Senaste inläggen

Av Annika Fjällström - Onsdag 15 nov 17:54

Hej fina!

Idag är det en sådan äta och sovardag. Som Skalman i Bamse. Så trött att jag måste verkligen sova och meditera. Jag har även lärt mig sista året, att dessa dagar är insikter och utvecklingsdagar. Dagar då jag vet att det händer något bra. Utrensning t ex.

Just nu i eftermiddag hamnar jag i ett läge, där jag blir så irriterad, på mig själv. För att jag inte klarar av en viss sak. Äntligen, lyckas jag stanna upp, och reflektera. Först att inte säga till mig själv då, vad värdelös jag är. Så det tog jag bort. Sedan känna efter. Vad är jag egentligen så irriterad för?
På min promenad idag, fick jag insikter som gjorde lite ont än. Kanske inte över sveket mot mig, utan mer mitt eget svek mot mig själv. Hur många gånger i mitt liv, har jag inte lyssnat på det jag vet, jag vet inte hur jag vet, jag vet. Och då jag inte haft bevis, ja, då har jag slagit ner på mig.

Nu känner jag starkt, att det som kom upp då, är det jag är fly förbannad över. Att bli lurad, samtidigt som jag inte ville veta, för jag visste inte då, hur jag skulle orka. Hela tillvaron rasade, all trygghet försvann på några sekunder. Så jag orkade inte lita på mig själv. Och nu. Nu vet jag. För att jag har bestämt mig för, att alltid tro på mig. Den känslan. När jag vet fast inte vet vad eller varför eller hur.

Jag är oerhört känslig. Har varit det sedan jag föddes. Mamma sa alltid det. Fast ordet jag hört från mamma, och andra nära relationer. Det är överkänslig. Genast blir det ett negativt ord. Något fult. Och såklart, om jag är inne och nosar på någons, kanske skämsgrej, eller annat den inte kan stå för. Då såklart, vänds det emot mig. Just det här sista, blev så glasklart nu!!

Jag vet att efter inlägget, när jag skrivit av mig, så släpper jag det. Det är bra. För det som har varit är förbi. Det behöver jag inte. Det som är, är att jag faktiskt litar på det jag vet. Och det är så enkelt och tydligt. Bara jag vågar.

Så att ha en relation med mig eller till mig. Det är väl inte så enkelt alltid. Däremot, ju mer jag vågar vara mer av mig, den jag är. Desto mer värdefullt hoppas jag. Det finns många gånger i livet, där det är så små saker, som inte varit sanning till mig, och det är ju helt ok. Det gör mig inget. Så kan jag ju inte bry mig. Då går jag under. Det som jag vet nu, om en viss sak, det är allvarligare. Och det gör mig förbannad. Samtidigt så får ju det ligga hos den personen. För jag vet att jag verkligen är värd bättre. Som sanningen t ex.

Jag hoppas, att nästa gång jag känner något galet, ska våga vara öppen och erkänna för mig själv. Och göra det som känns bäst för mig då. Vad det än må vara. Jag har inte förändrats, jag är bara mer, av mig. Den jag är. Och vill vara. Och det är något, jag önskar dig som läser. Vem är du? Är du där du vill i livet? Om inte, vad stoppar dig? Vi har livet till låns. Och jag är så glad, att jag som 50åring, äntligen kan säga; tack livet, jag älskar dig!!!

Kram // Annika

ANNONS
Av Annika Fjällström - Tisdag 14 nov 12:12


  Hej fina!

Nu har jag fått tre nätter där jag än en gång, fått vakna som en typ frisk människa. Inatt fick jag till ca nio timmar!!! Jag njuter av det jag får. Och rädsla försvinner lite för varje dag.

Min tacksamhet nu när jag ändå har den här situationen, är så oändlig och så stark! Jag vill skutta och springa. Sjunga och skrika rakt ut. Av glädje!! Kärlek. Tacksamhet. Och jag är ganska säker på, att jag har starkare lyckokänsla, än den som är frisk och aldrig varit långvarig sjuk. Att jag orkar hitta rätt i mitt huvud, och få med mina känslor. Det är stort för mig.

Och det är så, att andra bloggar, poddar eller dokumentärer, där människor går igenom svårigheter och ändå hittar ut i ljuset. Det har och det hjälper mig. Och jag hoppas, att om bara en blir hjälpt i varje inlägg, eller bara en blir hjälpt en enda gång. Då har mitt syfte uppfyllts. Den här lyckan, att få vara mig,lite sakta och säkert, mina barn vet inte ens vem jag är. Egentligen. På promenaden idag, var jag bara tvungen att åka linbanan i lekparken. Bara för att. Jag är sådan och att jag har sån glädje i mig!!

Jag har en del tankar inom mig som växer fram. Om vad jag vill göra snart. Jag har ju denna längtan så stor, att dela med mig. Ge kärlek och styrka. Och uppmuntra och stärka. Dela skratt och glädje trots tuffa stunder. Kanske mest där det inte längre finns hopp. Och jag skickar upp tanken och drömmen till universum. Och väntar på vägledning och hopp om, svar, vad min uppgift är.

Jag nämner rädsla i början. En rädsla som gömmer sig i mitt innersta. Om att aldrig!! Bli bra! Fast den är inte sann den rädslan. Den ligger gömd bara för att jag vägrar att låta den titta fram. Rädsla ska aldrig mer få styra mig. Det är en sak att ha den där. En annan att låta den ta över. Och det enda som minskar rädslan och så småningom kommer få bort den. Det är erfarenhet. Min tid på center för posttraumatisk stress, har hjälpt mig igenom detta. Och kommer alltid att finnas där. Och Lena, om du nu skulle läsa detta, så hjälpte du mig att fortsätta leva ett och mitt liv!!! Från djupet av min själ, tack!!!

Och du sim följer mig eller läser det här inlägget. Tack! Det är klart att det värmer när ni ger feedback och att jag ser besöksstatistik jag aldrig trodde skulle hända. Tack!

Ta hand om dig och njut mer av livet, det är ingen repris på den här dagen. Kram// Annika

ANNONS
Av Annika Fjällström - Måndag 13 nov 07:39

Hej fina!

Det här med kärlek. Att det kan vara så enkelt. Det hade jag inte en aning om. Eller jo, jag har känt så fast inte haft äran än, förrän nu, att få uppleva det. Jag vet ju att vi går igenom saker så vi kan lära oss. Såklart det har varit kärlek förut också. Det är bara väldigt mycket annorlunda nu. Och det är allt och ändå svårt att berätta om. Sedan vill jag ju vara privat också.

Christer,
tack för att du älskar mig. För att du visar mig det enkla med kärlek. Du visar och ger mig det jag alltid trott på, att älska någon och att visa det, med äkta kärlek, det är oerhört enkelt att visa den. Det är enkelt att prata om allt. Att vara avslappnad och våga visa den jag är.
Du tar fram det bästa i mig. Äntligen kan jag hitta mina djupare sidor för att jag känner mig trygg. I allt. Jag vet att vi båda förtjänar detta, vi har gått vår väg för att komma hit. Allt har sin tid.

Jag är så glad att jag har min tro, och äntligen kan se tydligt pusselbitarna, inte bara för mig, utan runt mig också. Hur de faller på plats. Hur och när saker börjat. Att veta att varje grej, börjar med en sak först, ett första beslut. Den där grejen jag gör, utan att tänka efter. Jag blir så varm i min själ, att ha dig vid min sida. Trots avståndet.

Aldrig vill jag sluta älska dig. Aldrig. Vill jag svika dig. Älskar dig. Christer!

Och du som läser detta. Jag vet att det går att älska mycket och enkelt. Det är också viktigt med att respektera och lyssna på varandra. Att våga prata om allt. Aldrig ta någon för given. Att ge upp om de små vardagssakerna. Ge något varje dag. Det kostar inget. Bara att du själv mår oerhört bra. Att ge. Så ge så mycket du kan. Och då ger du ännu mer. Var inte rädd för vad någon ska tycka. Vem vill inte bli älskad? Det finns ingen. Kärlek. Vinner över allt här i livet.

Kram// Annika

Min favoritbild. Den blicken och värmen på vår första dejt. Den är i mitt hjärta. För evigt.

Av Annika Fjällström - Lördag 11 nov 06:40

Hej fina du!

Hur har du det? Idag i min meditation kom mycket svar till mig. Ännu mer förståelse för hur jag tillåtit mig att vara, göra och absolut låta andra och livet påverka mig. Och när jag satt där, i min egen kraft, blev allt väldigt enkelt. Det här att stå upp för sig. Det är ju en balansgång. Fast nu blev det att stå i sin egen kraft. Vad tycker jag är ok?!

Vi påverkas och påverkar andra i livet hela tiden. Så är livet. Nu har jag hamnat på en platå, där jag verkligen har möjlighet att utforska min egen kraft. Hur önskar jag bli bemött och hur kan jag reagera och stå kvar i den, utan att för den skull vara dum mot någon annan?! Att ha kvar sina åsikter och ändå vara ödmjuk.

Det finns saker jag absolut inte mer kommer acceptera eller gå in i. Som olika härskartekniker t ex. Vissa använder det som ett medvetet vapen typ, för den metoden har funkat genom livet. En del är inte medvetna, fast har samma beteende p g a det har funkat. Det du vet, det kan du ändra, om du vill.

En sak jag upplever som är otroligt vanlig, är att använda dåligt samvete mot den andra. Om du inte får som du vill, blir du arg och säger saker, som får den andra att bli osäker. Kanske ge ner. Så har jag känt hela livet, vänner, familj, osv. Min osäkerhet i vissa saker och så har jag gjort som den tyckt, inte vad jag ville från början. Visst ska jag lyssna och ta in, fast ändå stå fast vid mitt som känns rätt.

Så det händer runt mig, hela tiden i olika styrkor. Nu är jag väldigt medveten, och känner min styrka. Stark som en fura, och jag vill aldrig mer tappa den styrkan. Inte på ett vrångt sätt, utan med ödmjukhet. Det som kommer till mig, är ju hur mycket jag accepterar. När säger jag ifrån? När låter jag det bara vara?

För så är det ju. Inte behöver vi ta upp allt. Det går ju att vara i sin egen kraft ändå. Utom om det nu skulle vara i en nära relation. Då skulle jag vilja veta, eller vilja berätta. Så får respektive person, tänka efter. Kanske det finns en vilja att ändra.

Tystnad är också en form av härskarteknik. Ignorans. Att ignorera och börja prata om annat. För att skapa osäkerhet. Likaså tystnad. Jag har varit utsatt och mått oerhört dåligt i det. Då när jag blev utsatt för övergrepp, använde den här mannen som var psykopat, tydliga härskartekniker. Medvetet. För att bryta ner. Sådant sätter spår. Så jag är kanske tuffare i sådant än andra. Eller bara mer känslig. Jag accepterar det inte längre utan frågar.

Så hur gör jag? Använder jag det? Använder du det? Jag tror att det är väldigt vanligt i parrelationer där man varit tillsammans en längre period. Mer eller mindre. Min längtan och önskan, är att det inte ska finnas i min. Så vi får se hur jag utvecklas och hur stark jag är. Och att vi kan prata om det. Och annat. Just nu har vi lätt att prata så det ska nog gå hoppas jag. Däremot, kommer jag aldrig mer blunda för, och ge min motpart ursäkter om det blir dumt. Som t ex att det är ju mycket på jobbet nu. Det är stressigt. Att man just då kan säga nåt eller göra något mindre bra är en sak. En annan är att använda det, som en ursäkt i längden, för att dölja ett dåligt beteende. Som man kanske inte ser, eller vill ändra på. Nu sa jag inte att det händer nu, det har förekommit i andra relationer.

Jag vill gärna veta om jag säger eller gör något som inte känns bra. Så jag får chans att ändra på om jag känner det. Eller ett förlåt. Ja du förstår? Det är utveckling hos mig. Hur ska jag annars växa som människa?

Ja livet just nu är spännande!! Och just nu. Den här styrkan. Jag vet att jag tagit ett steg till på min trappa i utveckling. I min styrka till mig. Vem jag är. Vad jag vill med livet. Tagit beslut som känns rätt. Och en vecka kvar till kursen.

Ha det fint och var rädd om dig. Det finns bara en av dig. Kram// Annika

Av Annika Fjällström - Fredag 10 nov 07:20


  Hej fina!

Igår lyfte jag mig själv, inuti, till skyarna, av glädje och förvåning!! Vet inte i vilken ände jag ska börja berätta. Och jag har inte en aning hur jag ska våga tolka min framtid och läkning efter detta. Det var väl en insikt så stor. Att jag är så mycket starkare än jag visste.

Jag hoppas kunna ladda videon, har inte lärt mig så mycket här på bloggen än.
I många år har jag följt en kille på instagram, han är naprapat i Stockholm, och jag ska åka till honom om jag får ihop ekonomin. Han har ett brett tänk, om rörelse och kropp osv. Ibland kommer det utmaningar att klara vissa saker. Igår vågade jag mig på en, som jag absolut inte visste att jag var så stark i. Mitt utgångsläge är ju inte på topp, och tro mig, min lycka består inte endast i att jag fixade denna grej. Det är att jag fixade det!!! Att det finns mer inom mig än jag visste. Och jag blir banne mig stolt och hög!! Jag älskar träning. Jag älskar att utmana mig. Och det, är väl därför, jag kommit så långt i min läkning.

Till er som inte vet, jag föll väldigt illa 2001 på snowboard och 2006 blev jag påkörd bakifrån, i bilen, på E18. Det var liksom just då dödsstöten. Min smärta var hemsk i huvud, och jag tog ett beslut jag ångrar än idag, lång historia bakom det, att åka till Tyskland och stelop halva nacken samt skallen. Jag blev bättre av huvudsmärta fast sämre på andra sätt. Det var ett slarvigt utfört jobb, jag var sned, och det gick sönder.

Jag hade bl a 12 mm skruv genom leden på första och andra kotan under skallen. Då de gick av, fick jag hjälp i Uppsala. Vilket innebar när de tog bort 7 skruv, varav två halva skruvar, och två plattor som låg lodrät från bakhuvud till halva nacken, var tvungna att ta ben från min höft för att stelop första nivån. Det gick ju inte att ta ut främre delen av skruvarna i leden, så vi kunde inte chansa på att de skulle ligga där och skada mig. Det kan ju få hemska konsekvenser.

Den op gick bra, min anatomi var ju för hemsk bara. Varit helt öppnad från bakhuvud ner till en bit på bröstryggen. Mina trapezius låg till höger och vänster liksom. Så vid en senare op, då de nya skruv som höll ihop benmassa under läkning, ville min dr dra ihop nackens muskler som legat 5 år i vila. Då började mitt helvete. För det kändes så. Det blev problem med nerver muskler och kärl. Det blev för trångt. Så det skickas fel signaler från nerver och rakt upp i huvud.

Den smärta jag får då, innebär att jag inte kan sitta eller ligga ned, då blir allt värre. Så i tre år, fick jag några, om jag hade tur,4-5 timmars sömn, och sedan springa upp i panik, nästan varje dag, av en smärta så hög i huvud att jag ville dö. Kräktes ofta och petade i mig en massa olika smärtstillande. Sedan blev det bättre under dagen. Och började om nästa natt. Det var psykiskt påfrestande också, att veta att det börjar om igen. Att lära sig vara här. Och nu. Det var då det började.

Det är en annan historia, de fem nästa op jag får gå igenom. Det var op med friläggning av bl.a nerver och klyvning av muskler. Detta fick mig såpass bra att jag kunde börja röra mig. Igen. Och hittade en fantastisk tjej som heter Åsa, hon är utbildad PT, Karlstad träningspraktik. Hon lärde mig om 3D träning. För mig rehab. Det är inte stora tunga övningar för mig. Det är några basic övningar som fick min kropp att funka igen. Jag har även fått tips av min massör Robin på Tingvalla Naprapatklinik, som masserar Fascia. Så detta med 3D, fascinerar mig, hur lite som behövs, för att bli starkare än jag någonsin blivit med all annan träning jag hållit på med.

Så idag går mitt tack och varma hjärta till er två!!! Jag har tänkt att i framtiden kunna göra träning på riktigt. Ser ju så underbart kul ut, och jobbigt!! Haha. Åh vad kul det skulle vara. Och ibland får jag för mig, jag kanske skulle ta i ordentligt. Det kanske är det som ska till. Fast vågar jag ta smällen?!

Jag ville mest dela med mig av just detta, att vi alla är så mycket starkare än vi vet om. Att våga utmana och gå utanför komfortzonen, gör att vi mår bättre!! Vi växer inuti. Inte bara trampa runt i samma spår. Utmaningar i livet. Det utmanar jag dig med!!!
Kram// Annika

Av Annika Fjällström - Onsdag 8 nov 07:44

Hej fina!

Lycklig. Vad är det för dig? Jag har en enorm lycka inom mig, mest hela tiden sista halvåret och lite mer. Som skuggats av det jobbiga i livet. Jag har rädslor för att inte bli helt bra, det har jag, jag tillåter inte rädslan styra mig nu bara. Och jag hittar lycka. Hela tiden. Den där känslan. Så samtidigt som jag kan vara jätteledsen, sorgsen, arg eller irriterad. Har jag känslan av lycka inom mig. En spirande känsla. Att komma hem. Att hitta mig. Att våga vara jag och det jag vill. Att säga ifrån. Att se mina brister även mot mig.

I samband med att jag hittade den här fantastiska kvinnan, Carolina, och använt mig av hennes tänk och görande, faller pusslet på plats. Bit efter bit. Inom mig och i livet utanför. När jag hade PTSD ( posttraumatisk stressyndrom) hade jag en så bra terapeut. I det läget vågade jag inte tillåta mig lycka. Det var ständigt katastroftankar. Att om jag var glad blev det alltid något dumt. Fast det är ju livet?! Ena stunden si, andra så. Det är ju min reaktion och hur jag kan hantera den jobbiga saken. Då var jag så skadad i hjärnan av allt, att jag vet idag att det är sedan jag var barn, som det byggts upp. Skräck för det dåliga. Inte vara värd lycka. Sorgligt.

Jag trodde som barn så. Att om jag är glad och lycklig, blir jag straffad. Såg ett mönster. Tills min terapeut förklarade att så är livet. Och hur jag kunde tänka. När jag lärde mig detta, gick det fort. Nu är jag så laid back, i vanliga sammanhang, att jag känner mig som jag inte bryr mig. Så van var jag, att ha kontroll på allt jag gjorde och tänkte.

För mest handlar det om att ha kontroll, och ändå kan vi inte styra mycket av det som sker. Då kommer vi tillbaka till hjärnan. Att orka reagera på ett annat sätt på det vi inte kan påverka. Och utifrån det påverka som du önskar. Att vara öppen för saker och livet i sig, och se vad som händer, och att kanske styra lite mindre.

Jag har haft väldigt stort kontrollbehov. Och det ökade med åren, ju fler svåra saker som hände. Jag tror att det var en av mina anledningar att vara kvar i ett förhållande, där vi var klara. Det var ju lättare att vara i det som var, än att kasta sig ut. Och då var det också stagnation i mitt liv. Så mycket som jag utvecklats det här året, har jag inte gjort i hela mitt liv, sammantaget.

Så ja, jag är lycklig. Även när jag är ledsen och uppgiven och vill ge upp. För det vill jag ibland. Och jag känner att det är bra att jag vill ge upp. För det är inte att jag vill dö, utan mer släppa taget om all kamp jag för dagligen. För att må bra. Jag har ingen längtan att dö, jag har aldrig älskat livet mer än nu! Att våga leva är fantastiskt!! Så jag behöver släppa taget helt om min kamp, och sluta kämpa så. Och bara vara lite mer. Det syns inte utåt, det är en kamp inuti. Att hitta alla sätt jag kan att bli frisk.

Att hitta lycka inuti, har inte med min kärlek till Christer att göra, den gör mig bara ännu mer lycklig. Grejen är att om jag inte varit och är så lycklig i mig, hade jag inte känt så mycket kärlek för honom heller. Den skillnaden är väldigt stor. Kan du känna igen det, när du är nöjd och glad med livet, är det så mycket lättare att ge.

Och jag vet att jag inte kommer ge upp mig själv. Jag har märkt att jag förlorar mig själv, i kärlek lite, och då är det lätt att sätta sig själv och sina behov åt sidan. Att tänka, sedan,,,så ska jag,,,! så den biten får jag jobba på. Tycker det går bra för oss båda, så livet är väldigt spännande!! Och min egen utveckling.

Ge en främling en komplimang idag! Se hur de blir glada och känn din egen känsla. // Kram, Annika

Av Annika Fjällström - Tisdag 7 nov 10:07

Hej fina!

Gårdagens inlägg var lite rensande. Att lämna ut sig så, är mindre lätt. Blir ju en utsatthet samtidigt som det är viktiga saker att prata om. Och jag vill ju inte bli dömd naturligtvis, och inte heller bli tyckt synd om.

Idag i min meditation var det tydligt, du är inte dina tankar. Hur menar jag ? Jo det vi upplever med våra sinnen, är ju inte alltid sanning. Vi tolkar väl det mesta utifrån vårt eget mående. Och återigen, jag vet att jag pratar mycket om tankarna, så styr vi livet så mycket med tankarna. Och våra reaktioner på dem. Till oss. Om jag matar mig själv med tankar som jag gjorde då, när jag verkligen sa till mig att jag var värdelös. Att alla har det enklare, om jag inte finns. Det var ju en verklighet i mitt huvud. Den var inte sann. Då blir den sann. För mig.

Tänk efter hur ofta vi är våra tankar. Om jag blir på dåligt humör. Gör jag något åt det, eller grottar jag ner mig, och fortsätter må dåligt? För att det kanske är enklast just då. Kanske jag döljer något för mig själv, och blir irriterad. På allt och alla eller ingen. Det ligger bara en dålig känsla där. Vart kom den ifrån? Även om det var en yttre påverkan, är det ju min tanke och min reaktion på den, som styr mitt mående. Så ja, jag vågar påstå att vi kan ta oss ur ett tillstånd, med att ändra på tanken. T o m med min smärta. För jag kan ju välja, att tänka på det och känna efter, låta rädslan ( som jag faktiskt har där bak ännu) styra mina tankar, eller är det tvärtom. Jag har ju ont även om jag ändrar tanken, för tro mig, jag vet verkligen att det är mindre enkelt när man mår dåligt, att vända om. Åtminstone om jag orkar vända om, så blir ju livet lättare på andra sätt. Jag kan ju välja att känna efter. Och vara ett offer för min smärta. Jag säger så, för det har varit så till viss del. Innan jag fick hopp och förståelse för det som händer.

Något som vaknade i mig idag, i min meditation, är min inre stress. Att jag kämpar väldigt för att bli lika bra som jag var i somras. Jag vet ju att jag kan bli så bra. Igen. Och idag kände jag att luften gick ur. Att jag är i tanken mycket. På hur jag ska bli. När. Hur gjorde jag sist. Vad är problemet. Och såklart att jag stressar mig. Så blev jag riktigt bra i ett par dagar, böjer nacken lite tokigt, och vips, kom den smärtan jag fått bort mycket, tillbaka. Ordentligt. Efter min fina meditation nu, att jag är inte mina tankar, kom insikten att jag inte behöver vara rädd. Rädslan och tröttheten kom igår som ett brev på posten. När jag hittade rätt idag, inser jag ju att jag var ju bättre. Såklart kommer jag tillbaka.

Så att bli trött och uppgiven. Det är helt ok. För alla känslor är tillåtna anser jag. Livet liksom. Däremot, väljer jag att inte stanna så länge. Och vet du? Jag orkar inte det längre. Rätt vad det är, så skrattar jag och är glad igen. Från hjärtat. Ibland är det fake it to you make it, ändå inte så mycket längre.

Jag peppar mig också med att se tillbaka på mina framsteg. Var med i en instagramutmaning för två år sedan, vilade från den ett år. Häromdagen kände jag för att testa. Och det gick mycket bättre. Kolla bilder.

Så hur har du det i skallen? Är du dina tankar? Eller väljer du känslan? När inte tanken styr den.

Ha en toppenfin dag!! // Kram. Annika

Ganska exakt två år mellan.

Av Annika Fjällström - Måndag 6 nov 07:08

Hej fina!

Det är ju så att det blir förfrågningar, vad som hänt. Vad jag gjort och varit med om. Jag tänkte göra ett långt inlägg, och sedan se om jag kan komma ihåg det. Jag tror att jag nämnt det tidigare. Fast nu får det bli ordentligt. Och kanske jag delar upp i flera inlägg. Oj, blev lite nervös?! Haha. Jaja. Kanske är bra att rensa ut.

2000, jag hade sakta och säkert återhämtat mig, från utmattning. Hade tidigare separerat från barnens pappa, och det blev mycket stress i livet. Jag fick då i samband med utmattning en depression. Och tabletter. Jag trodde att de skulle hjälpa. Tyvärr så var SSRI inte för mig. Jag blev ganska avtrubbad, och såg inte mitt värde. Jag minns så väl, efter en konflikt med en person, att nu orkar jag inte mer. Det var inte det där, jag orkar inte. Det var att jag verkligen trodde på fullaste allvar, att det är bättre för alla, om jag inte finns. Jag var värdelös. Hur jag kunde känna så, är för mig skrämmande. Att det var som en strömbrytarknapp. Av!! Så!!

Jag kände mig lycklig. Jag blev helt plötsligt glad.( Åh vad det är svårt att skriva om det här!! Ändå så viktigt ämne) Jag är ingen halvdan person. När jag tar ett beslut är det ordentligt. Jag hade tid och dag. Och hur. Och det skulle inte vara ett rop på hjälp. Hjälp hade jag hos kurator. Inte ens hon visste mina tankar. Jag ville inte att någon. Skulle veta. Jag var så klar.

Att jag verkligen trodde på fullaste allvar, att barnen skulle ha det bättre utan mig, gör ont än idag i hela mig. För dem. Och för mig. Att jag trodde så lite om mig. Och hur farligt det kan vara med medicin och hur vi behandlar varandra. Speciellt det sista, när vi dömer människor och du har inte en aning, vad som försiggår inom dem. När de kanske beter sig helt annorlunda. Kanske du kan se bortom, och fråga hur hen mår egentligen?!

Jag träffade en fin kille. Och så avstängd som jag var, tänkte jag att det funkar, om några månader är jag ändå borta. Kan ni förstå så hemskt? Innebörden av att jag, som inte vill någon illa någonsin, jag som är den mest rättvisa människa ni kan möta, var helt knäpp. Det blir man. Otroligt konstigt att skriva om. Som min terapeut sa, flera år senare, när jag faktiskt fick rätt diagnos, inte utmattning, utan PTSD. Att det finns något kropp och hjärna gör i ren självbevarelsedrift. Jag ställde mig utanför mig själv. Jag var inte i kontakt med mig. Och det är så det blir. När man inte klarar mer stress. När det ena tuffa efter det andra avlöser. Allt berättar jag inte. Det är mycket som är privat som jag aldrig skriver om.

När dagen kom, då när jag visste jag skulle vara ensam, och alla var upptagna. Så blev inte dagen så. Jag var lite smått irriterad. Och just då, trodde jag att modet skulle finnas nästa dag då. Grejen är, att jag vaknade upp, dagen efter som jag inte skulle finnas mer. Jag vaknade upp och livet var slut. Eller började det?! Jag vet bara, att känslan. Skammen. Tomheten. Att vakna upp som i en box, glänta lite på locket, och en hel skrämmande värld var dör ute. För nu vågade jag inte!! Nu var tillfället förbi! Och en besvikelse. Vad gör jag nu? Hur ska jag kunna leva. Och ha den skammen.

Och frågan och blicken från han. Den glömmer jag aldrig. Han såg ju enorm skillnad på den lyckliga Annika, och den som han vaknade bredvid. Tomheten när jag svarade på frågan, vad är det? Jag skulle ju inte leva nu.

Den här fina killen, han visste att det var allvar. Han visste att jag redan hade kontakt på psyket. Så på mitt nästa möte, för de vågade inte kalla in mig extra, fick jag höra att Han hade varit dit och betättat. Jag skulle aldrig själv ha gjort det. Det räddade mitt liv med all säkerhet.

Fick helt underbar hjälp. Vi satte ut antidepressiva. Jag fick en tabl att ta vid behov istället. Jag fick hembesök varje dag, i ett halvår som sedan fasades ut. Då hade jag tur, att det inte var som det är idag i landstinget. Och jag lärde mig massor. Idag har jag ingen skam. För den var så stor så länge!!! Däremot blir jag lite rädd över att en människa som jag, som upplevs utåt, som sprallig och glad, kan känna så. Att livet kan bli för mycket. Att kroppen i sig, stänger av på grund av det.

Att jag många gånger under min bearbetning för posttraumatisk stress, ville dö, igen. Så ville jag inte dö. Jag visste inte hur jag skulle orka leva. Hitta lösningar.

Allt det här hemska, som jag gjort mot mig och andra också utsatt mig för, har fått mig idag, att vilja leva fullt ut!! Livet för mig, är fantastiskt!!! Visst har jag det tufft än. Med smärta och vill ut i jobb och leva. Ändå. Orkar jag faktiskt vända på tanken, och det härligaste är, att känslan är där också. Den enorma glädjen och tacksamheten. Jag har en del rädslor att bearbeta just nu. Och kanske det här gamla skräpet är ett av dem?

Så om ni har en anhörig eller någon ni har runt er. Om de förändras ganska snabbt, bra eller dåligt. Kan ni snälla, istället för att döma och vara fördömande, se den människan. En del syns det inte på. Jag blev ju så glad. Vem kunde veta?

Jag gjorde en pakt med min dotter. Att lova henne på min fars grav, har stoppat mig när jag ibland hamnat i tanken. Den impulsiva. Och jag har flytt men inte tagit steget.


Var rädd om dig, och fina tankar, du är så mycket bättre än du tänker!! Kram // Annika

Presentation


Älskar att skriva. Om livet, tacksamhet, glädje och svårigheter. Om barn och barnbarn. Lifvet helt enkelt.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3
4
5
6 7 8
9
10 11
12
13 14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ lifvetsliv med Blogkeen
Följ lifvetsliv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se