Hej fina!

Idag strålar solen igen! Det gör verkligen så mycket för själen. Just nu behöver jag det extra mycket.

Det händer så mycket runt mig som jag inte är van vid. Jag märker än en gång att min stresstolerans är ganska låg. På sådant som ligger och väntar och jag inte kan ta tag i. Jag har även haft ganska tuff huvudvärk i en hel vecka. En som jag inte riktigt känner igen, vilket gör att gamla rädslor kommer tillbaka. Det är lustigt hur rädd jag blir fortfarande. Fast jag har blivit så bra med tankar. Den här rädslan vill jag få fatt i. Och inte låta den få ta över.

När jag kände att jag behövde åka hemifrån på semester. Då bara visste jag. Att det var nåt. Något som skulle fram. Så förutom smärtan så har jag gråtit mycket i perioder den här veckan. Som om det är ett lager till. Med gammal smärta och svek. Hur jag, när jag litat på människor, tagit det steget att verkligen våga lita på, har blivit som mest sviken. Och upptäcker att jag inte tillåtit mig bearbeta det ordentligt. För att överleva har jag varit stark. Samt att jag hade så mycket smärta av min skada och operationer, att det inte ens fanns i mitt inre, att orka. Så jag tyckte väl att det inte var någon stor grej.

Sedan hamnar vi ju i situationer, som gör att saker väcks. Även om det är tufft, är det oerhört befriande samtidigt. Det blir en gråt som är förlösande. Att ge mig själv förlåtelse. För att jag litade på dessa män. Män som utnyttjat mig. Olika män. På olika sätt. Olika typer av övergrepp. De gångerna litade jag inte på min magkänsla. Och nu när jag får den känslan, avskyr jag den. För jag vet inte. Vill inte. Känna så. Får panik.

Såklart så kommer ju rädslan. Vågar jag låta mig älskas? Vågar jag stanna kvar? Vågar jag lita på mig? För jag kan ju inte tänka som förr. Vågar jag lita på andra. Så jo, det vågar jag. Det känner jag. Så det handlar inte om motparter. Det handlar om mig. Och ärligt. Just nu. Vet jag inte hur det funkar.

Jag vill absolut inte låta rädsla styra. Så jag ska hitta min väg. Min styrka. Att våga utan rädsla. Att våga känna utan att den styr. Att jag inte kan veta något om min framtid. Och våga bli sårad om så blir. För livet är livet. Och i mitt liv finns så mycket kärlek, att jag vore en idiot om jag inte tar emot.

Jag är så tacksam för allt jag har. Allt jag vill och orkar lära mig. Jag skulle bara vilja slippa vara såpass ensam i vardagen som jag är. Komma ut mer. Jag tränar på att bli redo för det. Sedan kommer de här bakslagen med huvudvärk som gör att jag backar. Och det gör mig besviken. Samtidigt som jag märker att jac stressar mig och har brått. Jag hinner. Och nu är våren här. Jag kommer ut mer. Och lite, så känner jag äntligen lugnet komma.

Jag hinner. Jag är stark. Jag får. Jag vågar. Och jag duger. För mig. Till mig. Precis som jag är. Att vara mer i nuet igen. Som jag brukar. Och inte hittade denna vecka.

Du vet väl att du är fantastisk. Vad du än gått eller går igenom! Att du kan göra något bra av det du har. Börja med tacksamhet. Tacka. För det du har. Sluta önska för mer. Och tro att det kommer göra dig lycklig. Du är bra som du är. Andas. Slappna av.

Kram // Annika