Hej fina!

You are so sexy?,,, nej!! Varför säger han så!! Han är kirurg!! Nej nej,, ditt huvud sitter löst. Du kan dö om någon knuffar dig i sidan,,,

Jag är i Enköping. Möter den neurokirurg som då op i Tyskland. Han gjorde en rörlig röntgen. Jag ville bara ha diagnos. Kommer hem och blir pressad på att åka. Min vilja var bara att få något mindre ont i huvudet. För den skulle ju försvinna?!

Ajajaj,, smärtan!! Jag vill dö. Vad har hänt? Någon har lagt mig fastbunden på en brinnande stock. Det är min första känsla. Det var menat att jag, p g a den stora op vi gjorde, skulle sova minst 2 timmar efter. Jag vaknar när de rullar ut mig på uppvak. Då har han öppnat från mitt bakhuvud ner till skulderbladen. Två plattor lodrät längs med nacken. Och sju skruv. Varav två st på 12 mm som går genom leden på första och andra kotan. Kan inte öppna mun. Kan inte förmedla mig. Narkosen kommer springande och låter mig sova.

Vaknar tillbaka. Känner mig fastkedjad,,, behöver kissa. Är på intensiven på ett privat sjukhus i Badenbaden, där de inte har någon som helst erfaren av dessa op. Det är till för äldre. Med benbrott osv. Så sköterskorna kan ingen engelska. Vet inte hur de kan hjälpa mig upp att kissa.

Precis när de äntligen kommer in för att hjälpa mig. Rusar de iväg akut. Just då. Dog en annan svensk kvinna av sviterna efter samma op som gjordes två dagar innan.

Efter två dagar tar jag mig upp. Huvudvärken och mycket annan smärta är borta. Mycket annat gör ont såklart. Fast jag hoppas ju det ska försvinna. Öppna munnen är nästan omöjligt. Jag är ju stelop just där. Har svårt att svälja. Det är ju ingen rörlighet, det är ingen kurva i svalget. Musklerna fattar inget.

Dr ger en massa förebyggande penicillin. Får för sig dag två, att byta ut det intravenösa med piller. Stooora penicillin. Jag som aldrig haft svårt att svälja. Den fastnar. Den sitter fast. Inte få panik nu!!! Får äta gelé, försöka dricka klunkar av vatten, fast det går ju inte. Det slutar med intensiven. Där klinikchefen nekar hjälp, så min Dr smyger in mig. Och ger kortison, intravenöst. För att svullnaden förhoppningsvis ska gå ner. Och tabletten lossna i halsen. Den sitter kvar ett dygn. Ett hemskt dygn. Jag orkar kräkas upp den.

Igår kväll när jag la mig, kom hela scenariot ikapp mig. Det som jag trodde jag var klar med. Det som jag accepterat. Det var som det var. Inget att älta. Grejen är, vårt minne i celler och kropp och sinne. Funkar tyvärr inte så. Traumat var mer. Än modiga starka lilla jag tyckte. Det var och har varit min överlevnadsinstinkt.

Jag har haft två konstiga dagar. Vill inte gå in på det nu. Något har varit hemskt jobbigt. Och jag har känt en skräck. Jag var så skräckslagen i två dagar nu. Utåt försökte jag bara vara. Inåt var ett stort hål. Av skräck. Och hjärnan går in och letar. Och ja. Jag har en viss skräck ibland för framtiden. Det här. Var gammalt. Och det ska ut ur systemet.

Jag kunde ha dött. Och jag har sett min op han gjorde på film. Den är inte så kul att se. Allt det här. Har format mig. Jag skulle med min erfarenhet inte ta samma val idag. Då gjorde jag det. Jag tillät ännu en man jag trodde mig lita på, genom hjärnan, inte känslan, att göra mig illa. Det är så jag börjar berättelsen högst upp. Jag vet ju,,,, ändå,,,, som min terapeut sa efter alla övergrepp, när jag var rädd för att inte lita på min magkänsla mer. Hon sa, du vet precis, hur du inte!!! ska känna.

Vilken tuff lärdom. Den är min. Och jag har gått vidare. Nu kan jag släppa än mer och förhoppningsvis ha mindre fysisk smärta i min kropp också. Det gör oerhört ont att berätta. Att erkänna. Jag satte på mig pannbenet. Ren vilja. Överlevnad. Hur många ggr i livet orkar jag det mer? Jag känner mig oerhört ensam.

Ha nu en fantastisk dag. Ha förståelse för människor du har kring dig. Det syns inte utanpå. Hur de mår inuti. Kram // Annika