Hej finisar!

Tack alla som hört av sig med lyckönskningar. Det har värmt i mitt hjärta!

Det händer mycket i livet mitt. Från att från en liten, liten tid sedan knappt gått utanför dörren, och de gånger jag hittade på något , ökade smärtan oftast. Sedan jag blev själv har det hänt så mycket mentalt till det bättre att kroppen också följt med.

Nu är jag i en position där det kryper i mig om jag inte får en längre promenad. Kollade på Runkeeper och såg att 2015 var jag stolt över mina 1 km promenader. Idag har jag tagit med min hund Pixie på en långpromenad. I en och en halv timme. Vilken oerhört skön känsla!!

Tankarna är många även om jag lever i nuet. Min fantastiska kirurg och doktor Åke, sa efter första ingreppet att en del får depression p g a att omställning blir så annorlunda. Från att smärta har styrt mitt beteende, där jag inte tar smärtstillande längre utan tar promenad istället. Vanan att vara lite rädd. Att veta vad jag klarar. Hur mycket energi T ex. Jag är inte deppad. Det är en stor omställning bara.

En annan tjej med långvarig smärta försökte förklara för en vän hur det här är. Att orka. Att ha nog mycket ork. Hon tog en liknelse med skedar. Att säg när du vaknar så känns det som du orkar tio saker, du har alltså tio skedar. Så gör du en sak. Helt plötsligt har du inga skedar. Eller så kanske du har två kvar. Att inte veta innan. Att inte heller pressa på när skedarna är slut.

Lite av det har jag kvar. Att jag vill göra allt. Nu har jag varit i dvala så länge, att bara kunna leva, tar på krafterna. Och utåt kan det verka som jag är som vem som helst som aldrig varit sjuk. Det här är knivigt. Hur gör jag då? Det går omöjligtvis att förklara. Då är det tålamodet som får komma fram. Och min inre styrka. Att våga lyssna på kroppen. Och huvudet. För hjärnan, den blir fortast trött fortfarande. Den vill allt!!

Så fortfarande har jag mycket framför mig att lära mig. Jag vågar släppa taget. Jag vågar leva!! Jag KAN leva!!! Och jag behöver vila. Tid. Tålamod. Och vet ni? Ingen eller inget kan ta den styrkan ifrån mig. Jag gav bort min styrka. Och det tänker jag aldrig mer göra!!

Stå i din kraft! Ge inte bort din styrka! Var ödmjuk samtidigt. Gör det som känns rätt i själen.

Tyvärr funkar det fortfarande inte med bilder i appen. Så ni får hålla tillgodo med texten.

Ha en fin dag!!//Annika

Hej där ute!!

Eller inne. Hoppas du har det bra och om inte att du orkar hitta något just nu som ändå är bra. Att hitta något litet eller stort att vara tacksam för hjälper oss att vända. Vända bort det jobbiga.

Själv upplever jag livet nu. Och upptäcker livet. Om jag på något vis, kunde förmedla en före och efter känsla skulle jag. Om jag finner något bra ska jag göra det. Just nu finns inget som beskriver det jag känner och går igenom.

Så många år. Som jag har haft ont och slitit ont i mig själv. Till min relation som gift. Andra förhållanden tidigare. Och framförallt till min egen relation till mig. Jag har ju läst om sådant. Uppvaknande och annat som jag inte har tagit till mig utan tyckt annat om. Inte förstått alls vad de menat.

Nu sitter jag här. Med alla känslor på en och samma gång. Först och främst att jag äntligen, för första gången i mitt liv, och det är verkligen så. Så är den känslan i mig, att jag vill vara den jag är, att jag duger. Inte behöver hålla mig tillbaka. Om inte någon gillar mig för den skull så är det ju inte mitt problem. Jag har alltid tänkt så. Fast inte orkat känna hela vägen. Nu syftar jag på mig som en bra person. Och med rätt känsla i mig, så är jag också det.

Alla!! Människor är bra. Det är vad jag anser. Sedan finns det saker vi gör och säger av olika anledningar som inte är bra. Inte är ok. Något har ju väckt den demonen. Indoktrinering eller livet eller vad vi ska kalla det. Jag själv har ju varit så känslig för allt. Andras känslor. Vad andra sagt har p g a min osäkerhet fastnat i mig. Redan som barn. Jag hörde min älskade mamma i sitt alkoholrus säga till min styvfar att hon inte tyckte om mig. Inte han heller Att jag var besvärlig. Jag låg alltså och hörde detta. Och det är som en liten film i mitt huvud. Jag var 12-13 år. Känsligt. Älskar min mamma och hon älskar mig. Det var i hennes problemfyllda tid hon kände så. Och jag vet idag varför.

Jag har av några syskon, vi var 6 st som växte upp tillsammans, vi är 8 st totalt, fått höra i hela mitt liv att jag är så arg. Av en syster, att jag var arg redan som spädbarn. Och hon slutar inte säga detta. Fast jag sagt till henne. Jag vet att hon har sitt, hon är en underbar och snäll kvinna. Jag råkar tyvärr få ut för något hon inte själv mår bra av.

Allt vi hör och är med om är intryck som fastnar. Livet. Jag vet om det. Det som är det mindre enkla är att få det till att det är deras sanning. Min pappa tog sitt liv när jag var 13. Det har ju också präglat mina relationer till män. Och förhållanden. Även till vänner. I hela mitt liv, har jag inte vågat riktigt. Jag har vänskap nu som betyder allt. För jag har berättat. För de vänner jag har, att jag inte trott att de egentligen vill umgås med mig.

Nu vet jag. Att det ligger i min uppväxt. Nu vet jag. Att de som uppskattar mig finns kvar. Nu vet jag. Att vi möter människor i livet som, om vi vill, hjälper oss bli av med bagaget genom att möta motstånd. Att vi vågar se på våra reaktioner på situationer. Utan det växer vi inte. Jag älskar att växa. För att jag mått så dåligt.

Jag har mött en man. På ett udda och märkligt sätt. Precis när jag kände att jag älskar mig. Jag är bra. Och jag kan leva själv och bara ta hand om mig och min familj. Jag behöver ingen. Då ramlar han ner typ från himlen. Helt oväntat. På ett för mig oväntat och roligt sätt. Där jag tidigare tänkt att hur ska jag orka träffa någon och lära känna på nytt, hur ska jag som inte är intresserad av uteliv med krogen t ex hitta någon. Osv. Ja ni. Jag lade ner tanken. Affirmerat i meditation att om jag ska ha en ny kärlek, så möts vi.

Att känna som jag gör för mig själv. Att aldrig mer vilja förändra mig för någon annan. Och att möta en sådan man jag mött nu. Det är jobbigt skrämmande och helt underbart. Att någon annan förlorat sin far, sin vän, kollega osv i samma ålder som mig. Ungefär vid samma tidpunkt. Ja varför inte leva. När allt för varje dag bara känns så bra att jag känner mig som i en dröm. Det är ju underbart den tiden vi har. Har jag lärt mig något så är det just det. Och vad gör jag med alla känslor. Inte orkar jag stöta bort dem, tro mig. Jag är inte blind. Jag har ju haft det svårt så jag skulle inte sätta mig i en ny svår period.

Så frågan är vad kärlek är? Den finns i många olika former tror jag. Beroende på var du är i livet. Har du kärlek och en partner som också vill växa och kärleken är stark, hos båda. Då vågar jag inte just nu inte veta hur det känns. För nu. Nu är alla känslor överallt på samma gång. Och jag bara tillåter mig att följa med. Och det jag känt förut var med dem. Det jag känner nu? Ja det är livet i mig. Som jag väntat på. Att få känna livet i mig. Utan ökad smärta, att ha någon som betyder så mycket och jag själv betyder mycket för. Och att jag vågar tro. Finns inget tvivel. Och det. Det är helt nytt för mig. Mycket beror på vart jag är i livet själv med mig. Mycket beror på honom. Och det vill jag behålla för mig själv.

Jag är tacksam. Så oerhört tacksam. Att få möta en sådan här underbar man. Och att inte ha tvivel. Och att få leva. Hur ska jag någonsin kunna berätta min känsla? Det kan jag inte. Inte just nu.

Ha det nu så bra. Och det finns hopp om du mår dåligt. Om du vill. Och orkar ta tag i det som finns inom dig. Kom ihåg att allt läker. Om vi vill.

Kärlek till er // Annika

[Bild]

Hej på dig!

Det händer så mycket i mitt liv att jag inte känt för att skriva. Sedan är det saker som jag inte vill dela med mig av. Än! Bra saker.

Något som är så fantastiskt och som jag drömt om sedan 2012 någon gång. Det verkar som det kommer igång nu. Än är det tidigt att säga helt. Känslan är där, något nytt har skett i min kropp. Inte bara psykiskt utan och stora framsteg fysiskt.

2001 var min första olycka. På snowboard. Då kom min huvudvärk som jag hade typ varje dag mer eller mindre. Vid ansträngning fick jag migrän. Fick igen bra hjälp. Sedan 2006 i september blev jag påkörd bakifrån på E18, och min nacke blev riktigt ont. Smärtan i huvudet blev än värre.

Sökte till slut fel hjälp, trodde då det var rätt. Blev opererad i Tyskland med en steloperation med 7 skruv och två plattor. Detta var inte bra. Inte rätt. Sedan gick det sönder. 2009 small det till och efter det blev jag sämre. Till slut gick Akademiska i Uppsala med på att ta bort skrotet för de såg att det var trasigt.

Det var op nr två. Grejerna togs bort, de tog ben från höft då mina översta kotor behövde steloperation. Då satte man in två andra skruv för att hålla på plats. Operationen blev lyckad. Förutom att de nya skruvarna skavde på min nerv i bakhuvudet. Så i mars 2013 skulle de ta ur de skruvarna. Vaknade efter den op med ett bakhuvud utan känsel.

Nu började mitt helvete. Smärtan i huvudet från nerver, den kommer jag aldrig kunna beskriva. I den här smärtan, hade jag ju samtidigt sett fram emot att få leva fri. Fri från fängelset som skruvarna innebar. Så mitt inre jobb startade. Hur jag kunde hitta lösningar. Jag kunde inte ligga, sitta och gå. Rörelse var bäst. Nätter som jag somnade av utmattning ledde till att jag vaknade med än värre smärta. Varje natt!!

Jag blev op i Uppsala två ggr till. Lokalbedövning och friläggning av en nerv som heter occipitalis. Det hjälpte en stund. Sedan blev det värre. Hade ju fler klämda nerver längre ner. 2016 fick jag tag på dr Åke. Tre ingrepp har han gjort. Där han lossat på och frilagt nerver och muskler. Med oerhört bra resultat. Nu har han inte mer möjlighet vad jag förstår. Så det sista som gör så ont. Det fixade jag med medicinsk botox. Blev näst intill smärtfri. Migränen borta. Ett anfall på två månader. Smärta kvar ja. Den kan jag leva med.

Nu har jag med egen rehab och massage, börjat hitta rätt. För några dagar sedan gick jag 7 km i ett sträck, utan att min smärta ökade nämnvärt. Igår var lyckan total. När jag som mormor, klarar av att hämta min Neo på 1,5 år. På dagis, drar hem honom i vagnen. Vi busar leker och skrattar. Jac lyfter upp honom i stolen. Osv. Och ändå ingen ökad smärta. !!!

Vad händer liksom?! Nu kommer resultaten. Som jag först började mentalt. Som jag ökat på. Kostat många behandlingar med dyra pengar. För att undvika medicin så mycket som möjligt. Utan medicin, är jag äntligen mig. Annika. Den glada och lättsamma. Påhittig och sprallig. Buset lurar i bakfickan. Som jag har längtat och saknat. Mig själv.

Allt går!!! Ge aldrig aldrig upp om du är därute med en svår situation. Det kan vara övermäktigt. Jag vet. Jag ville så gärna leva att jag bara ville dö!! Så häng i!! Kämpa! Släpp taget och be om hjälp! Fantisera hur du vill må med rätt känsla!!

Ha bästa dagen!! Den blir det du använder tanken till !!

Kram// Annika

Hej på er!

Jag skriver inte varje dag som jag trodde. Jag har en längtan att skriva, samtidigt vill jag bara lägga undan tekniken för att njuta av livet.

Sitter här och varje dag är jag så tacksam. Tänk att jag har mått så dåligt? Och att det kan vända så fort. Har du läst tidigare inlägg, vet du att jag har valt att aktivt jobba med att må bra. Jobba med tanken och inte bara kroppen som förr.

Jag är fortfarande i en virvelvind av allt som känns bra, och framför allt av allt det som ramlar in i mitt liv, allt bra!!

Jag är så tacksam, att mitt ex vågade ta steget. Steget att bryta upp. Det var mycket starkt gjort. Visst finns det saker som var mindre bra, vd uppbrottet, samtidigt ger det mig en styrka och hjälp, att tro på mig själv. Vetskap att det jag känner är ju oftast rätt, fast jag vet inte det förrän efteråt. Att lära mig den känna igen den känslan och tro på den mer och mer, hjälper mig ta bättre beslut i tid.

Min resa, kanske jag ändå ska skriva. Hur får tiden utvisa. Vart.

Att känna som jag gör. Att inte känna igen mig i mina reaktioner på händelser, till det bättre! Det finns ju terapi i botten många år och flera år tillbaka. Hade PTSD, och hittade bästa hjälpen.

I allt det här glada goda jag känner, händer det saker, som jag ska skriva om senare. Nu är jag inte redo. Jag kan säga så att saker och människor, kommer in i livet utan att jag ens letar eller planerat. Och jag, jag lär mig följa med strömmen jag flyter på. Utan att ifrågasätta allt för mycket. Känns det rätt, ja. Vågar jag, ja!!

En väldigt fin kille, alldeles för ung, i min ålder. Gick hastigt bort. Mådde dåligt på lunchen och gick hem. Ja då känner jag. Lev!! Lev medans du kan. Och även efter det jag stannat upp i p g a min smärta, där jag längtat efter att leva!! Det!!! Får mig att våga. Att njuta. Ta emot med hela själen. Och våga att ge.

En klok man sa, om du vill ge bort apelsiner och har inga. Då kan du ju inte ge bort,,, tänk på det, när ni mår bra eller dåligt! Vad ger du bort?! Hur mår du? Ger du från hjärtat ?

Nu ska jag ta min uppgift, jag har börjat en kurs. En fantastisk kurs. Den är e-kurs samt in reality.

Hur vill du att dagen ska bli? Vad önskar du? Våga dröm om det och våga skapa det. Jag vill vara glad. Möta härliga människor. Jag vill leva fullt ut!!

Hej livet!! Nu kommer jag! Tack livet, för att du älskar mig!!

Jag har lyckats gå så här långt, för första gången sen typ 2011. Vilket genombrott. Heja mig!!