Hej fina!

Att vara stark. Att våga vara mindre stark. Att tappa greppet. Att förlora sig själv en stund. Allt detta är ju mindre kul. Ändå är det en del av livet. Går inte alla igenom de faserna mer eller mindre?

Jag har stunder, som slår omkull mig totalt. Det är den där onödiga delen, där hjärnan kommer in och bråkar med mig. Att inte vara älskad för bara jag. För vem kan göra det? Visst är det knäppt? Ändå vet jag att jag inte är ensam om de tankarna. Att man måste vara duktig. Göra saker hela tiden.

Jag håller på att acceptera att jag har det så här just nu. Just nu har jag inget eget jobb. Och att våga gå vidare på alla sätt. Just idag. Kände jag mig så värdelös. Jag skulle aldrig känna så om någon annan i min sits. Ändå har jag mina stunder. Då jag känner så om mig.

Att inte duga för bara jag. Jag vill ju vara stark och tänka, att de jag inte duger åt, behöver jag inte. Fast vad jag vet, har jag ingen sådan person runt mig. Så det är ju gammalt skräp. Jantelagen så det skriker. Jag känner mig väldigt tråkig faktiskt. Jag utvecklas hela tiden. Fast det syns ju inte utåt. Att vara tacksam för allt jag har, är inga problem. Att stanna upp och förstå. Att jag är ok. Utan jobb. Den biten. Den gör så ont.

Den gör ont. För jag saknar. Saknar mycket. Och nu vill jag inte sakna något från förut hur jag var, mer. Jag mår ju väldigt mycket bättre idag och vet att jag är en bättre version av mig, nu, trots mitt handikapp. Det är ju onödiga tankar. De är där. Och gör mig medveten. Så nu ska de bort. Nu ska jag våga lita på mig. Duger jag inte. Så duger jag inte. Först får jag hitta det till mig själv. Att duga åt mig.

Jag gör ett fantastiskt jobb med mig. Så är det. Jag är en bra mamma och mormor. Där gör det ont. För där vill och kan jag mer. Det är något jag vill lösa. Och hoppas det kommer med tiden. Jag tror väl att jag är en helt ok flickvän. Jag har inte varit särbo förut, så där har jag också något att lära.

Så. Nu ska jag lära mig. Att duga. Åt mig. Kanske resten följer med i mins känslor. Det är som det är. Jag vet att jag gör så gott jag kan. Ibland för mycket faktiskt.

Duger du? Såklart du gör. Åh vad jag önskar att alla ni därute, att just du,, orkar säga att du är fantastisk. För det är du.

Kram // Annika

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej fina! Sitter i solen. Det är kallt ute fast på min balkong är det fantastiskt. Jag sitter med en klump i magen av tacksamhet. Att ha den här möjligheten. Det är inte bara att jag får sitta här. I ett drömboende. Utan att jag fantiserade, eller...

Hej fina! Wow! Idag, åtminstone än så länge är det typ vindstilla här i Karlstad! Det är så jag inte riktigt vågar tro på det. Hihi. Jag har vågat. Hitta ut ur en tuff situation. Igen. Det är väl det vi gör. Med livet. Frågan är hur. Varje gån...

Hej fina! Hur tänker du? Hur känner du? Ältar du att du önskar något annat? Annat jobb, liv eller relation? Det gör vi alla tror jag. Att jag har hamnat på ett så bra ställe i mitt liv inuti mig, är inte något som bara blivit. Inget någon gett mi...

Hej fina! Oj så många år sedan jag skrev. Det har hänt mycket i mitt liv. Jag mår väldigt bra, ganska fri i min gamla smärta. Det ska jag återkomma till såklart. Mitt barnbarn Neo har blivit fem år, den 30 mars! En stor kille som jag antagligen ...

Hejsan!Ser att flera är ute på min blogg trots alla år sedan jag skrev. Livet har gått och jag tappade lusten att skriva. Det har nu börjat smyga sig på igen och jag kommer nog dela med mig lite än en gång. Till dess önskar jag dig en fantastisk dag!...