Hej fina!

Hur har du det? Känner du av förändringar i livet just nu? Jag är mitt i tromben. Det känns som jag sitter i vakuumhålet som blir, samtidigt som det stormar och är kaos utanför. Mitt i centret. Befinner jag mig.

Löser du problem? Eller hittar du lösningar? Jag väljer hellre att hitta lösningar. Att tänka bra, gör att det löser sig. Att våga vara mig. Det ska ju vara så bra att vara positiv. Det tycker jag också. Samtidigt orkar vi ju bara vara där vi är. Och då tänker jag som så. Att tänka bra. Så löser det sig. Inte tänka problem. Då skapar jag en negativ tanke, att jag måste fixa nåt. För mig är det, att vara positiv.

Innan jag hittade in på den banan, tyckte jag att det var så svårt att bara vara positiv. Tänk positivt. Var positiv. Vad innebär det egentligen kan ju jag tänka då. Att få vara det bästa jag, som jag kan. Det hjälper mig att tänka bra tankar. Istället för att tvinga mig att vara på ett sätt som blir påtvingat. Så ordet positiv. Det kan ju bli lite anklagande samtidigt.

Jag lyssnar mycket på bl a Anita Moorjani. Kvinnan som dog i 30 timmar, p g a att kroppens organ lade av. Hon hade cancer. Sedan vaknar hon upp, och blir fri från cancer. Det är verkligen ingen påhittad historia. Och då jag lever med smärta, blir jag nyfiken på, hur jag kan hitta vägar i mitt sätt att vara och tänka med mig, som gör att jag kan läka. För tänk, jag har varit så säker på att jag kan det. Bli hel igen.

Hon pratar om just det. Att vara sig själv. Vad nu det innebär. Alla får hitta sin väg såklart. Och jag känner inte att jag kan skriva ut hur någon ska göra eller vara för att hitta sig själv. Vad jag vet, av min erfarenhet, får jag vara nyfiken. Hitta alla sidor i mig. Även de jag varit och är, mindre glad i. Och då inte slå på mig själv. Ändra tankemönster. Att inte bli lika påverkad av andra hela tiden. Vad de gör eller säger. Eller vad de tycker. Om mig. Om sig.

Det är ju tillåtet att ha känslor. Man är inte negativ för att man är ledsen. Sårad. I sorg. Arg. Osv. Det jag kan känna är, att om jag väljer att stanna kvar i en arg eller ledsen känsla allt för länge, så bryter det ner mig. Min kraft. Min energi. Om jag tillåter andra trycka ner mig, ha starka åsikter, och jag är trött. Då tar det ner mig fortare. Om andra reagerar på vem jag är och gör och uttrycker sig lite hårt, då behöver jag gå undan en stund. Och hämta mig själv. Samla ihop min energi.

Det är inget jag lärt mig på kort tid. Jag får träna på det hela tiden. Det är först nu, de tre senaste veckorna, jag varit såpass vaken, att jag ser det hos mig. Att jag känner tydligt att jag behöver dra mig undan. Jag känner också en tydlighet i mig. Vem jag är. Vad jag står för. Fast jag säger inget. Utåt verkar jag nog som vanligt.

Jag är ju den som låter mig hunsas lite. På gott och ont. Vad de som inte känner mig riktigt, inte vet. Är att när det är nog. Då är det nog. Det kan betyda olika saker beroende på min relation till just den personen. Vad jag försöker säga är, att jag kan nog verka svag. Det är det sista jag är. Och jag kan äntligen våga säga det. Här. Och nu. Att jag är stark. Modig. Jag ger inte upp. Fast jag gör det lite i tanken då och då. Ändå ger jag inte upp. Jag ger nog upp något jag behöver släppa då.

Så jag lever. I ett kaos just nu. Ett lugnt kaos. Det får storma på utsidan. Själv stannar jag i centret en stund. En väldigt skön och konstig känsla. Konstig för det är ovant. Och vet inte hur jag ska hitta rätt ord utåt. Det kommer det med. Jag växer in i det.

Kom ihåg att allt är som det ska. Just nu. Och här. Sluta spring och jaga. Stanna upp. Lyssna. Inåt.

Kram // Annika

Älskade barnbarn. Som lär mig än mer. Mina barn har lärt mig först. Och nu du min älskade Neo. Älskar dig!