Hej fina!

För ett år sedan, kunde jag inte se alls, att mitt liv skulle tvärvända till något så här fantastiskt!! Jag var fast i destruktiva tankar på grund av smärta och skilsmässa. Jag var helt inställd på att hela mitt liv slagits i spillror. Fast mina närmaste kunde hjälpa mig och påminna mig, om hur det varit i många år, tänkte jag just då, att om jag bara mår bättre, beter mig bättre osv. Så skulle han älska mig.

Nu vet jag hur fast jag var i rädsla. Jag var heller inte i mig själv. Jag stod utanför mig själv. Och är man inte i sig själv, utan försöker vara någon som man tror att någon annan vill att man ska vara. Då blir inget bra. Visst låter det enkelt? Oj vad svårt det är, speciellt att känna och erkänna själv. Jag vet det nu. Och jag har som jag skrivit tidigare, äntligen börjat hitta hem i mig, vem jag är och vad jag vill.

Det går, att ta sig igenom det svåra och det man då tycker, omöjliga. Att se att vägen svänger och vi vet inte alltid vad som väntar bakom nästa krök. Och när vi vill något så gärna, fast det ändå inte är rätt för oss, då behövs en liten kick där bak. Hur ont det än gör. Det viktiga är, hur gör jag för att komma vidare? Att inte stanna upp i sårbarheten, samtidigt som du vågar ha alla dina känslor.

Idag, är det min födelsedag! Och förra året, när min fantastiska dotter ordnat i hemlighet, en fest på min 50 årsdag, så blev jag så lycklig samtidigt, som jag var så sorgsen. Idag skulle jag gärna bjuda om alla, om jag hade möjlighet, och fira livet. På riktigt. Det kommer en dag som jag ska göra det!

I morse, vaknade jag med min fina pojkvän bredvid mig, att känna det jag känner, för honom och veta att han känner lika!!! Att må som jag gjorde för ett år sedan. Det vill jag förmedla!!! Du vet aldrig, vad som väntar! Jag vågade lita på min känsla, för tre månader sedan, vilket är lättast när jag är glad och bara gör saker. I den känslan, mötte jag Christer. För ett år sedan, gick mina tankar till att jag skulle bli hemlös, fattig och vem vill ha mig, handikappad och ratad ??!!

Så hemskt mådde jag då. Och idag är mitt liv helt fantastiskt. Inte bara på grund av min kärlek till min pojkvän utan lika mycket att jag hittar mig själv, den bättre versionen av mig. Att när negativitet släpper, så faller de rätta sakerna på plats. Och oj, jag har stunder eller dagar där jag mår dåligt. Det hör till livet. Skillnaden nu, är att hela världen inte rasar. Och jag får påminna mig själv, att jag får och är värd denna lycka och kärlek som jag känner. Till mig och andra! Det sitter inte i ryggmärgen än, den känslan. Och jag kommer aldrig ta det för givet.

Tack för att du vill läsa min blogg!! Det uppskattar jag verkligen!!
Kram//Annika

Hej fina!

Här händer det saker i och utanför mig! Livet händer äntligen för mig också! Efter att varit i min egen bubbla av fysisk smärta i så många år, försökt överleva mesta av tiden mest. Ta mig igenom dag och natt på bästa sätt. Tappat bort mig och vem jag är p g a smärtan. Som i Gabriellas sång, jag har bara sovit och nu är jag vaken... den sången är verkligen vacker och passar in så på mitt liv.

Hade en annorlunda vecka den veckan som var. Gick i ide typ, mina känslor har varit all over the place. Letat febrilt efter de bra tankarna och samtidigt låta processen ha sin gång. Mina meditationer är av en helt annan karaktär nu. Starka och djupa och upplevelser som gör att jag kunde tro att jag sover och drömmer. Det är bara att jag faktiskt sitter rakt upp och ner utan ryggstöd, så nej, jag kan säga till mig själv att jag inte drömmer. Och det här är en del av min process. Jag öppnar upp mig för mig och mitt liv. Och jag lovar, att när jag har gömt mig och gjort det liv jag haft till en trygg vana, så är det skrämmande att gå utanför comfortzonen igen.

Att våga älska någon. Att våga plugga. Att släppa smärtan inuti och utanpå jag burit på. Som blivit en del av mig. Att göra roliga saker och inte få för ont. Ibland inte ont alls. Varje gång är en ny upplevelse. Att älska någon så mycket, så enkelt, att jag är halv utan honom. Det är livet. Och det är ju inte alltid enkelt. Livet alltså. Ändå. Uppskattar jag allt som händer på ett annat sätt än innan skadan.

Visst är det kämpigt med motgångar och ångest osv. Ändå är det på ett annat sätt för mig. Jag hade kunnat gömma mig hos min pojkvän förra veckan i bara kärlek när det var jobbigt. Jag valde att vara hemma. Och läka vad nu som skulle läka. Det var en pärs. Och jag blev än starkare. För jag tror vi alla alltför ofta flyr, när det blir jobbigt. För mig är det tydligt, att när det är tråkigt eller jobbigt. Då är det något inom mig. Som ska läka. Istället för att handla eller fly med någon. Så stannar jag upp. Göra något kreativt hjälper mycket. Så jag stannar upp. Stannar upp och vågar känna. Just i smärtan om det är något tråkigt eller ledsamt, vet jag oftast inte varför jag känner så. Förr letade jag en orsak. Nu låter jag svaret komma. Ofta dagen efter, när jag sovit. Och det här ger mig naturligtvis ett lugn.

Så min fina som följer mig på bloggen, transformation, sa käraste Carolina, att det skulle ske. Det lät så stort. Som om, att det kommer säkert hända de andra. Men jag?! Och här är jag. Som den där puppan som ska omvandlas till en fjäril. Att äntligen så småningom komma hem. I mig. Än mer. Att vara i mig och det lugn och den stora kärlek jag bär inom mig, utan att känna mig rädd eller hotad på något vis. Att få hjälpa andra. Min dröm. Den är på väg!! Det är aldrig för sent!!

Ha en fantastisk dag. Tänk snälla tankar om dig! Kram // Annika