Hej fina!

Har precis gjort ett träningspass. Ett lite mer ordentligt än jag vågat mig på tidigare. Jag blev skakis. Och det är en skön känsla. En känsla som jag saknat oerhört mycket genom åren. Jag var träningsfreak en gång i tiden. Snarare hel mitt liv tills jag gick i väggen -99. Efter olyckan 2001 har jag inte klarar träning alls. Så egentligen lade jag av redan -99 och gjorde ett antal försök efter det. Som inte gick bra alls. Det är läääänge det!

I vilket fall känner jag att min kropp reagerar på ett annat sätt. Jag får rejält ont av allt och inget. Fast det är ändå på ett annat sätt. Och det släpper bättre. Jag har bestämt mig för att bli bra. Och jag strävar 24/7 efter det. Inte fanatiskt. Utan med glädje. Och nyfikenhet. Hur kan jag hitta olika sätt som hjälper mig.

Igår hade jag en både fin och omtumlande dag. Det var på kvällen. Jag är inte ?som andra?. Det sa mamma alltid till mig. Hon visste. Kanske inte visste vad hon visste. Jag har haft henne med mig nu sedan söndags kväll. Inatt drömde jag om henne. Vi umgicks. Och jag var så glad. När jag vaknade i morse, insåg jag att hon pratar med mig. Jag får stanna upp så jag hör vad hon vill hjälpa mig med.

Just igår kväll. Den känslan. När jag inser och ser tydligt många saker. Det kan vara sådant som hänt mig eller som händer mig nu. Och det jag vaknat upp för, är vetskapen också, när den ena situationen efter den andra sker, där jag blir petad på. Där jag tränar att inte reagera eller ta personligt. Så kommer det till slut. Det är saker som väcks och ska ut. Så egentligen där det gör lite ont, i det som sker i nuet, så får jag hjälp att vakna upp. Det är olika möten i livet kan jag säga. Inte en person.

Att vakna upp i olika steg, gör mig förvirrad. Vad känner jag nu. Vem är jag. Egentligen. Vad vill jag och vart är jag på väg. Vart jag tror att jag är på väg, är sällan sant. Haha. Börjar vänja mig vid tanken.

Sedan har jag ju min oerhörda känslighet. Som jag får svar på i dessa möten. Där jag funderar på något, säg ett beteende. Om du var ärlig nu. Och var det mig du ljög för eller dig själv? Oftast sig själv för att skydda sig mot en sanning du kanske inte är redo för själv. Eller ett annat bemötande. Kanske du vill att det ska vara sant istället för det andra. Nu tänker jag inte medvetet detta. Jag däremot plockar upp energin omedelbart. Och just då bryr jag mig inte. Det är inte mitt eller min sak. Jag skulle ju bli galen om jag gjorde det.

Det jag vet är att jag får de svar jag behöver. Om det angår mig, vet jag helt säkert, att jag får svar. På något vis. Allt kommer ikapp. Igår kväll var en sådan kväll. En ytterlighet, som fick mig att krokna. En till sanning.

Så. Nu är jag vaken. Helt och fullt en stund. Jag vet saker om mig som jag inte kan dela med någon. Jag kan absolut inte skriva här om det. När jag är redo eller när ni är. Jag vet inte vilket. Det är inte något jag gjort. Det är den jag är. Och jag mer och mer, hittar min sanning och acceptans. Jag hittar som tur är vägar som passar mig. Att vara mig. Sakta och säkert. Vägen är krokig. Livet liksom.

Njut av våren, och ha en fin dag fantastiska du! Kram// Annika