Hej fina!

Sitter med morgonkaffet på verandan och väntar på soluppgång. Ja jag är på Teneriffa. Det är min sista morgon och jag har varit här i en vecka med min syster.

Det har varit en vecka av inget och allt på en gång. Idag vaknade jag med en slags ångest. Hem till det vanliga livet. Samtidigt som jag längtar efter de jag har nära. Så vill jag mest gömma mig här. I värmen. I lugnet. Och värmen den gör underverk för en värkande kropp. Det är som på Mallorca i somras. Knappt tagit en enda värktablett. Typ någon Treo. Två tror jag.

Jag vill så gärna göra något vettigt med mitt liv. När jag vaknade med den känslan i morse, vet jag att något har ändrats. Utvecklats ännu mer. En känsla av att jag ska framåt. Göra mer. Åh vad jag vill. Och nu. Med en gång. Vill vara så här frisk och stark som jag är just nu. Alltid.

Jag har vandrat på ett litet berg. Det var omöjligt för något år sedan. Jag testade på Kreta för två år sedan. Det gick inte bra alls angående smärtan. Nu blir det tvärtom. Lyckan i det kan jag aldrig beskriva i ord. Och känslan av att vandra på vår jord, som är av lava. Att det blivit av mäktiga vulkanutbrott.

En morgon när jag gick ner till havet för att se soluppgången, kom rysningar över att Teide kunde bryta ut. Det var lite mörkt. Havet slog mot klipporna. Och så var det tyst. Det var mäktigt och skrämmande samtidigt.

Vi har bara tagit det lugnt och vilat mest. Det var syftet med resan. Jag är dock besviken på att det inte går att ligga vid havet som det står. Det var den största anledningen till resan. Att få njuta av havet. Då gör jag mitt bästa ändå, för havet är ju här. Runt oss. Och nära.

Vi kan ju ta buss in till större städer. Och stränder. Fast det vill vi inte. Vi bor bra ändå med marktetass. Nära till poolen. Äter egen lunch. Och myser. Så det har varit en riktigt bra resa och den har gett mig mycket. Lite nevös för att komma hem. På ett bra sätt såklart.

Nu blir det frukost strax. Du får ha en fin dag. Kram // Annika