Hej,

här är det tidig morgon. Min sista vid havet. Kvart i nio och jag har redan varit i. Tänk att få uppleva detta. Och njuta. Och att jag åkte själv. Ni som känner mig, om ni är här och läser vet att det hade varit omöjligt för tre månader sedan bara.

För mig har resan varit en stor vändpunkt. Att jag inte klarat mig själv så bra fysiskt tidigare, p g a min smärta. Och nu står jag här. Jag har burit 6 liters dunk med vatten från kiosk till hotell. Inte långt, men det har gått. Gått över tiotusen steg/dag. Alla är ju inte mätta när man ska ta med vattnet och stranden. Och backar.

Nu är det ju mycket vila också. Förhoppningsvis så klarar jag mer fysiskt hemma nu framöver. Dels för jag fått nystart att bygga upp både psyke och kropp. Dels för att rädslor stoppar mig. Jag har varit så dålig, tidigare, att jag inte tyckt det varit värt att utsätta mig för mer. Att röra sig och vila, ingen stress och inga måsten. Det är väl min grej. Måtte jag vara stark hemma också.

Angående mina känslor i skilsmässan, så har mitt ex inte varit elak. Jag pratar om min upplevelse utifrån mig. Ingen är perfekt, och vad som än skett, så vet jag att han inte gjort saker för att vara elak. Är det något jag vet, så är det det. Han är en fantastisk människa, med brister, precis som vi alla. Nej, det är min smärta, jag vill lämna den här. Fri som en fågel. Inget mer.

Jag är tacksam och glad att fått vara i den kärleken. Kanske jag älskade mer. Att jag har andra värderingar. Med det jag gått igenom innan han kom in i livet, är jag idag stolt att jag vågade släppa in och älska. Och jag vågar igen. Det vill jag. Bara han dyker upp så.

Vi hörs/ ta vara på dagen. Kram // Annika