Hej fina!

Så skönt det är när det vänder i kropp och själ. Att känna lugnet sprida sig. I hela systemet. Det kan ju tyckas angående mitt förra inlägg, att jag är konstigare än du trodde. Hihi. Fast jag är så. Jag vill veta. Först då kan jag ta itu med saker. Nackdelen är ju mitt kontrollbehov, för allt ska man och bör man inte veta.

I det här med min utveckling är det så väldigt skönt att veta. Att inse. Och det påverkar min fysiska smärta totalt. Det här fly och fäkta som sedan mamma gick bort i januari, har slagit tilll ordentligt på nätterna. Och det är ju inte så lätt att påverka. Nu äntligen har jag bekräftat mig själv, och har förhoppningsvis hittat hur jag ska våga slappna av.

När jag blir så här, när min PTSD kommer ikapp. Och när min specifika smärta i nacken fram mot ögat kommer på natten. Den som skapar så mycket mer smärta. Då kommer den inre stressen. Oavsett vad jag gör på dagen och faktiskt kan få bort det under dagen till och med. Så om det återkommer veckovis. Då byggs min rädsla upp. Och jag har känt det. I hela mig. En spänning.

Så ja. Jag älskar insikter. Det händer oftast något i mitt liv, som får mig att vakna till. Olika situationer. Det kan också vara en text jag läser. Någon som pratar. En podd. Ja vad som. Så min insikt om sorgen. Insikten att jag inte släppt Pixie än. Min underbara lilla vovve. Jag saknar henne. Varje dag. Så starkt att en del av mig är borta.

Det här har jag försökt skjuta bort. Som om att jag är fånig typ. Och det är inte likt mig. Jag brukar kunna stå för mitt. Så där har jag en sak att inse. Att jag faller lite tillbaka i anpassning till samhället istället för mig och min personlighet, oavsett hur andra gör i sådana saker. När jag inte är i min fulla kraft. Ja då kommer ju tveksamheter och rädslor. Det skapar oreda.

Så min vecka på Teneriffa. Där får jag hitta in i mig igen. Vem är jag? Vad vill jag? Hur kan jag bli starkare så jag inte lyssnar så mycket hur andra gör i saker jag själv inte varit i tidigare? Lyssna är bra. Fast sedan behöver jag min egna grej. Flykt är inte min grej. Och ändå märker jag att det är precis det jag gjort sista tiden.

Det är ju det som kallas att växa. Som mig. Att inse när jag inte mår bra. Vad jag gör mot eller med mig. Så nu blir det med mig. Att göra med och inte mot. Ja livet kan vara spännande. Om jag väljer det. I alla fall, har jag bättre dagar igen, och kan andas ut. Och utforska vad jag orkar och kan. Igen. Det är en stor del av min lycka i livet. Till mig. Förutom min familj.

Ha en fantastisk dag du underbara människa! Kram // Annika