som heter occipitalis. Jag är väl näst intill expert på nerver och vart de leder osv. Ett måste för att komma dit jag är idag.

I mars 2013, då skulle vi bara!! ta ut dessa skruv, för benmassan hade läkt fint runt kotorna och de behövdes inte. Jag hade ju ändå besvär av den. Jag mådde väldigt bra i övrigt. Efter Tyskland var mina nackmuskler inte riktigt på plats. Fast nu hade det ju varit så i fem år. Min läkare och jag hade pratat om, att om det kanske går att dra ihop muskulaturen där.

Jag glömmer aldrig den dagen. Jag har gjort många operationer och aldrig varit orolig. Det var jag nu. Och sa att jag ångrade mig ang dra ihop muskler. Han sa då att jag gör bara om det finns utrymme. Jag litade på hans kunskap och gick emot min känsla. När jag vaknade var hela bakhuvudet avdomnat. Sköterskorna på uppvaket trodde jag hade säkert fått lokalbedövning.

Då började mitt helvete. En vecka gick minns jag. Och jag började få mer och mer ont att ligga ner. Och att sitta utlöste också smärta. I huvud. Nervsmärta !!! Har du haft det någon gång? Föreställ dig att ha det i huvudet. Samt inflammation också förmodligen. Det är kunskap jag fått till mig i min sökning, till att bli frisk. Utan mitt eget jobb hade jag inte varit här. Det är bara jag. Som kan min smärta och kropp och vad den reagerar på. Hur och när och varför. Av erfarenhet. Behandlingar osv.

Jag kunde inte mellan mars 2013-februari 2016, ligga eller sitta ner och sova. Utan att den smärtan från helvetet kom. Ursäkta mitt ord fast det är det enda som passar. En brinnande, skärande domnande smärta. Ekande och som om huvudet skulle spricka. Allt på en gång. Nervsmärta som sköt ut åt alla håll, väldigt mycket i pannan ner mot ögonvrårna. Varje!!! Natt!!Spelade ingen roll vilken medicin. Det gick inte att förebygga. Jag kunde inte sitta i soffan. Jag kunde ligga ned små stunder på dagen. På golvet. Med meditation i hörlurarna. Jag kunde inte gå ut och gå något alls knappt. Korta sträckor som 5-800 meter! Inte åka någonstans. Orkade inte tänka av smärtan. Kunde knappt laga mat. Vanliga sysslor. Smärtan lade sig lite efter kräkningar på morgonsidan och min cocktail. Så ja gjorde ändå. Lite saker. Och de tabletter jag sprang upp efter 4-5 timmars sömn. De kunde ha dödat mig. Min egen cocktailblandning.

2016 när jag mötte min dr Åke. Då fick jag svar. Kompartment. Det betyder typ att musklerna står och krampar själv. Nervsystemet funkar inte riktigt utan skickar fel signaler. Sedan när nerver och blodkärl ligger för tätt, och det gör de massor på mig, forfarande på många ställen, då skapas irritation och inflammation. Hur kan ingen i sjukvården ha förstått detta? Så duktiga läkare på Alademiska t ex? Jag är så tacksam för min Åke. Som hjälpt mig så gott han kan.

Där och då. När Åke gjorde sin första test på mig. Med lokalbedövning på det ställe han misstänkte var sämst. Då bröt jag ihop. Av lättnad. Och av förskräckelse. Att jag inte visste hur ont jag hade, förrän smärtan gick bort. Hur kunde jag leva så?? Jag glömmer aldrig den känslan.

Så att jag lever idag. Att ha haft viljan att leva mer än någonsin. Det fanns ju den där tiden i livet tidigare, då jag planerade min död. Nu när jag hittade livet ville jag ju leva!! Jag har svårt att förstå själv. Nu när jag haft ett svårt bakslag i åtta dagar. Kommer minnen tillbaka. Och att jag tagit mig hit. Och trots all smärta, så känner jag att jag har en helt annan syn på livet. Hittar andra sätt att leva. Bryr mig om andra saker och uppskattar annat också.

Något som är tufft och var tufft under denna tid var brist på förståelse. Jag mötte många som brydde sig. Sedan fanns ju de, som faktiskt ifrågasatte mig. Att det orkar hon väl? Bara åka bil och hälsa på? Behöver ju inte göra något. Du kan väl inte få ont om du lägger dig? Sitter? Spelar väl ingen roll vart jag ligger? Det kan du ju inte få ont av? Osv. Den okunskapen gör mig inget. Det är mer attityden. Att inte tro på mig. Varför? Jag har än idag problem. Problem jag inte visar. Jag har t ex lärt mig, genom 3Dfunktion, den rehab som funkar något åtminstone. Hur jag plockar ur diskmaskin. Skär med kniv. Tar ned min jacka från hängaren. Tar ned saker från skåp. Jag är ju så kort, 150 cm lång, så jag sträcker ut mycket.

Sådant märks inte. Fast det får jag leva med. Nu är jag stark nog att säga till. Vågar. Och om jag inte blir respekterad att det är så. Då får det ligga hos de personerna. Många finns inte kvar. Jag vill inte ha sådana runt mig. Sedan finns de kvar som lyssnar. Och tror mig. Och er. Är jag så tacksam för. Att ni finns. Tack!!

Nu får ni ha en fin dag/kväll. Kram//Annika