Hej fina!

Äntligen så. Så även om det är overkligt så är det skönt. När insikter trillar ned. Det har varit jobbigare än det brukar. Jag har försökt hitta det jag hade inom mig. Fått lite ångest och inte fattat vad som händer. Panik över tankar som att jag lurat mig själv angående allt som varit så bra i mig. Har jag det? Inbillat mig? Samtidigt har jag vetat att jag inte har det.

Nu vet jag äntligen. Jag har ju haft en svårare form eller hur jag ska uttrycka, av PTSD. Posttraumatisk stressyndrom. Jag gick i bra terapi, kom ur det så gott det går. Och på nåt vis vill ju ingen som varit där, dit igen. Och nu känner jag igen alla symptom. I tid som tur är. Jag har fått förklarat att det inte är alltid det går bort helt. Jag tror att det går. Fast att det kan väckas upp om det blir för mycket trauma.

Nu gick min mamma bort hastigt. Min hund tidigare. Skilsmässan. Och så avslag två ggr på kort tid från landstinget. Och det var droppen. Den här känslan. Att vara rädd. En rädsla att inte kunna förklara. Att hamna i konflikt för det är så svårt för andra att förstå. Djupet på rädslan innefattar allt från smärta till sorg och förlust. Allt!! Blir stort. Och håller det inom mig, för jag vet att det är hjärnan. Och jag mådde ju så bra? Hur kan jag må så?

Så himla skönt att jag själv vet. Att det slagit bakut. Då vet jag vad jag kan göra. Och att jag behöver ge mig tid. Det gör mig glad. För jag vet att jag kan. Och att det går över bara jag lyssnar på mig. Inte försöka vara på nåt annat vis. Stanna upp. Och släppa ut. Sorg och smärta. Andras åsikter om mig. Ha förståelse för de omkring om någon drabbas, för det är inte så lätt för dem heller.

Alla blir väl inte glada över en sån sak. Jag blir. Inte första gången. Då var jag övertygad om att de som får det, är de som upplever krig. Så är det inte alls. Nu blir jag glad, för förra gången, jag minns den lättnad och glädje jag kände när det vände. Och jag kan känna nu med. Min egen förståelse för mig själv. Vad det leder till. Det får tiden utvisa. Nu ska jag tillåta mig att vara i det jag är. Och få låta sorg och gammalt skräp komma ut.

Att jag åker till Teneriffa om en vecka gör det ju inte sämre. Nu förstår jag min längtan. Att bara komma bort från alla intryck i vardagslivet. För återhämtning. Fast det också hänt så himla mycket underbara och bra saker också. Så har det varit omtumlande detta sista halvår. På alla sätt. Det har hänt mer på ett halvår, än på flera år. På en och samma gång.

Ha nu en fantastisk lördag !!! Gör något bra för dig! Kram // Annika