Hej fina!

Nu är det slutet på ett år och ett nytt är på gång. För första gången kan jag inte känna att det för mig har någon betydelse. Det känns som det för mig är bara siffror? Att jag när som helst i livet startar något nytt. Att det blir på ett papper bara, ett nytt årtal. För mig känns det nog mer att ett nytt år börjar, när jag fyller år. Då har jag levt ett år och ett nytt börjar. Haha. Vad konstigt att jag bara kom på det nu.

Jag har sedan jul, spenderat min tid i Munkfors, hemma hos min kärlek. Det svajar från väldig kärlek och glädje över det här nya jag upplever, till att jag vill åka hem och förmodligen, gömma mig från livet. Vi har för första gången, sedan vi fick kontakt för 4 månader sedan, tillfälle att vara tillsammans dag och natt, i två veckor. Det är toppen såklart. Och skrämmande.

Skrämmande för att jag har det så bra. Det är liksom inte det där nyförälskade jag menar. Utan den större bilden i det hela. Jag är verkligen inte van att ha det så här. Så jag behöver tid att lära mig, framförallt att det är sant. Bara en sådan sak, att han visar mig, vad han känner och tycker om mig. Om livet. Skratt och djupare samtal. Närhet och att ha egentid för oss båda. Det går så enkelt, att jag blir förvirrad.

Sedan växer jag i mig själv. Liten som jag är, börjar jag ändå växa i kostymen liksom. Att våga stå för det jag tror på, ännu mer. Vem jag är. Och vad jag vill. Idag har det jag vill, varit så starkt i mig, att jag velat skrika rakt ut, i frustration över att tiden inte är med än. Härligt och svårt med tålamodet. Jag behöver mer styrka och säkerhet förmodligen.

Sedan har jag börjat kolla om jag kanske ska ta och söka rehab utomlands. Så att jag får kontinuet under en intensiv period, med rehab för att komma ut i livet. Eller bara att bli starkare och komma igång! Så jag längtar till ? vanliga? dagar nu. Att ta tag i livet. Och nu istället får jag stanna upp, njuta av den här tiden. Och bara vara. Med den jag älskar så mycket, att jag tycker inte det ordet ens passar. Vad är det för känslor jag har? Egentligen?! Hur är det möjligt att känna så mycket, att det blir så jobbigt samtidigt, att jag vill fly???

Ja en sak vet jag. Vi vet absolut inte vad som väntar runt hörnet. Och att bara vi vågar gå med den första känslan och inte tänka efter för mycket. Så kan livet förändras på ett ögonblick.

Ha ett gott slut och ett gott nytt kommande år!!! Kram // Annika

Var uppe i skogen i mörkret och tände brasa och grillade korv.