Hej,

här händer inget som jag kan skriva om. Jag njuter av stillheten inombords. Pratar inte med någon. Solar ovh badar. Promenerar. Äter.

Hamnade i Playa de Palma, Arenal. Det är charmigt och turistigt samtidigt. Samtidigt som det är en liten stad är det lugnt här. Det jag kan tycka är lite mindre bra, är att de inte vet vad glutenfritt är här. Och typ alla restauranger är sådana pizzerior, kebab osv. Har hittat ett ställe på strandpromenaden som har trevlig stämning, gott det jag kan äta och är nöjd så.

Det här är bra för mig. Att veta min styrka. Att släppa taget om mitt nyss förra liv. Såklart väcks minnen som gör ont. Då får jag bearbeta och släppa om det så jag kan gå vidare.

Mitt ex har redan träffat en annan. Det gick fort. Det skulle väl ha gjort ont när som kanske. Fast jag skulle velat ha haft lite tid. Det som gör ont är att han var så klar. Jag visste inte det. Det var inte det han sa. Det är ju inget jag kan göra något åt.

Jag kan heller inte vara arg. Han ville skiljas, och aldrig jag vill att någon ska vara med mig utan att jag är älskad. Det var hans beslut och nu när han träffat någon ny, så är det så.

Det enda jag hittar angående varför jag tycker det gör mer ont, så är min känsla att bara bli utbytt. Från en familj till en annan. Det gör ont att våra 14 år varav 7 år som gifta, bara är borta sådär snabbt. Så den här veckan är ju bra att jag får distans.

Livet går vidare. Jag har hittat en styrka jag inte visste jag har. Och ett lugn. Som är otroligt skönt. Och det är mitt liv nu. Har lite planer framöver och så mycket som hänt mig de senaste tre veckorna, har inte hänt på många år.

Nu ska jag gå ner till beachen igen.

Kram //Annika

Tidig morgon. Bästa stunden innan alla kommer.

Hej på er!

Här är härligt. Jag vet inte riktigt vad som hände igår. Jag har typ en bucketlist, några saker jag satte mål för, när jag knappt tog mig hemifrån. En av de är att åka till mallorca själv. Jag hade bestämt att inte ta någon resa i år utan spara mina pengar.

Så skulle mitt ex ha vår hund en hel vecka. Gick bara in en sväng på Ving och dör fanns en resa. Samma dag på eftermiddagen. Jag gjorde inget med det. Så kom min son hem och jag berättade vilken billig resa. Om tre timmar typ. Sen blev det ett väldigt oorganiserat kaos!!

Jag bestämde mig då Anton peppade. Så ångrade jag mig. Vill ju ha koll på allt jag! Det hade jag inte. Så bestämde jag mig ändå. Ja då gick inte betalningen igenom.

Anton hade åkt för att tanka. Så kom han tillbaka. Då var resan borta. Fadt jag misstänkte att den försvann p g a min bokning. Så tvinnade jag igen. Skulle jag ringa Ving?

Än en gång ångrade jag mig, vet inte vilken i ordningen. Det kändes ändå som att jag skulle. Så när tjejen på Ving sa att resan var kvar så körde vi på det. Under tiden hon pratade med mig drog jag fram kläder och ingen koll alls. Anton la ner.

Fick då ett bokningsnummer och blev kopplad till betalning. Ja då hade jag inte fört över pengar. Och vi hade en timme på oss innan incheckning stängde och åka till Örebro tar en timma!

Hihi. Ja vi var som yra höns. Till slut tog anton betalningen och jag packade. Eller kastade ner grejer i väskan. Och vi bestämde att jag skulle göra betalningen på vägen i bilen!! Kaos!!

Inte nog med det så hade jag glömt mobilladdaren och utan pengar med mig var ju den ett måste. Så vi fick stanna efter vägen hos Antons svärföräldrar för att hämta en.

Nu hade vi inte en timme på oss. Shit!! Så jag ringer incheckningen. Sa att vi skulle bli lite sena. Inga problem! De höll incheckning öppen ca tio minuter extra!! Jättefin personal på Örebro AirPort !!

När jag hade checkat in visste jag att jag var tvungen att äta. Det hade jag glömt. Då var restaurangpersonalen så snälla att de fixade mat åt mig under tiden jag gick igenom säkerhetskontroll och fick äta vid gaten!!

Innan jag avslutar för idag vill jag berätta att jag känner inte igen mig! Lite otäckt men jättebra! Har inte varit rädd, arg eller irriterad en gång! Jag vet inte vad som händer men en ny fräsch jag är det!

Nu orkar jag inte skriva mer. Återkommer när jag har wi-fi igen!

Ha det bäst! Kram // Annica

Olá!!

Åkte väldig hastigt iväg till Mallorca. Har inte försvunnit redan fast jag återkommer nån dag.

Kram!

Hejsan!

Det här med att vara känslig. Jag är oerhört känslig. Och empatisk. De här orden blir inte så fina på svenska. Kanske det beror på att de orden inte riktigt är tillåtna här i den typiska svenska normen?

Jag har i hela mitt liv fått höra att jag är så känslig. På ett negativt sätt har det då lyfts fram. Nu vill jag, lyfta fram känslighet som något väldigt bra för oss som är det. För vissa av oss är mer känsliga än andra. Jag har nog i mitt hela liv så länge jag kan minnas, skämts lite, och tryckt undan. Gjort mig starkare än jag är, på ett litet hårt sätt. Typ stängt av. Och många gånger önskat att jag inte hade alla de känslor så tydligt som jag har.

Äg din kraft!! Så säger jag idag. Det jag gått igenom sedan april 2007, har lett mig hit! Own your power!! Att vara känslig är absolut inte att vara vek, svag eller skör. Vilket jag p g a indoktrinering alltid trott! Tvärtom. Om du vågar stå för din känslighet. Wow säger jag, vilken kraft!! Vart har jag gömt den alla år? Var jag tvungen att utsätta mig för allt detta för att nå hit?

Jag har en känslighet som gör att jag vet saker. Det är inte alltid så kul. Fast till skillnad från förut,, har jag börjat ta till mig och tro på det jag vet. Om jag sedan inbillat mig. So what? Ingen lider av det. Att trycka ner det gör mig underlägsen. Så. Jag vet det jag vet. Sen vet jag inte allt. Däremot ska jag använda min känslighet. Till det som det för mig mot.

Det fanns en period precis innan jag sprang ihop och blev förälskad i min nu f d man. Den friheten jag kände i min egen själ. Den är tillbaka. Jag har totalt tappat bort den. Och hittat svar på vad som gjort det. Nu vet jag att jag vet saker. Sedan spelar det ingen roll om andra vet. Det är ju inte så att jag vet allt om alla. Det låter så. Nej! Fast jag vet saker. Om det på nåt vis berör mig.

Det här var så hemskt när jag var riktigt ung. Jag trodde att det var mitt fel för att jag tänkte så. Att jag påverkade med min tanke. Någon dog. Någon blev sjuk. Någon ångrade att de lämnat mig. Osv. Nu. Nu vet jag att det är för att jag bara vet. Det finns det. Och det är inte mitt och jag kan inte påverka andra människor med det. Ja det var jobbigt då. Och ingen som kunde förklara.

Sedan vet jag att vi styr våra liv med våra tankar. Om jag ältar relationen, som inte höll, såklart blir jag ledsen och förtvivlad. Det tillåter jag mig ibland. Inte lägga i ryggsäcken!! Förr orkade jag nog inte ta mig upp så snabbt. Nu orkar jag. Jag orkar vända till tacksamhet. Till vad jag vill ha i mitt liv. Vad som varit. Att det sker för mitt högsta bästa. Gör bara något vettigt av det.

Om en stund. Då ska jag skriva ner vad jag ska göra med mitt liv när jag blivit helt frisk. Jag är inte riktigt framme än. Ändå är jag övertygad om, att jag är frisk. Och kommer bara bli bättre. Att jag kan träna om hjärnan. Och att med rätt hjälp utifrån fysiskt, komma framåt. Jag ska skriva som om jag redan är där. Allt kul jag inte orkat fast längtat efter. Kanske det är så med vissa av oss. Att vi ska hamna långt ner utan val, för att förstå och längta efter det enkla. Som att röra på sig t ex ?

Vad har du för önskelista? Att önska kostar inget, däremot kanske det blir verkligt?! Strunta i om det kostar, att du har för ont eller vad det kan vara. En annan sak, negativitet, blockerar. Jag jobbar med att ta bort negativa tankar och ord. T ex ser ni inte att jag skriver men,, jag använder fast,,, hur reagerar vi på en mening, och så säger/läser man men??? Då knyter det sig. En enkel övning att börja med.

Own your power! Ha en fin dag! // Annika

Hejhej!

Kikar in och lämnar ett avtryck och vill tacka er som hittat hit! Har inte bestämt hur mycket om min resa jag kommer berätta. Det är typ en bok om jag tar allt. Det får bli som det kommer.

Idag är jag sliten. Då vilar jag mycket. Stannar i meditation. Pysslar lite hemma. Och bara är. Varit lite smärta ang skilsmässa på fm också. Det är en stor sorg, att bearbeta. Som tur är blir det mindre och kortare stunder. Och. Jag har varit igenom värre saker än att inte vara älskad.

Har ni något ni vill veta så hör gärna av er. Nu ska jag ta mig en kopp té. Regnet öser ned i Karlstad idag. Har varit på en välbehövlig massage också. Skönt!

Ha en fin kväll! Kram // Annika

Hej hej!

Efter mitt förra inlägg har jag fått fina ord. Även annat som berör mig. Därför känner jag att det är lättare att ta upp det här.

När jag säger att jag redan kan känna lycka. Så är det inte så hela tiden. Däremot är jag så oerhört tacksam att jag känner så oftare än inte. De dåliga stunderna är få. Och handlar om mig och de känslor jag bär på. Som jag behöver ha för att växa i mig själv, så jag inte behöver gå igenom samma igen.

Inget kommer gratis. Det går inte att ta ett piller och sen blir man glad. Vissa behöver den hjälpen, inget ont om det. Jag menar mer att det finns ingen kvickfix. Inte med något här i livet. Det är att jobba medvetet med sina tankar, mönster och vanor. Våga se sig själv och andra. Sina rädslor. Det är ju rädslor som stoppar oss. Stänger av oss. Då går vi inte in i känslan. Med kärleken till en annan T e x. Jag tror inte du kan älska på riktigt, om du inte vågar se allt. Inom dig. Erkänna dina brister. Då kommer konflikträdsla och blockerar. Eller att man inte duger, tänk om jag får nobben. Osv. Vi bär ju alla på detta mer och mindre. Det stoppar upp det vi verkligen vill ge.

Tacksamhet. Det ger lycka. Riktig lycka. Det vet jag för det är det som har gjort mig stark. Så tack igen ni som säger att jag är det. Det har jag slitit ont för och kommer göra i resten av mitt liv. Nu sliter jag inte ont i det jobbet längre. För det funkar. Finns inte en dag utan att jag är tacksam.

Det var en livboj 2013, som jag började använda. När min huvudsmärta efter nervproblem i nacke och bakhuvud, gjorde att varje dag var så hemsk att jag ville dö. Att ha den smärtan och veta att det skulle bli sämre på natten för att sedan börja om nästa dag. Fast det är en annan historia. I den situationen. Då tog jag till meditation, brain waves heter just de meditationer jag tog till då. Och tacksamhetstankar samt andningsövningar. Så började jag. Letade på nätet. Och saker kom till mig vid rätt tidpunkt.

Tacksamhet. Jag avslutade varje kväll att skriva ner( om jag hade kraft) eller bara tacka, för minst tre saker jag var tacksam för. Det finns alltid något. Ofta mycket. Att bara ta till positiva tankar har aldrig funkat för mig. Däremot blev tankarna automatiskt positiva. Och så hade jag affirmationen. Det här vill jag uppnå. I tacksamheten fick jag i början kämpa för jag kände inte det som jag ville känna. Nu efter alla år så känner jag. Enkelt. Och tacksamheten är inte bara på kvällen. Jag tackar många ggr på en dag. Även för det dåliga då det hjälper mig upp ur något. Det gamla ordspråket " bara illa har varit.." stämmer väldigt bra. Sedan kan man göra medvetna val. Stanna och grubbla, eller orka hitta något litet det gett, som var bra.

Affirmationen gjorde jag varje dag och gör än. Nu har jag hunnit ändra de bilder och önskningar jag haft. Under tidens gång. Jag måste säga att de önskningar jag haft har uppfyllts. Det finns många sätt att göra detta på. Utan detta, hade jag inte orkat.

Det här skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om. Just nu ville jag mest dela med mig att det är ett jobb att må bra. Och det slutar aldrig. Låter jobbigt, fast det är det inte. Jag är övertygad om att om du hittar din egen inre styrka och kärlek, då drar du den till dig. Och visst funkar kärlek jättebra i början av en relation om man går in i den av kärlek. Då är man ju sådär lycklig. Det är sen jobbet kommer. Vi har alla vardag. Som kommer ikapp. Jag tror vi alla blir stressade av att se andra vara lyckliga. Bakom den fasaden fick också annat. För det menar jag inte att man verkligen inte är lycklig. Jag bara menar att vi får påminna oss att bakom varje leende finns en vanlig människa med sitt liv som vi inte vet något om.

Jag är absolut ingen expert! Jag berättar hur jag gått tillväga. Och det funkar. Förr läste jag sådant här och tyckte det var klyschigt. Nu sitter jag här. Med erfarenhet som jag inte önskar någon och alla på en gång. Jag vill ha ro nu, fast det får bli som det blir med det. Vem vet vad som väntar bakom kröken? Jag vet att jag har redskap att ta till. För att lyfta mig upp ur nästa grop också.

Jag väljer kärlek. Vad väljer du??

Kram // Annika

Hej finisar!

Hur har ni det med kärlek? Kärlek är en massa olika typer kan jag tycka. Eller min upplevelse är det.

Just nu är jag nyskild. Min man kom hem en dag i oktober 2016 och ville inte mer. Jag har inte för avsikt att skriva något om honom. Det är hans resa. För mig kom det som en chock. Vi har haft det kämpigt, det visste jag. Vi hade pratat om det fast sen ville vi satsa.

Min situation vid tillfället var, i hemlighet, en kommande överraskning, inför vår bröllopsdag två veckor senare. Det gjorde det så mycket värre. Jag har levt med långvarig smärta, de sista åren p g a en något slarvig operation i nacken, och i det läget hade jag min överraskning, jag kände att det var på väg att vända!! Och hade tänkt överraska min man med det. Det fanns inget i min situation där jag anade något. Jag hade frågat om allt var bra och fått ja på det.

Så kärlek. Jag levde i tron att vi båda ville kämpa lite till. Jag hade nyligen genomgått friläggning av nerver med bra resultat, en op i januari, den andra så sent som i september. Jag var lycklig. Enormt lycklig. Samtidigt slutade jag med mediciner, och det finns något som heter abstinens av en anledning. Lika som att sluta röka, kommer det ångest när hjärnan avgiftar sig, tankar och känslor som inte var mina. Jag visste detta. Jag hade även sagt. Min kärlek till min man har alltid varit stor. Inbillade jag mig att vi kände lika? Det kommer jag aldrig få veta. Jag vet vad jag kände. Och jag kan inte tvinga någon att känna något de inte vill.

När det kommer till kärlek. När man levat tillsammans i 14 år. Och i vårt fall hade vi många hinder på vägen som kan tyckas onödigt stora. I min kärlek så var jag övertygad att det skulle bli bra. Att jag blir frisk. Och att våra motgångar gör oss starka. Min man var min bästa vän. Min människa. Min person. Min trygghet. Och min önskan var friheten med honom nu när mina barn var stora och jag var på rätt väg. Skratt och glädje och resor. Det drömde jag om. Det tog mig igenom tider som var så svåra att jag vissa dagar ville dö. Det var min verklighet.

Jag är övertygad att man kan välja. Att orka. Att vilja. Även i kärlek. Om du verkligen känner. Det jag kände. Den gemenskapen vi hade. Den närheten. Som i alla fall jag upplevde att vi hade. Den tar tid att bygga. Och jag vet att vi skulle fått en nystart. Nu fick jag inte uppleva det. Det blev ett oavslutat slut för min del.

Så vad är kärlek? Jag önskar att jag fått ge min nu f d man det jag längtade efter men inte orkade och just då hade möjlighet till. Jag hade önskat att det inte var för sent. Att han orkat och velat ge oss en chans till. Jag respekterar hans beslut. Jag accepterar.

Jag har känt många gånger att det känts som en lögn allt vi hade. P g a vissa omständigheter. Jag känner fortfarande kärlek. Jag har också gått vidare. Vi bodde tillsammans i hela 7 månader innan jag fick lgh. Så vår skilsmässa var klar den 13 juni 2017.

Jag är så förvånad, och även stolt över mig. Att jag är trots allt lycklig. Och det var ju det jag ville berätta. Fast nu skrev jag på känsla. Vilket är jag. Så kanske jag får ut min lycka i nästa inlägg. För oavsett vad jag går igenom, har jag lyckats vända tankar och känslor till något som hjälper mig. Jag väljer kärlek. Till mig. Jag har visst tappat bort hela mig de sista åren. Levt i en känsla att inte duga. Inte vara fin nog. Inte klara vardagen. Inte vara någon. Att få vara hans fru. Det var jag stolt över. Och idag är jag ingens. Och ändå lycklig. Fri i mina val. Visst vill jag möta någon. Det får bara hända. Och då ska jag vara stark. Jag är redan stark. Oerhört stark.

Lämnar detta långa inlägg till er med min styrka. Om du går igenom en tuff tid, våga vara stark! Våga ha alla känslor. Att alla känslor är tillåtna har gjort mig stark. Och att jag är jag. Och jag växer i mig själv. Varje dag.

Fin tisdag till er! // Annika

Hej på er därute!

Nu har jag i många år tänkt att blogga, och äntligen ska jag se om det är något för mig. Har nu i många år gått igenom en massa saker i livet, som ökat min tacksamhet till själva livet, jag har växt som mig i den jag är. Och kanske någon kan få en annan syn på saker, som jag fått genom sociala medier. 

Den största anledningen att skriva är för att jag älskar att skriva. På känsla. Mitt i en sorgeprocess är jag ändå lycklig, och det är en stor och mäktig känsla. Så får vi se då hur detta kommer gå, med teknikens värld och annat  

Vi kanske hörs?! Ha nu en fin kväll! // Annika

#spotify