Hej fina!

Här händer det saker i och utanför mig! Livet händer äntligen för mig också! Efter att varit i min egen bubbla av fysisk smärta i så många år, försökt överleva mesta av tiden mest. Ta mig igenom dag och natt på bästa sätt. Tappat bort mig och vem jag är p g a smärtan. Som i Gabriellas sång, jag har bara sovit och nu är jag vaken... den sången är verkligen vacker och passar in så på mitt liv.

Hade en annorlunda vecka den veckan som var. Gick i ide typ, mina känslor har varit all over the place. Letat febrilt efter de bra tankarna och samtidigt låta processen ha sin gång. Mina meditationer är av en helt annan karaktär nu. Starka och djupa och upplevelser som gör att jag kunde tro att jag sover och drömmer. Det är bara att jag faktiskt sitter rakt upp och ner utan ryggstöd, så nej, jag kan säga till mig själv att jag inte drömmer. Och det här är en del av min process. Jag öppnar upp mig för mig och mitt liv. Och jag lovar, att när jag har gömt mig och gjort det liv jag haft till en trygg vana, så är det skrämmande att gå utanför comfortzonen igen.

Att våga älska någon. Att våga plugga. Att släppa smärtan inuti och utanpå jag burit på. Som blivit en del av mig. Att göra roliga saker och inte få för ont. Ibland inte ont alls. Varje gång är en ny upplevelse. Att älska någon så mycket, så enkelt, att jag är halv utan honom. Det är livet. Och det är ju inte alltid enkelt. Livet alltså. Ändå. Uppskattar jag allt som händer på ett annat sätt än innan skadan.

Visst är det kämpigt med motgångar och ångest osv. Ändå är det på ett annat sätt för mig. Jag hade kunnat gömma mig hos min pojkvän förra veckan i bara kärlek när det var jobbigt. Jag valde att vara hemma. Och läka vad nu som skulle läka. Det var en pärs. Och jag blev än starkare. För jag tror vi alla alltför ofta flyr, när det blir jobbigt. För mig är det tydligt, att när det är tråkigt eller jobbigt. Då är det något inom mig. Som ska läka. Istället för att handla eller fly med någon. Så stannar jag upp. Göra något kreativt hjälper mycket. Så jag stannar upp. Stannar upp och vågar känna. Just i smärtan om det är något tråkigt eller ledsamt, vet jag oftast inte varför jag känner så. Förr letade jag en orsak. Nu låter jag svaret komma. Ofta dagen efter, när jag sovit. Och det här ger mig naturligtvis ett lugn.

Så min fina som följer mig på bloggen, transformation, sa käraste Carolina, att det skulle ske. Det lät så stort. Som om, att det kommer säkert hända de andra. Men jag?! Och här är jag. Som den där puppan som ska omvandlas till en fjäril. Att äntligen så småningom komma hem. I mig. Än mer. Att vara i mig och det lugn och den stora kärlek jag bär inom mig, utan att känna mig rädd eller hotad på något vis. Att få hjälpa andra. Min dröm. Den är på väg!! Det är aldrig för sent!!

Ha en fantastisk dag. Tänk snälla tankar om dig! Kram // Annika