Senaste inläggen

Av Annika Fjällström - Tisdag 16 jan 12:51

Hej fina!

Idag har jag varit på medicinsk botox igen. Jag är hos dr Lena på en klinik i Kumla. Hon är proffsig och har mycket erfarenhet av detta. Det är ju så konstigt att våra landsting inte är intresserade mer av medicinsk botox och hur det hjälper. Och vilken hjälp för oss som lider, dels så väldigt mycket mindre smärta. Och tänk så mycket mindre medicin. De skulle tjäna pengar på att ha den här tjänsten också. För mig som patient kostar det mycket när inte landstinget vill.

Nu var det tredje gången jag var dit. Denna gång väntade jag inte tills jag fick ont igen, eller för ont. Så nu är det spännande att se effekten. Dessutom, så efter varje gång, när jag är i den högsta bästa fasen i månad två, man tar botox var tredje månad, så kan jag bättre skilja ut vad som är nerv eller muskel mot nervsmärta. Mycket intressant. Fast då kan jag min kropp också väldigt bra.

Jag känner att min kreativitet flödar. Det är ett bra tecken. Då har jag kontakt med själen och livet. Min sorg för mamma är stor fortfarande. Samtidigt hade hon inte velat att jag ligger hemma och gömmer mig. Jag hittar på små saker som jag vet min fysik klarar. På gränsen gör jag, för att förhoppningsvis höja ribban varje gång.

Att jag mellan typ 2011 till i maj 2017 inte gjort något knappt, så har jag kommit långt på kort tid. Tack vara botoxen och mycket dr Åkes friläggningar. Visst har jag smärta. Och jag vet aldrig om jag får en bra eller dålig natt och hur jag vaknar. Jag vet bara att jag slutat vara rädd, för att lägga mig. Det har varit hemskt. Så det kan jag inte ens sätta ord på.

Lyckan idag, att jag längtar efter att få jobba och tror att jag kommer göra, är härlig! Dock är jag inte redo än. Det måste få ta tid, att läka på alla plan.

Just nu, är jag så oerhört tacksam över allt som jag klarar av. Det som andra tar för givet. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag känner mig stark av allt som jag gått igenom. Som min mamma. För att det finns inget annat val för mig. Och jag kan med stolthet erkänna, att jag har ett stort hjärta, det finns inget som helst elakt i mig. Och allra minst till de jag älskar så högt i min närhet. Det enda jag önskar är kärlek tillbaka och önskan om respekt för hur min situation är, och att jag lär mig att leva. Igen. På bättre villkor. Det är spännande och mindre lätt ibland.

Jag önskar dig en härlig dag/kväll. Vad är du extra tacksam för idag?

Kram// Annika

ANNONS
Av Annika Fjällström - Söndag 14 jan 12:43

Hej fina!

Det stormar och är lugnt samtidigt. Jag vet en massa där jag inte vet vad det blir för resultat. Jag vet. Att tilliten är det jag ska ha. Att allt är som det ska.

Livet händer. Låta livet hända. Att jag tror att jag styr mitt liv är inte så säkert. Livet händer ändå. Har ni tänkt på det? Om jag tillåter det hända lite enklare och inte kontrollerar det så. Då ser jag klarare. Det har blivit så de sista månaderna. Den sista veckan. Wow säger jag. Vissa skulle kalla det uppvaknande p g a min mammas bortgång. För mig öppnades dörren lite snabbare än jag själv vågat tidigare.

På kursen så hade jag bestämt mig för att våga kliva över tröskeln. Jag hade tagit ena benet bara. Och nu i ett steg, är jag över. Och jag är väldigt förvirrad i ett kaos av allt. Vad är mitt? Vad är andras? Vad vill jag och vad ska jag. Det känns brått, och lugnt. På en gång.

Det brådskande för att det river och kliar i mig av allt jag önskar och det jag också inte kommit fram till än. Det lugna, det är att jag äntligen vågar. Jag vågar mycket nu. Och jag vågar ha stark tillit. Att allt är som det ska. Att jag kan se tillbaka sista året hur pusselbitarna fallit på rätt plats. Det hände och så blev det så,,, och det ledde till det beslutet som,,,

Sedan känner jag att någon eller något ska fram i ljuset. Som om jag inte hör så bra. I den känslan vill jag bara vara. Ensam på en resa till solen. Det drar så kraftigt. Och ska jag dit. Eller om det är mitt ego. Så lär jag veta när och om det dyker upp.

Jag vill gråta. Skratta. Skrika. Gömma mig. Gå ut i naturen och gå länge. Allt bubblar. Och känslan att inte få fatt i det. Är ju galet frustrerande och kul samtidigt. Eftersom, som jag skrev,har tillit. Tålamod däremot. Det är ju mindre lätt.

Att inte bli påverkad av andras tyckande tränar jag också på. Jag har oftast klarat av att följa mitt hjärta ändå. Jag har även lärt mig, att det som är svårt att förklara för andra, det behåller jag själv. Så slipper jag stressa mig för saker. Som det här jag berättar för er. Det blir ju kryptiskt. Och samtidigt så har jag inte kunskapen än att sätta ord på saker. Om livet och döden och annat. Jag vet det jag vet genom erfarenhet. Och det är inte bara att skriva om. En dag. Kanske.

Så att vara nöjd där jag är, fast mitt tålamod tryter. Haha. Där är jag nu. Att vara i det och njuta av nästa steg. När det kommer. Stanna upp. Leva nu.

Vad gör du för att våga stanna upp?
Kram// Annika

ANNONS
Av Annika Fjällström - Fredag 12 jan 11:37

Hej fina!

Det har varit några tuffare dagar i samband med mammas bortgång. En sak är jag otroligt tacksam för, det är min gåva, och vetskap. Om att vi går till ljuset. Energin. Universum. Alltet eller vad ni önskar kalla det. Himlarna är också fint.

Att jag utvecklades så mycket på kursen i november. Wow säger jag bara. Wow-känsla att kunna se tillbaka på hur saker läggs som ett pussel. Att ha tillit att allt är som det ska. Nu är jag än starkare i det. Och då kan jag ännu bättre lyssna inåt.

Att verkligen prata med mamma. Finns inget tvivel att jag gör det eller att hon gör det när jag minst anar. Hon var lite busig min mamma. Skojfrisk. Och det varmaste hjärta. Jag vet att vi hade vårat band, angående andlighet. Mamma hade varsel, som man sa mer förr. Det har vi pratat om. I många år. Igår märkte jag att hon ville något. Och jag var så enormt trött och tom och kunde inte ta in. Hon var så ivrig. Så min vän Margot plockade in information och i morse hade det släppt. Idag kan jag känna igen.

Så i morse fick jag det, oväntat fast jag förstår. Och lugnet och ljuset som uppstår. Jag vill så gärna att mina syskon ska få uppleva samma. Närheten är så påtaglig.

Och sedan känner jag att det ändrat något i mig. Det har jag hört från andra som förlorat en kär anhörig. Jag har inte vetat riktigt. Sedan är ju alla olika. Jag har en snabbare utveckling förmodligen, fått en skjuts på mig. Det bättre jag som är i utveckling.

Min mamma är en stor förebild. I ödmjukhet. I kärlek. Hon hade inte så lätt att visa den tidigare i mitt liv. Hon orkade säkert inte och inte hade kunskap. Sedan vet jag ju själv, att när man måste överleva, då kan det vara enklare att ställa sig utanför sig själv. Dissociation är ett finare namn. Något som händer i överlevnad. När jag fick mina barn, då förändrades så mycket i vår relation och hur jag kände som barn, fick jag mer förståelse för, för min mamma. För hennes kärlek till mig och oss, har alltid funnits. Stark och stolt!!

Att jag är lik mamma i mycket, det vet jag. Och jag vill bli bättre på mer saker. Där är hon verkligen min förebild.

Många tankar och känslor är det. Och jag vet inte alls var det tar mig. Jag vet att jag har vissa förändringar att ta tag i hos mig. Vissa kommer vara kvar. Andra släppa taget. Jag vet att det åtminstone inte är negativt för mig. Och borde inte vara det för de närmsta.

Jag hyllar livet än mer. Jag vill så mycket. Och för att komma dit, är det att stanna upp i nuet. Det låter bakvänt. Ändå vet jag att det är det som ger mig svaren på det jag ska göra. Och det ger mig en starkare intuition där jag kan lyssna mer inåt. Jag får försaka vissa saker lite. Ändå inte helt. För att det ska bli till det bästa. Just när jag skriver, blir jag alldeles pirrig. Och full i förväntan. Vad livet har att ge. Bara vi vågar stanna upp. Och lyssna. Vad vill jag,,,

Ha en underbar dag! Välj att tänka snällt om dig. Ring någon du bryr dig om. Vänta inte!!

Kram// Annika

Av Annika Fjällström - Tisdag 9 jan 17:22

Hej fina!

Nu har jag försökt skriva flera gånger och fått ta bort. Mina tårar har varit i vägen så jag har inte sett klart. Varför? Min lilla mamma gick hastigt bort i söndags morse. Att vakna av ett sådant samtal, är chockande och gör hemskt ont. Så svårt att förlora mamma.

Hon har ju inte varit helt frisk de sista åren. Ändå pigg och full i humor när vi hälsat på. Det jag lidit för, för mammas del, är att jag dels inte kunnat på grund av mina omständigheter, hälsat på, dels att hon inte kunnat få göra saker hon tycker om, utan fått vila mycket.

Att inte kunna åka dit som jag ville, känns så tungt nu när hon inte finns kvar i det fysiska livet. Jag fick inte vara med. Ändå kan jag inte ångra något som inte gick. Fast det smärtar i mig. Jag kunde aldrig veta, hur ont det gör, att inte kunna åka dit mer.

Att få den där klappen på kinden, som hon alltid gav. Den har funnits så länge jag minns. Det har inte alltid varit lätt, absolut inte för mamma. Att få den där hårda kramen som inte vill släppa och se dina tårar av kärlek varje gång, och orden, jag älskar dig med.

Hon har strävat och slagits hårt för att leva och överleva. Aldrig satte hon sig främst. Hur fattig hon än var, fick vi alltid något. Vi var hela och rena som barn. Och jag kan inte förstå, hur hon tagit sig igenom så bra som hon gjort. Aldrig någonsin klagat över sitt liv. Och aldrig, har jag hört henne säga något dumt om någon människa. Varit arg på de som varit elaka, ja. Fast aldrig varit nedsättande eller fördömande.

Det största hjärta. Min förebild. Utan dig mamma, hade jag aldrig varit så stark som jag är i mitt. Då hade jag inte vetat hur man gör. Inte ens att man kan vara så stark. För det du har gått igenom, det är ett liv som inte någon borde få ha hälften av ens.

Sedan din glädje. För oss alla barn, barnbarn, barnbarnsbarn. Tror att mitt var det 21 i ordningen! Jag har tappat räkningen, det gjorde du inte. Inte på hela tiden som du fick vara frisk. Du visste allas födelsedagar till och med.

Min fantastiska mamma. Jag vet att du får dansa med pappa och dina bröder nu. Som du längtat efter det. Det var inte länge sedan du sa just det. Va kul det skulle va att få svänga mina lurviga. På ren norrländska. Sa du så. Nu får ni njuta däruppe i himlarna, utan smärta och i ren kärlek.

Älskade mamma. Sov i ro. Jag älskar dig så innerligt, kommer alltid att göra. Vi ses igen. När min tid är. Älskar dig!

Av Annika Fjällström - Lördag 6 jan 12:55

Hej fina!

Sitter på brandstationen och väntar på min pojkvän. Jag har kört min rehab i gymmet medans han har tränat. Oj så svårt det är, att inte träna ordentligt som jag alltid gjorde förr. Att veta att styrkan finns där, alla övningar jag längtar efter. Och samtidigt göra mitt lilla, sakta och metodiskt, vilket faktiskt är svårare än du tror. Att lära nervsystemet nya vägar. Gör vi det vi kan redan, lär sig inte kroppen något nytt. Sedan hitta balansen utan något värre bakslag. Där önskar jag att jag hade hjälp.

Har tänkt att söka till Vintersol på Teneriffa, det skulle vara skönt att få rätt hjälp varje dag, en längre period,så jag kommer igång ordentligt på fötter igen. Det är även snart dags för medicinsk botox. Det är den som tagit mig över tröskeln till att kunna starta min rehab. Tyvärr vill inte mitt landsting ge mig injektionerna, så jag får bekosta själv. Och det gör mig än mer enträgen att få börja jobba så jag har råd. Vilket ekorrhjul. Det löser sig väl.

Så efter att vi äntligen fått vara tillsammans på heltid jag och Christer, så vi fått komma närmare och lära känna varandra mer, ska det samtidigt bli skönt att komma in i vardagen. Där kan jag ta tag i allt jag känner, pockar på, hemma. Det blir att jag får vänja mig vid att inte vara tillsammans varje dag. Tufft fast såklart går det. Just nu ser det ut så och jag är inte redo att flytta uppåt igen. Om framtiden vet jag inte, så jag tränar på att vila i att allt är som det ska. För det är det.

Längtar även bort till värmen. Jag kan inte släppa känslan när jag åkte själv. Å andra sidan skulle jag nog längta ihjäl mig efter Christer om jag åker ensam. Det kanske blir en kortare resa till våren där jag blir borta bara tre nätter. Får se då. Jag vet att det har med min s k kostym att göra. Den är alldeles för trång just nu! Behöver vara i mitt eget, utan yttre påverkan och få ordning på mitt inre ännu mer.

Så mycket jag vill och samtidigt vet jag inte fullt ut vad allt är. Jag ska väl inte veta heller, utan låta det komma till mig. Det här med tålamod är inte min grej haha. Vill ju veta saker innan jag vet. Typ. Och ta tag i saker innan de existerar ens.

Så 2018! Här kommer jag! Livet är inte enkelt alltid, det är saker som händer, och allt är precis som det ska. Det är ju det som är livet. Och jag är så glad att jag kommer ur situationer starkare och snabbare än jag gjorde förr. Stolt över mig. Och min utveckling.

Ha en fin dag och le mot en okänd.
Kram// Annika ??

Från Steam hotel, när vi var dit. ??

Av Annika Fjällström - 30 december 2017 18:46

Hej fina!

Nu är det slutet på ett år och ett nytt är på gång. För första gången kan jag inte känna att det för mig har någon betydelse. Det känns som det för mig är bara siffror? Att jag när som helst i livet startar något nytt. Att det blir på ett papper bara, ett nytt årtal. För mig känns det nog mer att ett nytt år börjar, när jag fyller år. Då har jag levt ett år och ett nytt börjar. Haha. Vad konstigt att jag bara kom på det nu.

Jag har sedan jul, spenderat min tid i Munkfors, hemma hos min kärlek. Det svajar från väldig kärlek och glädje över det här nya jag upplever, till att jag vill åka hem och förmodligen, gömma mig från livet. Vi har för första gången, sedan vi fick kontakt för 4 månader sedan, tillfälle att vara tillsammans dag och natt, i två veckor. Det är toppen såklart. Och skrämmande.

Skrämmande för att jag har det så bra. Det är liksom inte det där nyförälskade jag menar. Utan den större bilden i det hela. Jag är verkligen inte van att ha det så här. Så jag behöver tid att lära mig, framförallt att det är sant. Bara en sådan sak, att han visar mig, vad han känner och tycker om mig. Om livet. Skratt och djupare samtal. Närhet och att ha egentid för oss båda. Det går så enkelt, att jag blir förvirrad.

Sedan växer jag i mig själv. Liten som jag är, börjar jag ändå växa i kostymen liksom. Att våga stå för det jag tror på, ännu mer. Vem jag är. Och vad jag vill. Idag har det jag vill, varit så starkt i mig, att jag velat skrika rakt ut, i frustration över att tiden inte är med än. Härligt och svårt med tålamodet. Jag behöver mer styrka och säkerhet förmodligen.

Sedan har jag börjat kolla om jag kanske ska ta och söka rehab utomlands. Så att jag får kontinuet under en intensiv period, med rehab för att komma ut i livet. Eller bara att bli starkare och komma igång! Så jag längtar till ? vanliga? dagar nu. Att ta tag i livet. Och nu istället får jag stanna upp, njuta av den här tiden. Och bara vara. Med den jag älskar så mycket, att jag tycker inte det ordet ens passar. Vad är det för känslor jag har? Egentligen?! Hur är det möjligt att känna så mycket, att det blir så jobbigt samtidigt, att jag vill fly???

Ja en sak vet jag. Vi vet absolut inte vad som väntar runt hörnet. Och att bara vi vågar gå med den första känslan och inte tänka efter för mycket. Så kan livet förändras på ett ögonblick.

Ha ett gott slut och ett gott nytt kommande år!!! Kram // Annika

Var uppe i skogen i mörkret och tände brasa och grillade korv.

Av Annika Fjällström - 28 december 2017 11:43

Hej fina!

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Jag har haft och har fortfarande ett behov av att bara vara. Stanna upp. Vara mer privat. Det händer mycket nytt i mitt liv och det är omvälvande.

Det väcker gamla saker till liv som jag trodde inte ens fanns. Från barndom till och med. Det är minnen fast i känslor. Känslor jag tryckt ned. Och ibland vet jag inte vad jag ska göra med känslostormarna. De är ju bra, jag är bara inte van.

Inte van att känna mig älskad på det här viset. Kan det vara så här? Kan någon älska mig så? Är det bara nu och nyhetens behag? Känslor av en enorm ensamhet som barn har kommit ikapp. Som inte har med min mamma eller familj att göra. Utan att jag är som jag är. Ensam i mina tankar och känslor om det jag känner och vet. Det stora vi inte ser. Jag har min grupp och jag har min gamla barndomsvän, att prata med om det. Till andra är det svårt att dela. Det låter inte bra, när man inte upplever samma.

Om jag nu vet, hur kommer det sig att jag inte vet ändå? Livet. Jag har inte svaren. Jag behöver leva för att få svar. En vägkrök i taget. Sedan handlar det om att våga. Leva. Att våga stanna i en relation. Jag har, på grund av, min känslighet, alltid hört att jag är besvärlig. Och nu ska jag vara i mig själv. Inte känna så.

Att våga stanna i min kraft. Att inte låta det som varit förr, påverka min nuvarande relation. Det finns inga sådana tecken alls, och såklart blir jag osäker. Så mycket vanor vi skaffar i livet. Det här med att våga vara jag. Vad känner jag. Vem är jag? Egentligen? Visst har jag rädslor kvar. Som stoppar mig. Inte mycket. Ändå. Och då jag känner så här, då behöver jag egentid. Att hitta min kraft.

Jag tillåter processen för nu vet jag. Att det kommer något gott ur det. Jag kommer närmare mig. Vilket innebär att jag kommer närmare de som betyder allt i mitt liv. Och närmare det jag ska göra.

För nu pockar det på. Jag önskar att det nya året hade börjat. Jag har så mycket liv i mig. Som vill ut. Jag vill bara dra igång. Det är skrämmande och härligt. Vilka är med på resan? Vilka lämnar? Och vart tar det mig? Jag önskar så, att vi alla kunde vara medvetna, om det större som är livet, att det finns så mycket mer. Än det vi ser.

Var rädd om dig och våga känna. Kram // Annika

Mitt barnbarn och jag på julaftonsmorgon??

Av Annika Fjällström - 18 december 2017 21:07

Hej fina!

Idag har jag kämpat med att inte kämpa. Typ. Att ha tillit och låta det som kommer få komma, det är inte så lätt alltid. Idag kom det som en mullrande jordbävning. Vete hundan varför, fast det är garanterat min transformation som rensar från grunden. Så mycket som jag gråtit idag, har jag inte gjort sedan våras. Och ont har jag haft. Så kropp och själ. Det hör verkligen ihop.

Det väcks minnen som inte är så härliga. Minnena fanns och skillnaden är känslan. Att känslan i mina minnen är med. Jag är verkligen tacksam att vi som gick på kursen har en egen privat grupp. Där vi kan stötta och hjälpa varandra. Vi gör inte samma resa, fast samtidigt gör vi liknande resor.

Igår var jag med mina barn, och min ett år äldre syster med barn, hem till lilla mamma, så vi fick fika vårat lilla julafton. Det var så roligt med mycket skratt. Samtidigt så sorgligt, då jag önskar att jag hade bättre möjlighet att åka oftare till mamma. Något hände säkert i min minnesbank, då jag jobbar med boken, Gör din grej, som går tillbaka till barndom i övningarna. För att hitta vilka intressen jag hade som barn. Och jag skulle så gärna kunna sitta ner och fråga min mamma om det.

Sedan väcks andra saker till liv också. Väldigt mycket sorg och smärta, och att min ork tog slut. Kampen om att bli frisk och att vara alldeles ensam i det. Alla dessa år där jag sökt och letat överallt hur jag ska hitta vägar att bli bättre. Att inte ha någon att fråga, utan kämpa själv. Att inte veta och ha facit. Samtidigt som jag sista halvåret lärt mig tillit och varit superstark, och inte tvekat alls många gånger, över att jag ska bli bra igen.

Så kom en enorm trötthet och i den kom också tankar om att jag bara lurat mig själv. I kärlek och i att bli smärtfri. Att jag inbillat mig allt jag varit med om sista tiden, att det inte är sant. Tröttheten så stark att jag idag haft dumma tankar om att inte orka. Så de tankarna har jag verkligen fått ta tag i. Och säga till mig på skarpen samt påminna mig om allt det fina, som går att ta på. Mina barn och mitt barnbarn. Att jag orkat förut.

Det känns så här nu ikväll som de tankarna också är här, för att rensa bort dem med. Att den skammen ska upp till ytan och iväg. Jag har verkligen kämpat så länge med min hjärna och kropp, och idag hände en utlösande faktor som inte är stor, fast den triggade något.

I övrigt har jag haft en väldigt härlig helg. Kunnat sova länge utan att få alltför ont, åkt och även kört skoter! Och umgåtts en massa med min kärlek. Kanske det också kommer ikapp. Känslan att få känna sig såpass bra. Som är overklig. Och så fort jag blev så trött ända in i märgen och släppte taget, kom en enormt ökad smärta. Jag får se nu i framtiden, vad det här har för betydelse. Det brukar ha det, när jag mår dåligt.

Ta hand om dig! Kram // Annika

Presentation


Älskar att skriva. Om livet, tacksamhet, glädje och svårigheter. Om barn och barnbarn. Lifvet helt enkelt.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ lifvetsliv med Blogkeen
Följ lifvetsliv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se