Senaste inläggen

Av Annika Fjällström - Tisdag 26 sept 16:53

Hej på dig!

Idag är en annorlunda dag. Inatt har jag drömt så mycket. Sådana jobbiga saker fast jag minns dem inte riktigt. Lite ångest på morgonen och känslan jag lärt mig känna igen. Förändring.

Det jag lärt mig mer, är att inte lägga för mycket energi på att jag känner så här. Jag har slutat leta vad det är. För nu vet jag att svaret kommer i tystnad.

Igår kväll kom känslan över att vilja åka bort igen. Miljöombyte. Bara vara. Landa. I alla känslor och tankar. Allt har gått väldigt fort och det är så omvälvande. Bra och omstörtande kanske är bättre. Kom ihåg min känsla när jag bara drog till Mallorca nyss. Den kom än en gång. En härlig känsla. Av frihet. Lycka. Förändring. Inom mig. Den ska jag aldrig förlora igen.

Det pirrar i hela mig när jag bara tänker på det. Att det är en så stor del av den jag är. Är ju inte så väldigt mycket för stjärntecken, ändå så stämmer det så bra på mig som skytt. Äventyrlig. Impulsiv. Inte stanna upp för länge. Inte bli kvävd. Och jag lever. I mig är jag mer levande än jag kan minnas.

Det syns nog inte så mycket utåt. Hade jag haft lite mer pengar hade jag inte varit hemma så mycket. Så det är väl bra att jag just nu inte drar iväg för mycket.

Jag har en bucketlist. I mitt huvud. Ska sätta ner det på papper. En grej trots min höjdrädsla, är att hoppa fallskärm. Tandemhopp. Det ska jag göra ganska snart har jag tänkt. Idén fick jag när jag mådde som sämst 2013! Ett mål. Som en symbol för mitt mål lika mycket som att sätta ett mål att faktiskt kunna göra det. Att bli så frisk. Och det anser jag att jag är.

Har du olika mål? Som du vill nå? Klara av? För att känna att du lever? Jag satte mål för att ha något att sträva mot. När jag var i den sitsen att inte kunna göra något. Inget alls mer än överleva. Då längtade jag så. Efter det enkla vanliga. Och även saker som jag då och nu tycker är konstigt. Som att vara höjdrädd. Varför liksom? Det är ju spännande. Och det är ju jag. Hur blev jag sådan egentligen? Rädd för saker?

Eller det var väl livet. Som kom ikapp. Och att jag förlorade mig själv genom att leva genom andra. Och när jag fick barn kom ju många rädslor vet jag. Att inte förlora dem osv. Så knasigt. För vi levde barnen och jag. Lärde min son åka slalom på ett par tre åk i backen. När han var tre år! Min dotter kunde ju redan. Som vi levde!!! Och det ska jag göra igen! Med mina stora barn. Och barnbarn. Och förhoppningsvis med Christer.

Så lev medans ni kan. Vi vet inte vad som väntar runt kröken. Och när det sämsta händer. Hoppas jag att du orkar se ljuset så småningom. Det finns där. Ovan molnen skiner alltid solen. Jag ville dö, så mycket ville jag leva. När jag inte kunde. Och jag lyckades vända det. Och det gjorde jag själv. Forskade och letade. Efter all information och bloggar och andra inspiratörer. Och alla som på något vis hjälpt mig på min resa. Nu kommer tårar av tacksamhet. Till er alla. Jonas, Åsa, Robin, Annika och Anders, Maria och så många fler. Att jag får nog skriva ner!!

Tack från djupet av mitt hjärta ni som vet att ni hjälpt mig på resan. Vad hade jag gjort utan er?! Älskar er för livet, för det!!

Ta hand om er därute! Kram // Annika

ANNONS
Av Annika Fjällström - Måndag 25 sept 07:26

Hej där ute!

Hoppas du haft en så bra helg just du kan. Själv har jag mycket att smälta.

Förra helgen blev jag rejält förkyld och har faktiskt varit ganska dålig i veckan. Ändå varit så frisk. Att jag orkar vara uppe och leva mer än förut trots den förkylningen. Det är så overkligt att jag känner mig som i en dröm.

Jag har ett ödmjukt lyckorus i mig. Jag vet inte hur jag ska kunna dela med mig av mig. Det är mycket jag vill använda min livslust till. För det är just det som det är. Att sedan träffa en kille som har en massa lust till livet är ju grädden på moset.

Jag har ju önskat. Och velat. Och vetat. Att jag ska leva igen. Och nu är det större än jag visste. Livet. Det som händer. I kroppen. Hur den läker. Vad jag klarar. Och livet i sig självt. Som jag väl inte riktigt har levt ut sedan jag var ung. Jag tänker på just inre hämningar. Det är något som är borta. Jag vet inte vad. Kanske det också är den magiska åldern 50 som har med utveckling att göra.

Behöver stanna upp nu i veckan och reflektera lite. Stanna upp och gå in. I mig och min själ. Jag vet inte hur jag ska hinna med allt. Så känns det av allt liv i kroppen. Hos er kanske det är en vanlig känsla. Jag själv har ju varit i mitt egna fängelse. Länge.

När det kommer till kärleken så är det verkligen något jag aldrig trodde mig själv om få uppleva. Det finns verkligen olika stadier i livet. Och vart vi är med kärlek. Och vad är kärlek? Visst vet jag att vi möter människor med vad vi behöver och kan möta just då. Alla resor har sin tid. Skillnaden för min egen resa just nu, är väl att jag för första gången i livet tycker om mig. Att jag vet att jag är bra. Jag har alltid vetat det samtidigt har det funnits den där osäkerheten att inte duga och att hålla tillbaka mig själv.

Jag vill aldrig mer förlora mig. Som person. Och utvecklas, det vill jag och har redan gjort. Att träffa någon som lyfter mig. Mina egenskaper. Stöttar när jag inte kan. Eller orkar p g a bakslag. Att ändå duga. Nu är det tidigt än i relationen. Och jag bryr mig inte, för det vi är med om det är vårt. Och om det så skulle vara en månad eller hundra år. Har jag mött någon. Som ger mer än jag drömt om. Av sig.

Den här helgen har jag skrattat och det har varit så tokigt roligt. Oss två. Han! Och jag. Och livet. Det är en plåga att vara ifrån varandra. Han lever i mig. I min själ. Och det är inte jobbigt. Och jag behöver inte fundera. Jag känner. Och det är ömsesidigt.

När vi ser tillbaka. Hur vi funnits nära varandra hela livet. Utan att veta om. Det är lite läskigt och stort och underbart att se hur saker vävs ihop. Sakta men säkert. I takt med vad vi är mogna till. Vart vi är. Och när vi behöver. När det är dags.

Tack älskade Christer för att du är du. Det du ger mig är oslagbart. Och var vi än hamnar. Så har du redan gett mig mer än jag kan smälta. Och kommer allltid ha det med mig. På så kort tid. Och det känns som vi alltid har varit tillsammans. Du växer i mina ögon och mitt hjärta. För varje dag.

Ha nu en fantastisk måndag. Kom ihåg att den blir så bra du orkar vända tanken till. Kram // Annika

Min egna goa firefighter??

Bara sådär?! Min första i livet tror jag väl???

ANNONS
Av Annika Fjällström - Torsdag 21 sept 12:30

Hej fina!

Idag är det djupa insikter. Som gör ont så att jag gråter mig ut och in. Frigörande på ett sätt. Oerhört sorgset.

Igår fick jag bakslag ordentligt på min smärta som går upp i nerven occipitalis i bakhuvud på ena sidan. Först var det lugnt. Fast när smärtan ökade kom ju oron. Vad händer och varför. Ska jag bara få denna korta fina och underbara period i mitt liv? Kort och helt fantastiskt underbar. Som jag levt i närvaro och lycka. Inifrån.

Idag har jag fortfarande smärta. Vet inte än till vilken grad. Allt sker av en anledning. Allt är som det ska. Nu gäller det att bryta f d gamla tankesätt när smärtan slår till. Att komma ihåg mitt nya sätt att tänka som tog mig fram. Prövningar i livet kommer vi inte ifrån.

Gjorde min yinyoga i det jag vågar för att få faschian att släppa taget. Grejen är att jag vet inte om jag har ett diskbråck kanske. Jag får ge efter för medicin i några dagar. Vila eller promenad? Osv. Finns inget facit på mig.

Insikter som helt plötsligt häromdagen föll ner i hela mitt system, när jag satt på bussen hem från min Christer, var så oerhört starka. Det högg till i magen. Och jag orkade inte släppa ut. Visste inte hur. Nu. För en stund kom det. Så jag vränger mig ut och in i själslig smärta.
Insikten hur jag levt länge. I smärta. I både själ och fysiskt. Hur fel jag gjort mot mig. Haft perioder i min relation där min frustration varit så oöverstiglig att jag skadat mig själv. Ordentligt. Jag har också velat avsluta mitt liv. Av fysisk och psykisk smärta. Att inte veta hur jag ska nå fram. Att vända ut och in. Och ändå fick vi inte till det. Vi slet ont båda.

Nu fast jag nyss mött Christer, känns det som vi alltid varit tillsammans. Och jag känner mig älskad. Jag känner det. Utan tvekan. Och det jag känner. Och vill ge. Av hela mig. Det går inte att beskriva. Det är bara så rätt och så stort och jag vet att jag har inget att förlora. I det här jag nu får. Väcks det som jag saknade. Och trodde vi kunde kämpa till oss i mitt förra.
Jag ångrar inget. Jag sörjer att jag gjort mig själv så illa. Allt slit och hur det har känts därinne i mitt hjärta för mig. Att om jag bara,,,, han tänkte kanske samma. Jag vet inte. Jag vet nu att jag aldrig vill förlora mig. Jag tänker aldrig mer känna mig som en dålig människa för att jag lever med smärta i perioder.

Fina Christer med ett så stort hjärta. Som kan säga det han känner. Får mig att känna mig vacker och rolig. Väcker mig till liv i mitt innersta. Den jag aldrig, p g a mitt liv och barndom inte vågat. Ni vet när man som får spydiga gliringar för man gör nåt bra eller är rolig. Inte för att någon menar illa. Jag har väl lätt att ta åt mig. I tonåren när en f d pojkvän sa att jag blivit tjock. Jag har aldrig varit det. Då tränade jag som en galning och ätstörningar följde mig hela livet.

Fina underbara Christer. Jag älskar dig. Vad är du för en typ. Egentligen. Finns du på riktigt,,,

Smärtan. Den ska bara gå bort igen. Jag får jobba på det. Och att ha någon som säger så fina saker fast vi nyss träffats och jag inte vet om jag får leva så här? Han kan ju passa på att dra nu. Men icke. Har lust att säga, att vad har jag gjort för att förtjäna detta. Det är min gamla tanke. Idag säger jag, nu är jag redo. Det är min tur. Och jag vet. Att jag är en fantastisk människa. Och kan man lyfta varandra och finnas där i både roliga och svåra stunder. Då kommer man nära. Och kanske långt? Hur som. Är det vi. Nu. Och det är nu vi lever. Morgondagen vet vi inget om.

Kram// Annika

Den här stunden. Den blicken. Gör mig så varm i magen att jag dör lite varje gång du ser på mig.

Av Annika Fjällström - Tisdag 19 sept 06:59

Hej där ute i etern!

Det är tidig morgon. Jag är genomförkyld. Det har jag inte varit sedan jag var till Teneriffa i februari 2013. Och för första gången är det också spännande. Hur kan det ens vara det tänker nu? Är hon galen på riktigt? Haha. Ja faktiskt börjar jag undra vad jag är för typ. Egentligen.

Jag växer. Varje dag. Att kunna vara förkyld och inte få den smärta jag varit van vid. Det är klart jag växer av varje erfarenhet. Jag väljer det. Jag väljer mina tankar. Såklart kommer jag på mig med mina tankar som drar iväg som förr. Det är ju livet. Fast jag är mer medveten. Eller så blir jag påmind. Och så håller jag på att lära mig vad är känslor och vad framkallar jag för känslor genom att låta tanken sticka iväg ? Där har jag kommit långt. Och ändå mycket kvar.

Jag har ju träffat en man. Och det var verkligen på ett helt oväntat sätt. Som vi möttes på. Det är alldeles nyligen, fast känslan är som vi alltid känt varandra. Jag har svårt att greppa allt jag känner. Samtidigt så bara låter jag mig gå med det. Det finns inte annat. Jag har läst om sådant här. Och allt är enkelt. I min rädsla vid skilsmässan fanns det så mycket som jag var rädd för. I att starta med någon ny. Att jag tänkte att, nej, bättre att aldrig mer gå in i nåt. Så var det. Tog ju resan ensam till Mallorca för att hitta mig. Och det var så. Lämnade min ryggsäck. Med stor lättnad.

Så ramlar han ner. Han med stort H. Och ja. Det är tidigt. För er andra. Och jag själv kanske skulle ha tänkt så. Förr. Och vet ni? Jag bryr mig inte. För det jag känner. Och det han på alla vis visar mig och känner. Jag vore en idiot om jag skulle lyssna på annat än mig. Än oss. Jag hade en önskelista. Efter skilsmässan, så har jag som sagt affirmerat, visualiserat och önskat. För att ta mig vidare. Att hitta mig själv.

Min väninna gav mig tips. Skriv alla egenskaper du önskar. När du tycker att du tagit i. Ta i lite till. Gör drömmen stor! Och det jag gjorde jag. Och försökte verkligen föreställa mig. Att det fanns en kille/man där ute. Skrev ner. Önskade med känslan. La ut min önskan till universum. Släppte taget.

Jag har nu mött honom. Han med stort H. Och en sak har jag lärt mig. Eller många! I mina andra förhållanden. Att det varar så länge det varar. Och just nu. Känns allt så rätt. Och han är fantastisk. Han får mig att växa. Han får mig att känna mig ännu starkare. Finare. Och vem bryr sig om framtiden? Den blir vad vi gör den till. Jag hittar inte orden till allt. Och det behövs inte. Det bästa ordet är nog enkelt. Jag känner så stark kärlek till honom att orden faktiskt är fjuttiga.

Det är en stor omställning. Från sorg till kärlek. Och tro mig. Det här trodde jag inte kunde hända mig? Just jag? Fast så har jag ju jobbat hårt med att älska mig själv och livet. Och inte dras ned i negativitet. Och då drar jag väl till mig det jag ska ha. Och behöver. Och just nu. Rider jag på den vågen efter alla år i kamp.
Och igår kom den kampen igenom även fast jag älskar den här fantastiska mannen. Sorgen över min kamp. På många olika sätt. Att jag tagit bort mig. Den jag är. Blev nästan. Bara nästan. Arg. På mig. Att jag gjorde så, så länge. Och varit så arg på mig tidigare. För att jag trodde inte jag var bra nog. Jag ber er. Säg inte så till er själva!! Det är förödande för dig själv. Det är ett tufft jobb att hitta tillbaka. Och det mina fina. Jag vill aldrig mer göra så mot mig. Förändra det jag är mindre bra på. Ja. Förändra mig. Ifall att jag kanske duger då,,, jag inser. Att det har jag gjort. I alla tidigare förhållanden.

Så till dig min älskade C, med dig är jag allt. Utan dig ingen. Samtidigt. Och jag vet. Att med dig. Vågar jag vara mig. Och jag vill aldrig sluta. Tack för att du kom in i mitt liv. Tack för att jag får låna dig.

Tack livet!! Jag älskar dig!! // Annika

Av Annika Fjällström - Måndag 18 sept 11:40

Hej finisar!

Reflekterar över sista veckornas många känslor. Jag anmälde mig i somras till en kurs i personlig utveckling, som är dels e-kurs samt en helgkurs. Det är väl ingen typisk kurs utan den handlar om att hitta sig själv och vad jag vill göra. Att våga göra det som känns rätt i själen och inte bara lyssna på egot. Det är en konst i sig. Att våga. Och att lära känna skillnad på egot och vad du egentligen vill.

Hur ofta gör du det du vill? Trivs du på jobbet? Klagar du mycket på ditt liv eller livet? Gör du medvetna val eller kör du på?

När jag anmälde mig, sa min väninna som gått för samma lärare, att det kommer hända grejer! Direkt. Och så gjorde det! Det har kommit ut mer gamla minnen jag inte behöver fast de påverkar mig i mina beslut fortfarande. Jag har vågat släppa taget och har tillit till mig och livet. När den biten föll på plats. Då helt plötsligt händer saker i mitt liv som är så stort att det är svårt att greppa. Det finaste är, att jag vet att jag är värd det, och att det som händer mig på mitt personliga plan, har legat och väntat och pyrt. Jag har bara inte sett det.

Det kom när jag tog mig ur tanken om hur jag ville och trodde det skulle vara. Där är vi nog alla många ggr i livet. Vi fastnar. Och blir kvar. I något som inte är bra för någon. När jag insåg med hela min själ, att det var rätt. Har saker kommit till mig. Inte har jag sökt heller utan det har typ trillat ner. Jag förstår om ni kopplar till killen jag träffat. Det är också en sådan overklig och märklig händelse. Fast det är större än så. Och det önskar jag, att jag kunde ge er.

Hur stort allt är. Vi går här. Gör samma saker. Jobbar osv. Så blockerar vi det som pockar på. Och försöker ta sig dit. En sak t ex. I hur många år, har både jag och mitt ex då t ex använt ordet skiljas? Det finns ju där av en anledning. Nu menar jag inte att man inte ska kämpa. Det jag försöker få fram är att bli mer medvetna när tankar eller ord kommer upp. Det kan vara så litet som att skriva en status eller svara på instagram. Att bara göra. De ggr vi inte gjorde. Var på väg och sen,, nej jag vågar inte. Eller vad ska den tro. Det mina vänner. Kan förändra en livssituation till rena upp och ner vända världen.

Det är så för mig. Som ett exempel. Så oskyldigt som blivit något jag ser som en länk i kedja som legat och väntat. Så många år tillbaka att jag var liten. Och jag ser alla år som den tid jag behövde. För att göra det jag gjorde när tiden var mogen. När vi gör det. Då ser vi detta tydligt. När vi vågar.

Vad vågar du idag? Vågar du gå på första känslan? Eller låter du tanken att skämmas stoppa dig? Eller vad någon annan ska tycka?

Jag utmanar dig att våga idag! Våga något nytt. Litet eller stort. Se om det är första steget till något du inte vet än!! Testa!!! Du förlorar inget fast du kanske vinner en massa!!

Ha de bäst!! // kram Annika

Bortom molnet skiner ju alltid solen.

Så otroligt att den här texten är så sann.

Av Annika Fjällström - Fredag 15 sept 07:34

Hej finisar!!

Något jag har med mig i mitt liv, det är att jag är troende. Idag kan jag be till Gud, utan att skämmas. När jag var liten bad jag till gud så ofta att jag inte kan räkna. Som tonåring lyssnade jag på andra, att man är en konstig prick om man tror på Gud. Jag tycker helt enkelt att den energi jag så att säga ber till, lika gärna kan kallas Gud, universum osv. Jag är inte troende på det religiösa sätt att gå till kyrkan. Tycker om kyrkan och respekterar det med. För mig är Gud och min tro min upplevelse.

Just nu är jag inne i ett flöde som aldrig förr. En virvelvind. Och jag har inget annat val än att njuta och följa med. Jag får den ena bekräftelsen efter den andra. Det svåra är att sätta ord på, och beskriva saker i ord. Det faller platt. När jag får till mig saker, när jag vet saker, är det en specifik energi, en känsla. Är du hos mig då, så kan du uppleva den lite. Det blir en starkare känsla helt enkelt.

Jag jobbade som medium en period, innan jag skadade och opererade nacken. Sådant jag då endast förmedlade till mina kunder, sådant får jag till mig själv nu Jag har även upplevelsen själv. Det får mig att bli oerhört sugen på att starta igen. Så med den tro och tillit jag har, så blir det så om det är min väg att gå.

Aldrig!!! Har jag haft sådan tillit till livet!! Aldrig någonsin, inte ens litet. Och jag skräms av det stora livet är, energier och vad som kan bli, när vi vågar tro på oss själva och tycka att vi är fantastiska.

För det är du!! Du är fantastisk. Med allt det bra och dåliga du har. Är det vetkligen dåligt? Eller är det din tanke om det du mår eller känner är dåligt? Finns det något bra i det dåliga just nu? Hur gör du på fredagar? Skapar äntligen fredag känslan?! Hur gör du på måndag? Usch bara måndag känslan? Ser du själv ? Vad kan du göra som är verkligen enkelt? Jo ändra tanken. Känn efter hur du själv vill må!!! Det blir som vi tänker. Inte alltid på direkten. Ibland direkt. När det inte händer direkt. Hur gör du då? Positiv eller negativ?

Finns så mycket att göra i tanken. Och jag vill så gärna hjälpa andra att förstå hur långt och hur bra du kan må med att ändra tanken mitt i all misär. Eller även om du bara har det bra! Jag vill bara skrika ut mina upplevelser. Jag frågar mig själv så många ggr om dagen just nu, är det här på riktigt ? Händer det här mig? För det är stort. Det är mitt. Min lycka. Min verklighet. Och jag förstår att jag kan göra typ vad som helst, jobbet måste jag göra. Och vad orkar jag? Vad vill jag innerst inne? Att inte tänka så mycket på hur jag tar mig dit. Utan ett steg i taget, som min förebild lär mig.

I vinter ska jag gå på kurs och komma ännu närmare. Och idag ska jag njuta extra. För det är ju fredag! Och jag ska på dejt hela helgen. Nytt spännande och skrämmande. Alls känslor på en och samma gång.

Var rädd om er och vad ni tänker där ute!! Ha det bäst!!

Kram // Annika

En dag i livet jag aldrig glömmer av olika anledningar. Så stort ??

Av Annika Fjällström - Onsdag 13 sept 12:21

Hej finisar!

Tack alla som hört av sig med lyckönskningar. Det har värmt i mitt hjärta!

Det händer mycket i livet mitt. Från att från en liten, liten tid sedan knappt gått utanför dörren, och de gånger jag hittade på något , ökade smärtan oftast. Sedan jag blev själv har det hänt så mycket mentalt till det bättre att kroppen också följt med.

Nu är jag i en position där det kryper i mig om jag inte får en längre promenad. Kollade på Runkeeper och såg att 2015 var jag stolt över mina 1 km promenader. Idag har jag tagit med min hund Pixie på en långpromenad. I en och en halv timme. Vilken oerhört skön känsla!!

Tankarna är många även om jag lever i nuet. Min fantastiska kirurg och doktor Åke, sa efter första ingreppet att en del får depression p g a att omställning blir så annorlunda. Från att smärta har styrt mitt beteende, där jag inte tar smärtstillande längre utan tar promenad istället. Vanan att vara lite rädd. Att veta vad jag klarar. Hur mycket energi T ex. Jag är inte deppad. Det är en stor omställning bara.

En annan tjej med långvarig smärta försökte förklara för en vän hur det här är. Att orka. Att ha nog mycket ork. Hon tog en liknelse med skedar. Att säg när du vaknar så känns det som du orkar tio saker, du har alltså tio skedar. Så gör du en sak. Helt plötsligt har du inga skedar. Eller så kanske du har två kvar. Att inte veta innan. Att inte heller pressa på när skedarna är slut.

Lite av det har jag kvar. Att jag vill göra allt. Nu har jag varit i dvala så länge, att bara kunna leva, tar på krafterna. Och utåt kan det verka som jag är som vem som helst som aldrig varit sjuk. Det här är knivigt. Hur gör jag då? Det går omöjligtvis att förklara. Då är det tålamodet som får komma fram. Och min inre styrka. Att våga lyssna på kroppen. Och huvudet. För hjärnan, den blir fortast trött fortfarande. Den vill allt!!

Så fortfarande har jag mycket framför mig att lära mig. Jag vågar släppa taget. Jag vågar leva!! Jag KAN leva!!! Och jag behöver vila. Tid. Tålamod. Och vet ni? Ingen eller inget kan ta den styrkan ifrån mig. Jag gav bort min styrka. Och det tänker jag aldrig mer göra!!

Stå i din kraft! Ge inte bort din styrka! Var ödmjuk samtidigt. Gör det som känns rätt i själen.

Tyvärr funkar det fortfarande inte med bilder i appen. Så ni får hålla tillgodo med texten.

Ha en fin dag!!//Annika

Av Annika Fjällström - Måndag 11 sept 11:05

Hej där ute!!

Eller inne. Hoppas du har det bra och om inte att du orkar hitta något just nu som ändå är bra. Att hitta något litet eller stort att vara tacksam för hjälper oss att vända. Vända bort det jobbiga.

Själv upplever jag livet nu. Och upptäcker livet. Om jag på något vis, kunde förmedla en före och efter känsla skulle jag. Om jag finner något bra ska jag göra det. Just nu finns inget som beskriver det jag känner och går igenom.

Så många år. Som jag har haft ont och slitit ont i mig själv. Till min relation som gift. Andra förhållanden tidigare. Och framförallt till min egen relation till mig. Jag har ju läst om sådant. Uppvaknande och annat som jag inte har tagit till mig utan tyckt annat om. Inte förstått alls vad de menat.

Nu sitter jag här. Med alla känslor på en och samma gång. Först och främst att jag äntligen, för första gången i mitt liv, och det är verkligen så. Så är den känslan i mig, att jag vill vara den jag är, att jag duger. Inte behöver hålla mig tillbaka. Om inte någon gillar mig för den skull så är det ju inte mitt problem. Jag har alltid tänkt så. Fast inte orkat känna hela vägen. Nu syftar jag på mig som en bra person. Och med rätt känsla i mig, så är jag också det.

Alla!! Människor är bra. Det är vad jag anser. Sedan finns det saker vi gör och säger av olika anledningar som inte är bra. Inte är ok. Något har ju väckt den demonen. Indoktrinering eller livet eller vad vi ska kalla det. Jag själv har ju varit så känslig för allt. Andras känslor. Vad andra sagt har p g a min osäkerhet fastnat i mig. Redan som barn. Jag hörde min älskade mamma i sitt alkoholrus säga till min styvfar att hon inte tyckte om mig. Inte han heller Att jag var besvärlig. Jag låg alltså och hörde detta. Och det är som en liten film i mitt huvud. Jag var 12-13 år. Känsligt. Älskar min mamma och hon älskar mig. Det var i hennes problemfyllda tid hon kände så. Och jag vet idag varför.

Jag har av några syskon, vi var 6 st som växte upp tillsammans, vi är 8 st totalt, fått höra i hela mitt liv att jag är så arg. Av en syster, att jag var arg redan som spädbarn. Och hon slutar inte säga detta. Fast jag sagt till henne. Jag vet att hon har sitt, hon är en underbar och snäll kvinna. Jag råkar tyvärr få ut för något hon inte själv mår bra av.

Allt vi hör och är med om är intryck som fastnar. Livet. Jag vet om det. Det som är det mindre enkla är att få det till att det är deras sanning. Min pappa tog sitt liv när jag var 13. Det har ju också präglat mina relationer till män. Och förhållanden. Även till vänner. I hela mitt liv, har jag inte vågat riktigt. Jag har vänskap nu som betyder allt. För jag har berättat. För de vänner jag har, att jag inte trott att de egentligen vill umgås med mig.

Nu vet jag. Att det ligger i min uppväxt. Nu vet jag. Att de som uppskattar mig finns kvar. Nu vet jag. Att vi möter människor i livet som, om vi vill, hjälper oss bli av med bagaget genom att möta motstånd. Att vi vågar se på våra reaktioner på situationer. Utan det växer vi inte. Jag älskar att växa. För att jag mått så dåligt.

Jag har mött en man. På ett udda och märkligt sätt. Precis när jag kände att jag älskar mig. Jag är bra. Och jag kan leva själv och bara ta hand om mig och min familj. Jag behöver ingen. Då ramlar han ner typ från himlen. Helt oväntat. På ett för mig oväntat och roligt sätt. Där jag tidigare tänkt att hur ska jag orka träffa någon och lära känna på nytt, hur ska jag som inte är intresserad av uteliv med krogen t ex hitta någon. Osv. Ja ni. Jag lade ner tanken. Affirmerat i meditation att om jag ska ha en ny kärlek, så möts vi.

Att känna som jag gör för mig själv. Att aldrig mer vilja förändra mig för någon annan. Och att möta en sådan man jag mött nu. Det är jobbigt skrämmande och helt underbart. Att någon annan förlorat sin far, sin vän, kollega osv i samma ålder som mig. Ungefär vid samma tidpunkt. Ja varför inte leva. När allt för varje dag bara känns så bra att jag känner mig som i en dröm. Det är ju underbart den tiden vi har. Har jag lärt mig något så är det just det. Och vad gör jag med alla känslor. Inte orkar jag stöta bort dem, tro mig. Jag är inte blind. Jag har ju haft det svårt så jag skulle inte sätta mig i en ny svår period.

Så frågan är vad kärlek är? Den finns i många olika former tror jag. Beroende på var du är i livet. Har du kärlek och en partner som också vill växa och kärleken är stark, hos båda. Då vågar jag inte just nu inte veta hur det känns. För nu. Nu är alla känslor överallt på samma gång. Och jag bara tillåter mig att följa med. Och det jag känt förut var med dem. Det jag känner nu? Ja det är livet i mig. Som jag väntat på. Att få känna livet i mig. Utan ökad smärta, att ha någon som betyder så mycket och jag själv betyder mycket för. Och att jag vågar tro. Finns inget tvivel. Och det. Det är helt nytt för mig. Mycket beror på vart jag är i livet själv med mig. Mycket beror på honom. Och det vill jag behålla för mig själv.

Jag är tacksam. Så oerhört tacksam. Att få möta en sådan här underbar man. Och att inte ha tvivel. Och att få leva. Hur ska jag någonsin kunna berätta min känsla? Det kan jag inte. Inte just nu.

Ha det nu så bra. Och det finns hopp om du mår dåligt. Om du vill. Och orkar ta tag i det som finns inom dig. Kom ihåg att allt läker. Om vi vill.

Kärlek till er // Annika

[Bild]

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se