Hejsan!

Då har jag varit hemma någon dag, och känner i hela mig att det fortsatt sker en massa positiva förändringar i livet. Utan någon större ansträngning.

En släng har jag haft om jag ens behöver skriva av mig i en blogg längre. Så fort fram går det. Är det ens intressant att läsa? Vi får se hur det blir. Om intresse finns så kan jag lägga ut här. Skriver gör jag ändå. Hemma.

Mina reflektioner och sanningar kommer igenom på ett starkt och sant sätt. Jag är så tacksam för att mitt liv har börjat igen på ett sätt som varit så långt borta, så länge!

Jag är fri från ilskan och smärtan i skilsmässan. Det betyder inte att jag inte kommer känna smärtan av den igen. Den har bara tagit sig ett steg till på trappan. Jag är lugnare och mår mer gott. När jag kom hem och verkligheten kom in igen, kände jag det jag behövde och lät allt komma ut. Och det verkar som jag verkligen lämnade ryggsäcken och kan gå vidare.

Sedan är det ju denna smärta fysiskt som inte uppenbarar sig på det sätt den gjort i så många år. Lyckan att få sova och vakna, och inte just den smärtan är där? Ja den här resan gav mig mer än jag vet än! Miljöombyte och ensamhet, egentid på riktigt. Det kan jag rekommendera varmt.

Nu är min önskan att kunna öka träningen. Det är något jag får hitta själv. Vart gränsen går. P g a mina operationer är inte min anatomi som när jag föddes. När min dr Åke öppnade i det gamla ärret mitt i nacken efter Tyskland och Uppsala, blev han bedrövad. Även sköterskorna. De har bara sytt ihop. Det ligger som högar av bulor i nacken. Och tänk att kroppen ändå orkar göra och hitta nya vägar såpass bra? Kroppen är fantastisk när vi ger den rätt möjlighet. Och jag har sökt de vägarna själv. Och lyckats pricka rätt hjälp oftast.

Jag vill träna för att kroppen ska vara stark, fast också för att få muskler. Nu har jag blivit väl smal. Har inte varit så liten sedan jag var tonåring och operarade blindtarmen. Och jag går fortsatt ner. Jag äter bra, och det är förhoppningsvis en omställning också. Vill ha bra mat så jag blir frisk. Har ju förklimakteriet som krånglar lite väl mycket. Det börjar bli ordning också. Nin strävan där är också att kunna bli helt frisk utan något tillägg.

Min stora lycka och tacksamhet är nu att få vara frisk, jag kommer aldrig mata min hjärna med annat något mer, jag kan ha ont fast jag kommer säga att jag är frisk. Att jag har förmågan att älska och förlåta. På riktigt. Att jag har så många fina i mitt liv som bryr sig om mig. Att ha min familj som jag älskar över allt i världen. Att jag kan handla och laga mat. Träna lite mer och promenera. Blev starkare av promenaderna på Mallis, så det ska jag hålla i. Jag har allt jag behöver. Att bli älskad av en man, det ser jag fram emot också. Det kommer. Just nu, här i livet, lever jag mer än någonsin!!!

Jag har så mycket att se fram emot. Och det här att må bättre, är en skrämmande och underbar känsla. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt. Och att stilla mig och inte ha så brått. Livet. Här. Och nu !

Kram// Annika

Min dotter med son, mitt första barnbarn.