Hej fina!

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Jag har haft och har fortfarande ett behov av att bara vara. Stanna upp. Vara mer privat. Det händer mycket nytt i mitt liv och det är omvälvande.

Det väcker gamla saker till liv som jag trodde inte ens fanns. Från barndom till och med. Det är minnen fast i känslor. Känslor jag tryckt ned. Och ibland vet jag inte vad jag ska göra med känslostormarna. De är ju bra, jag är bara inte van.

Inte van att känna mig älskad på det här viset. Kan det vara så här? Kan någon älska mig så? Är det bara nu och nyhetens behag? Känslor av en enorm ensamhet som barn har kommit ikapp. Som inte har med min mamma eller familj att göra. Utan att jag är som jag är. Ensam i mina tankar och känslor om det jag känner och vet. Det stora vi inte ser. Jag har min grupp och jag har min gamla barndomsvän, att prata med om det. Till andra är det svårt att dela. Det låter inte bra, när man inte upplever samma.

Om jag nu vet, hur kommer det sig att jag inte vet ändå? Livet. Jag har inte svaren. Jag behöver leva för att få svar. En vägkrök i taget. Sedan handlar det om att våga. Leva. Att våga stanna i en relation. Jag har, på grund av, min känslighet, alltid hört att jag är besvärlig. Och nu ska jag vara i mig själv. Inte känna så.

Att våga stanna i min kraft. Att inte låta det som varit förr, påverka min nuvarande relation. Det finns inga sådana tecken alls, och såklart blir jag osäker. Så mycket vanor vi skaffar i livet. Det här med att våga vara jag. Vad känner jag. Vem är jag? Egentligen? Visst har jag rädslor kvar. Som stoppar mig. Inte mycket. Ändå. Och då jag känner så här, då behöver jag egentid. Att hitta min kraft.

Jag tillåter processen för nu vet jag. Att det kommer något gott ur det. Jag kommer närmare mig. Vilket innebär att jag kommer närmare de som betyder allt i mitt liv. Och närmare det jag ska göra.

För nu pockar det på. Jag önskar att det nya året hade börjat. Jag har så mycket liv i mig. Som vill ut. Jag vill bara dra igång. Det är skrämmande och härligt. Vilka är med på resan? Vilka lämnar? Och vart tar det mig? Jag önskar så, att vi alla kunde vara medvetna, om det större som är livet, att det finns så mycket mer. Än det vi ser.

Var rädd om dig och våga känna. Kram // Annika

Mitt barnbarn och jag på julaftonsmorgon??