Hej,

hoppas ni har en fin dag och gör det bästa av den.

Själv känner jag mig fortsatt glad. Jag väljer det. Att vara glad. Jag väljer att vara tacksam framförallt för att min smärta fortfarande är så låg. Vilket skapar typ glädjekaos. Smärtan har varit så hög under så många år. Och rädslan för den. Så när den inte är där som förut, så tappar jag bort mig lite. Fast bara lite.

Rädslor. Ja att inte duga också. Att inte få vara den starka pigga träningsglada och klarar mig själv, Annika. Och nu känner jag inte så. Jag klarar mig själv. Fysiskt och psykiskt. I och för sig visste jag det, att jag alltid klarar mig själv. Jag var bara rädd ändå.

Resan i tystnad gav mer än jag vet än. Väldigt mycket har hänt. Inuti. Utanpå. Insikter. Styrka. Glädje. Och mersmak! Nu vill jag åka på något mer. Ensam.

Något jag vet nu, det är det här med relationer. Och som jag känt varit så jobbigt att släppa taget om med mitt ex. Att i min nästa relation. Som jag växt. Och säkert med ålder också. Så är det slut på drama. Att inte känna behov av bekräftelse. Att jag vågar ge även om jag inte skulle få tillbaka. Mina förväntningar, nej, jag har haft det så svårt och känt mig så värdelös p g a inte kunna vara jag, att nu när jag kan, har jag så mycket att ge. Och vet inte hur jag ska typ hinna. Haha. Jag vill nu liksom.

Sedan längtar jag efter att få känna mig älskad. Och att bara få vara i det. Det låter ju lite som en fantasi. Fast bara jag, kan ju känna vad som hänt. Och det är så stort att det inte finns ord. Så den jag möter, som vill ha mig, den kommer bli så lycklig. Aldrig kommer han behöva tvivla. Så fruktansvärt mycket har jag att ge, kärlek, skratt, frihet, glädje, äventyr. Jag vet. Jag bara vet. Att det kommer ske. Och jag är alldeles pirrig av förväntan.

Att ge upp har inte varit min starka sida. Och nu när jag måste gå vidare då det är som det är, kan jag ändå känna denna lycka. Som om det redan hänt, så väl vet jag!

Du kan inte ge det du inte har. Om du vill ge apelsiner och inte har några? Då kan du inte ge. Lika så med kärlek. Den fanns där gömd förut, andra saker som smärta och rädsla var i vägen. Hur kunde jag ge då? Nu kan jag. Desto mer. Det flödar över.

Hopp å hej, gör din grej!!! Kram// Annika