Hej fina!

Att vara stark. Att våga vara mindre stark. Att tappa greppet. Att förlora sig själv en stund. Allt detta är ju mindre kul. Ändå är det en del av livet. Går inte alla igenom de faserna mer eller mindre?

Jag har stunder, som slår omkull mig totalt. Det är den där onödiga delen, där hjärnan kommer in och bråkar med mig. Att inte vara älskad för bara jag. För vem kan göra det? Visst är det knäppt? Ändå vet jag att jag inte är ensam om de tankarna. Att man måste vara duktig. Göra saker hela tiden.

Jag håller på att acceptera att jag har det så här just nu. Just nu har jag inget eget jobb. Och att våga gå vidare på alla sätt. Just idag. Kände jag mig så värdelös. Jag skulle aldrig känna så om någon annan i min sits. Ändå har jag mina stunder. Då jag känner så om mig.

Att inte duga för bara jag. Jag vill ju vara stark och tänka, att de jag inte duger åt, behöver jag inte. Fast vad jag vet, har jag ingen sådan person runt mig. Så det är ju gammalt skräp. Jantelagen så det skriker. Jag känner mig väldigt tråkig faktiskt. Jag utvecklas hela tiden. Fast det syns ju inte utåt. Att vara tacksam för allt jag har, är inga problem. Att stanna upp och förstå. Att jag är ok. Utan jobb. Den biten. Den gör så ont.

Den gör ont. För jag saknar. Saknar mycket. Och nu vill jag inte sakna något från förut hur jag var, mer. Jag mår ju väldigt mycket bättre idag och vet att jag är en bättre version av mig, nu, trots mitt handikapp. Det är ju onödiga tankar. De är där. Och gör mig medveten. Så nu ska de bort. Nu ska jag våga lita på mig. Duger jag inte. Så duger jag inte. Först får jag hitta det till mig själv. Att duga åt mig.

Jag gör ett fantastiskt jobb med mig. Så är det. Jag är en bra mamma och mormor. Där gör det ont. För där vill och kan jag mer. Det är något jag vill lösa. Och hoppas det kommer med tiden. Jag tror väl att jag är en helt ok flickvän. Jag har inte varit särbo förut, så där har jag också något att lära.

Så. Nu ska jag lära mig. Att duga. Åt mig. Kanske resten följer med i mins känslor. Det är som det är. Jag vet att jag gör så gott jag kan. Ibland för mycket faktiskt.

Duger du? Såklart du gör. Åh vad jag önskar att alla ni därute, att just du,, orkar säga att du är fantastisk. För det är du.

Kram // Annika