Hej fina!

Tar en promenad och det kommer över mig som en chock. Igen. Sorgen är märklig. Å andra sidan har det gått 3,5 månad bara sedan mamma gick över.

Minnen som rasslar över mig. Jag minns mina minnen i bilder. Gör du? Vi är 8 syskon och vi var sex flickor som växte upp. Jag är yngst. Vi delade sovrum vi fyra minsta. Jag kan se rummet. Min säng. Och mamma. Som tar sig tid att läsa sagor. Jag har nog tre böcker i sängen. Att hon tog sig tid och ork. Hon slet ont min mamma. Ändå bakades det bullar och kakor. Så jättegod mat. Hemmet var öppet för alla våra vänner. Och det är något de säger än idag. Mammas vänlighet. Och goa bullar

Eftersom jag vet det jag vet. Min tro på det jag har. Har min mamma det i sin energi bara kärlek. Det vet jag. Fast jag saknar rösten. Skrattet vi hade så tårarna kom. Det hände jämt. Kärleken. Just nu fulgråter jag så jag ser knappt vad jag skriver.

Älskade mamma. En bit av mig är borta. Och kommer inte tillbaka. Min strävan i att bli friskare, ligger mycket i, att jag var lik mamma förr. Älskar att bjuda på mat och bakverk. Fika eller äta tillsammans. Det gamla sättet att umgås på. Nu skulle jag klara både bakning och mat mer än förut. Det är mer resurser till det jag inte får ihop. Och yta.

Så en hyllning till dig min älskade mamma. Och ett tack för att du var min mamma. Att jag fick gå i din lära. Så stark och kärleksfull. Du var absolut inte perfekt. Fast det bästa tog bort det dåliga. Jag älskar dig. I mitt hjärta för evigt.

Annika