Hej finisar!

Hur har ni det med kärlek? Kärlek är en massa olika typer kan jag tycka. Eller min upplevelse är det.

Just nu är jag nyskild. Min man kom hem en dag i oktober 2016 och ville inte mer. Jag har inte för avsikt att skriva något om honom. Det är hans resa. För mig kom det som en chock. Vi har haft det kämpigt, det visste jag. Vi hade pratat om det fast sen ville vi satsa.

Min situation vid tillfället var, i hemlighet, en kommande överraskning, inför vår bröllopsdag två veckor senare. Det gjorde det så mycket värre. Jag har levt med långvarig smärta, de sista åren p g a en något slarvig operation i nacken, och i det läget hade jag min överraskning, jag kände att det var på väg att vända!! Och hade tänkt överraska min man med det. Det fanns inget i min situation där jag anade något. Jag hade frågat om allt var bra och fått ja på det.

Så kärlek. Jag levde i tron att vi båda ville kämpa lite till. Jag hade nyligen genomgått friläggning av nerver med bra resultat, en op i januari, den andra så sent som i september. Jag var lycklig. Enormt lycklig. Samtidigt slutade jag med mediciner, och det finns något som heter abstinens av en anledning. Lika som att sluta röka, kommer det ångest när hjärnan avgiftar sig, tankar och känslor som inte var mina. Jag visste detta. Jag hade även sagt. Min kärlek till min man har alltid varit stor. Inbillade jag mig att vi kände lika? Det kommer jag aldrig få veta. Jag vet vad jag kände. Och jag kan inte tvinga någon att känna något de inte vill.

När det kommer till kärlek. När man levat tillsammans i 14 år. Och i vårt fall hade vi många hinder på vägen som kan tyckas onödigt stora. I min kärlek så var jag övertygad att det skulle bli bra. Att jag blir frisk. Och att våra motgångar gör oss starka. Min man var min bästa vän. Min människa. Min person. Min trygghet. Och min önskan var friheten med honom nu när mina barn var stora och jag var på rätt väg. Skratt och glädje och resor. Det drömde jag om. Det tog mig igenom tider som var så svåra att jag vissa dagar ville dö. Det var min verklighet.

Jag är övertygad att man kan välja. Att orka. Att vilja. Även i kärlek. Om du verkligen känner. Det jag kände. Den gemenskapen vi hade. Den närheten. Som i alla fall jag upplevde att vi hade. Den tar tid att bygga. Och jag vet att vi skulle fått en nystart. Nu fick jag inte uppleva det. Det blev ett oavslutat slut för min del.

Så vad är kärlek? Jag önskar att jag fått ge min nu f d man det jag längtade efter men inte orkade och just då hade möjlighet till. Jag hade önskat att det inte var för sent. Att han orkat och velat ge oss en chans till. Jag respekterar hans beslut. Jag accepterar.

Jag har känt många gånger att det känts som en lögn allt vi hade. P g a vissa omständigheter. Jag känner fortfarande kärlek. Jag har också gått vidare. Vi bodde tillsammans i hela 7 månader innan jag fick lgh. Så vår skilsmässa var klar den 13 juni 2017.

Jag är så förvånad, och även stolt över mig. Att jag är trots allt lycklig. Och det var ju det jag ville berätta. Fast nu skrev jag på känsla. Vilket är jag. Så kanske jag får ut min lycka i nästa inlägg. För oavsett vad jag går igenom, har jag lyckats vända tankar och känslor till något som hjälper mig. Jag väljer kärlek. Till mig. Jag har visst tappat bort hela mig de sista åren. Levt i en känsla att inte duga. Inte vara fin nog. Inte klara vardagen. Inte vara någon. Att få vara hans fru. Det var jag stolt över. Och idag är jag ingens. Och ändå lycklig. Fri i mina val. Visst vill jag möta någon. Det får bara hända. Och då ska jag vara stark. Jag är redan stark. Oerhört stark.

Lämnar detta långa inlägg till er med min styrka. Om du går igenom en tuff tid, våga vara stark! Våga ha alla känslor. Att alla känslor är tillåtna har gjort mig stark. Och att jag är jag. Och jag växer i mig själv. Varje dag.

Fin tisdag till er! // Annika

 

Christina

8 augusti 2017 14:27

Hej Annika! Såg på instagram /vi följer varandra där/
att du startat blogg, du skriver så bra och känslosamt
🙏🏻lycka till med bloggskrivandet, ha en bra dag🌸
@christinasahlin

Annika Fjällström

8 augusti 2017 16:25

Hejsan!
Tack så mycket för så fina ord!
Kram

 

Eva

8 augusti 2017 15:19

En blogg kan vara precis det där du vill få ur dig :-)
Önskar dig all lycka med detta och glad över din styrka, toppen.
Själv har jag tappat bort min styrka, men försöker återfå min energi.
Kram/ kusin Eva i Norr

Annika Fjällström

8 augusti 2017 16:25

Tack kusin! Då hoppas jag du finner din styrka snart. Den börjar i tanken. Kram!

 

Anne R

9 augusti 2017 07:42

Vad fint du beskriver! Du kommer att ha ett mycket bra liv. Det är jag övertygad om. Kram ❤️

Annika Fjällström

9 augusti 2017 13:00

Tack snälla??

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej fina! Sitter i solen. Det är kallt ute fast på min balkong är det fantastiskt. Jag sitter med en klump i magen av tacksamhet. Att ha den här möjligheten. Det är inte bara att jag får sitta här. I ett drömboende. Utan att jag fantiserade, eller...

Hej fina! Wow! Idag, åtminstone än så länge är det typ vindstilla här i Karlstad! Det är så jag inte riktigt vågar tro på det. Hihi. Jag har vågat. Hitta ut ur en tuff situation. Igen. Det är väl det vi gör. Med livet. Frågan är hur. Varje gån...

Hej fina! Hur tänker du? Hur känner du? Ältar du att du önskar något annat? Annat jobb, liv eller relation? Det gör vi alla tror jag. Att jag har hamnat på ett så bra ställe i mitt liv inuti mig, är inte något som bara blivit. Inget någon gett mi...

Hej fina! Oj så många år sedan jag skrev. Det har hänt mycket i mitt liv. Jag mår väldigt bra, ganska fri i min gamla smärta. Det ska jag återkomma till såklart. Mitt barnbarn Neo har blivit fem år, den 30 mars! En stor kille som jag antagligen ...

Hejsan!Ser att flera är ute på min blogg trots alla år sedan jag skrev. Livet har gått och jag tappade lusten att skriva. Det har nu börjat smyga sig på igen och jag kommer nog dela med mig lite än en gång. Till dess önskar jag dig en fantastisk dag!...