Hej hej!

Efter mitt förra inlägg har jag fått fina ord. Även annat som berör mig. Därför känner jag att det är lättare att ta upp det här.

När jag säger att jag redan kan känna lycka. Så är det inte så hela tiden. Däremot är jag så oerhört tacksam att jag känner så oftare än inte. De dåliga stunderna är få. Och handlar om mig och de känslor jag bär på. Som jag behöver ha för att växa i mig själv, så jag inte behöver gå igenom samma igen.

Inget kommer gratis. Det går inte att ta ett piller och sen blir man glad. Vissa behöver den hjälpen, inget ont om det. Jag menar mer att det finns ingen kvickfix. Inte med något här i livet. Det är att jobba medvetet med sina tankar, mönster och vanor. Våga se sig själv och andra. Sina rädslor. Det är ju rädslor som stoppar oss. Stänger av oss. Då går vi inte in i känslan. Med kärleken till en annan T e x. Jag tror inte du kan älska på riktigt, om du inte vågar se allt. Inom dig. Erkänna dina brister. Då kommer konflikträdsla och blockerar. Eller att man inte duger, tänk om jag får nobben. Osv. Vi bär ju alla på detta mer och mindre. Det stoppar upp det vi verkligen vill ge.

Tacksamhet. Det ger lycka. Riktig lycka. Det vet jag för det är det som har gjort mig stark. Så tack igen ni som säger att jag är det. Det har jag slitit ont för och kommer göra i resten av mitt liv. Nu sliter jag inte ont i det jobbet längre. För det funkar. Finns inte en dag utan att jag är tacksam.

Det var en livboj 2013, som jag började använda. När min huvudsmärta efter nervproblem i nacke och bakhuvud, gjorde att varje dag var så hemsk att jag ville dö. Att ha den smärtan och veta att det skulle bli sämre på natten för att sedan börja om nästa dag. Fast det är en annan historia. I den situationen. Då tog jag till meditation, brain waves heter just de meditationer jag tog till då. Och tacksamhetstankar samt andningsövningar. Så började jag. Letade på nätet. Och saker kom till mig vid rätt tidpunkt.

Tacksamhet. Jag avslutade varje kväll att skriva ner( om jag hade kraft) eller bara tacka, för minst tre saker jag var tacksam för. Det finns alltid något. Ofta mycket. Att bara ta till positiva tankar har aldrig funkat för mig. Däremot blev tankarna automatiskt positiva. Och så hade jag affirmationen. Det här vill jag uppnå. I tacksamheten fick jag i början kämpa för jag kände inte det som jag ville känna. Nu efter alla år så känner jag. Enkelt. Och tacksamheten är inte bara på kvällen. Jag tackar många ggr på en dag. Även för det dåliga då det hjälper mig upp ur något. Det gamla ordspråket " bara illa har varit.." stämmer väldigt bra. Sedan kan man göra medvetna val. Stanna och grubbla, eller orka hitta något litet det gett, som var bra.

Affirmationen gjorde jag varje dag och gör än. Nu har jag hunnit ändra de bilder och önskningar jag haft. Under tidens gång. Jag måste säga att de önskningar jag haft har uppfyllts. Det finns många sätt att göra detta på. Utan detta, hade jag inte orkat.

Det här skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om. Just nu ville jag mest dela med mig att det är ett jobb att må bra. Och det slutar aldrig. Låter jobbigt, fast det är det inte. Jag är övertygad om att om du hittar din egen inre styrka och kärlek, då drar du den till dig. Och visst funkar kärlek jättebra i början av en relation om man går in i den av kärlek. Då är man ju sådär lycklig. Det är sen jobbet kommer. Vi har alla vardag. Som kommer ikapp. Jag tror vi alla blir stressade av att se andra vara lyckliga. Bakom den fasaden fick också annat. För det menar jag inte att man verkligen inte är lycklig. Jag bara menar att vi får påminna oss att bakom varje leende finns en vanlig människa med sitt liv som vi inte vet något om.

Jag är absolut ingen expert! Jag berättar hur jag gått tillväga. Och det funkar. Förr läste jag sådant här och tyckte det var klyschigt. Nu sitter jag här. Med erfarenhet som jag inte önskar någon och alla på en gång. Jag vill ha ro nu, fast det får bli som det blir med det. Vem vet vad som väntar bakom kröken? Jag vet att jag har redskap att ta till. För att lyfta mig upp ur nästa grop också.

Jag väljer kärlek. Vad väljer du??

Kram // Annika

Hej finisar!

Hur har ni det med kärlek? Kärlek är en massa olika typer kan jag tycka. Eller min upplevelse är det.

Just nu är jag nyskild. Min man kom hem en dag i oktober 2016 och ville inte mer. Jag har inte för avsikt att skriva något om honom. Det är hans resa. För mig kom det som en chock. Vi har haft det kämpigt, det visste jag. Vi hade pratat om det fast sen ville vi satsa.

Min situation vid tillfället var, i hemlighet, en kommande överraskning, inför vår bröllopsdag två veckor senare. Det gjorde det så mycket värre. Jag har levt med långvarig smärta, de sista åren p g a en något slarvig operation i nacken, och i det läget hade jag min överraskning, jag kände att det var på väg att vända!! Och hade tänkt överraska min man med det. Det fanns inget i min situation där jag anade något. Jag hade frågat om allt var bra och fått ja på det.

Så kärlek. Jag levde i tron att vi båda ville kämpa lite till. Jag hade nyligen genomgått friläggning av nerver med bra resultat, en op i januari, den andra så sent som i september. Jag var lycklig. Enormt lycklig. Samtidigt slutade jag med mediciner, och det finns något som heter abstinens av en anledning. Lika som att sluta röka, kommer det ångest när hjärnan avgiftar sig, tankar och känslor som inte var mina. Jag visste detta. Jag hade även sagt. Min kärlek till min man har alltid varit stor. Inbillade jag mig att vi kände lika? Det kommer jag aldrig få veta. Jag vet vad jag kände. Och jag kan inte tvinga någon att känna något de inte vill.

När det kommer till kärlek. När man levat tillsammans i 14 år. Och i vårt fall hade vi många hinder på vägen som kan tyckas onödigt stora. I min kärlek så var jag övertygad att det skulle bli bra. Att jag blir frisk. Och att våra motgångar gör oss starka. Min man var min bästa vän. Min människa. Min person. Min trygghet. Och min önskan var friheten med honom nu när mina barn var stora och jag var på rätt väg. Skratt och glädje och resor. Det drömde jag om. Det tog mig igenom tider som var så svåra att jag vissa dagar ville dö. Det var min verklighet.

Jag är övertygad att man kan välja. Att orka. Att vilja. Även i kärlek. Om du verkligen känner. Det jag kände. Den gemenskapen vi hade. Den närheten. Som i alla fall jag upplevde att vi hade. Den tar tid att bygga. Och jag vet att vi skulle fått en nystart. Nu fick jag inte uppleva det. Det blev ett oavslutat slut för min del.

Så vad är kärlek? Jag önskar att jag fått ge min nu f d man det jag längtade efter men inte orkade och just då hade möjlighet till. Jag hade önskat att det inte var för sent. Att han orkat och velat ge oss en chans till. Jag respekterar hans beslut. Jag accepterar.

Jag har känt många gånger att det känts som en lögn allt vi hade. P g a vissa omständigheter. Jag känner fortfarande kärlek. Jag har också gått vidare. Vi bodde tillsammans i hela 7 månader innan jag fick lgh. Så vår skilsmässa var klar den 13 juni 2017.

Jag är så förvånad, och även stolt över mig. Att jag är trots allt lycklig. Och det var ju det jag ville berätta. Fast nu skrev jag på känsla. Vilket är jag. Så kanske jag får ut min lycka i nästa inlägg. För oavsett vad jag går igenom, har jag lyckats vända tankar och känslor till något som hjälper mig. Jag väljer kärlek. Till mig. Jag har visst tappat bort hela mig de sista åren. Levt i en känsla att inte duga. Inte vara fin nog. Inte klara vardagen. Inte vara någon. Att få vara hans fru. Det var jag stolt över. Och idag är jag ingens. Och ändå lycklig. Fri i mina val. Visst vill jag möta någon. Det får bara hända. Och då ska jag vara stark. Jag är redan stark. Oerhört stark.

Lämnar detta långa inlägg till er med min styrka. Om du går igenom en tuff tid, våga vara stark! Våga ha alla känslor. Att alla känslor är tillåtna har gjort mig stark. Och att jag är jag. Och jag växer i mig själv. Varje dag.

Fin tisdag till er! // Annika