Hej fina!

Tårarna rinner så jag har svårt att se vad jag skriver. Det är mycket med livet. Ibland mer. Just nu är det känslor åt alla håll och mest är det lyckliga och stolta känslor.

Stolt över min familj!! Min lilla fina familj. Nu har min son fått sin lägenhet och som han fixar och tycker det är härligt. Det gör så gott i mammahjärtat, så den som har gått igenom det vet precis vad jag menar. Sedan har jag min älskade dotter som har barn. Ett barnbarn som älskar mig. Och en fantastisk dotter som är mamma. Vad annat kan jag vara, än stolt över, hur de tar sig an sina liv. Det har inte varit utan sorg och bedrövelse kan jag lova. Och där står de just nu. Ändå trygga och starka. Jag kommer aldrig att svika dem. Även om jag bara finns på avstånd så finns jag. Alltid.

Mina tårar går också i sorg och kärlek och saknad för min mamma. Det är hyllningen till Lill-Babs på TV4 som påminner mig. Och väcker stor empati till familjen när jag vet hur det känns att mista mamma. Tomheten. Det ganska plötsliga som man aldrig är redo för. Och sorgen som man inte heller är redo för. Den väcks gång på gång i mig. Kommer sakna min mamma i jordelivet alltid. Hennes röst, den speciella dialekt hon hade. Det stora hjärtat.

Sedan är det annat som jag inte varit beredd på. Som fått mig att stanna upp. Gå inåt. Och hitta min styrka och kärlek till mig och vad som är viktigt för mig. Kärlek står först på min lista. Främst till mig. Vem jag är och mina val. Och det yttre livet kan ibland ge en spark där bak. Så jag vaknar upp. Fast jag ser det som positivt. Att bryta mönster. Lämna gammalt. Och växa. Såklart. Det är det jag vill.

Så mest av allt är jag så stolt. Att mina barn gör det de gör i sitt liv. Att de går vidare och har sitt liv utan mig. Att få egna erfarenheter och växa. Och jag önskar dem allt det jag inte vågade. I livet!!

Vad håller dig tillbaka? Vågar du bryta mönster som format dig i trygghet?

Kram //Annika