Hej fina!

Vart ska jag börja? Läser ofta och mycket, just det här. Vara här och nu. Gå på känslan. På kursen jag var på, som jag går i lära hos. Att våga stanna upp. Som jag vet att jag tränar på det. På många sätt. Och jag letar hur. Och tränar på att inte tänka för mycket på det heller. Och så kommer svaren. Resultaten. Och som jag önskar, att jag kunde nu, idag, igår, trycka på hold it!! knappen liksom!!

Om jag kunde, skulle jag dela med mig mer personligt. Fast orden passar inte. Hur ska jag kunna förklara i bokstäver och ord det jag får svar inuti mig? Verkligen får saker besannade så det slår omkull mig. Med häpnad och vördnad. I en storhet så jag tappar andan. Ingen vet. Inte ens mina bästa väninnor. Inte ens min väninna som går i samma spår. Det har inte smält in än helt.

Jag har ju skrivit att jag vet. Ibland vet jag inte ens vad jag vet. Ofta, vågar jag inte tro, för jag vet inte om det är min egen tolkning. Nu har det hänt virvlande saker en kortare tid, fast även det som var förra året, som jag får svar på. Jag har inte tänkt. Jag har vetat. Nu. Vet. Jag.

Jag vet något annat också. Inuti. En trygghet. Ett lugn. Och som jag vill ha mer av det. I min trygghet. Jag känner att jag fattar grejen. Inte ifrågasätta mig själv mer. Bara låta det vara. Flyta med. Och följa min intuition. Ni som är nära mig, kan ju nu bli skrämda. Vadå vet? Ja. Det bör ju ha nåt med mig att göra. Fast jag har en känslighet om annat med. Det får flyga förbi. Det som inte angår mitt och mig och mitt liv. Sedan har jag ingen rättighet att lägga mig i eller bry mig i andras liv. Inte intresserad heller.

Nu när jag fått ännu djupare insikt. Nu vet jag lite vad jag kan tro på om mig själv. Vet mer om mig och vem jag är och vill. Vet att den här ? grejen? tar mig dit jag ska. Utan stress. Utan tankar som studsar runt. Nu vill jag våga leva. Just så som det känns. Vilket i sig är en lärdom att komma ihåg. Men oj vad skönt det skulle vara. Om jag alltid!!! Hittade till det här i mig.

Så idag njuter jag. Tårar av många känslor har kommit. Det som kommit upp i vetskap som sorg. Av ödmjukhet mest. Och en kärlek. Runt mig. I mig. Ja det låter väl klyschigt i vårat jantesverige. Fast det bryr jag mig inte i. Och det önskar jag dig. Jag önskar dig att en dag. Få känna just exakt det jag vet just nu. Och det min fina. Det är Lifvet. På riktigt.

Ha nu en så fantastisk dag som du väljer att ha. Kram// Annika