Hej fina!

Idag har jag kämpat med att inte kämpa. Typ. Att ha tillit och låta det som kommer få komma, det är inte så lätt alltid. Idag kom det som en mullrande jordbävning. Vete hundan varför, fast det är garanterat min transformation som rensar från grunden. Så mycket som jag gråtit idag, har jag inte gjort sedan våras. Och ont har jag haft. Så kropp och själ. Det hör verkligen ihop.

Det väcks minnen som inte är så härliga. Minnena fanns och skillnaden är känslan. Att känslan i mina minnen är med. Jag är verkligen tacksam att vi som gick på kursen har en egen privat grupp. Där vi kan stötta och hjälpa varandra. Vi gör inte samma resa, fast samtidigt gör vi liknande resor.

Igår var jag med mina barn, och min ett år äldre syster med barn, hem till lilla mamma, så vi fick fika vårat lilla julafton. Det var så roligt med mycket skratt. Samtidigt så sorgligt, då jag önskar att jag hade bättre möjlighet att åka oftare till mamma. Något hände säkert i min minnesbank, då jag jobbar med boken, Gör din grej, som går tillbaka till barndom i övningarna. För att hitta vilka intressen jag hade som barn. Och jag skulle så gärna kunna sitta ner och fråga min mamma om det.

Sedan väcks andra saker till liv också. Väldigt mycket sorg och smärta, och att min ork tog slut. Kampen om att bli frisk och att vara alldeles ensam i det. Alla dessa år där jag sökt och letat överallt hur jag ska hitta vägar att bli bättre. Att inte ha någon att fråga, utan kämpa själv. Att inte veta och ha facit. Samtidigt som jag sista halvåret lärt mig tillit och varit superstark, och inte tvekat alls många gånger, över att jag ska bli bra igen.

Så kom en enorm trötthet och i den kom också tankar om att jag bara lurat mig själv. I kärlek och i att bli smärtfri. Att jag inbillat mig allt jag varit med om sista tiden, att det inte är sant. Tröttheten så stark att jag idag haft dumma tankar om att inte orka. Så de tankarna har jag verkligen fått ta tag i. Och säga till mig på skarpen samt påminna mig om allt det fina, som går att ta på. Mina barn och mitt barnbarn. Att jag orkat förut.

Det känns så här nu ikväll som de tankarna också är här, för att rensa bort dem med. Att den skammen ska upp till ytan och iväg. Jag har verkligen kämpat så länge med min hjärna och kropp, och idag hände en utlösande faktor som inte är stor, fast den triggade något.

I övrigt har jag haft en väldigt härlig helg. Kunnat sova länge utan att få alltför ont, åkt och även kört skoter! Och umgåtts en massa med min kärlek. Kanske det också kommer ikapp. Känslan att få känna sig såpass bra. Som är overklig. Och så fort jag blev så trött ända in i märgen och släppte taget, kom en enormt ökad smärta. Jag får se nu i framtiden, vad det här har för betydelse. Det brukar ha det, när jag mår dåligt.

Ta hand om dig! Kram // Annika