Hej på dig!

Dränerad. Ja så känns det idag. Som jag sprungit maraton ett tag. Och nu får vila. Känner mig låg, fast egentligen inte. Det har varit så omstörtande bra i några månader som känns som år. Det känns som år sedan jag skildes. Så mycket som hänt 2017 åt alla håll, i mitt liv, så är det ok att stanna.

Nu när jag sitter här och skriver. Och minnen om hur jag mått sköljer över mig. Att jag tagit mig så långt. Skrev ju kort om det igår. Det gör ont att se mig själv utifrån, vad jag har gått igenom. Och ingen som vet hur det egentligen varit. Eller hur det har känts.

Så mycket konstiga tankar det skapat om att leva eller dö. Att orka ha en relation igen vilket jag inte trodde jag skulle våga. Att jag idag har dålig självkänsla en stund, fast jag är otroligt stolt över mig själv i vanliga fall.

Att våga gå in i en relation. Ja det trodde jag ju inte. Då visste jag inget om hur det kunde kännas. Att inte våga detta är ju att förneka sig själv. Det som är tufft för mig att vända rätt tanken i, är rädslan att han inte ska gilla mig när jag har mina sämre dagar. Nu vet jag att han säger att han finns där och jag tror på honom med hela mitt hjärta. Jag gör det. Det är den känslan. Sen är det huvudet och gamla erfarenheter jag behöver komma ut ur. Det är det vi alla kämpar med.

Erfarenheter. På gott och ont. Att våga fast det varit på ont. Jag har två ggr i livet VALT att lita på män. Det gick ju inte så bra. Jag menar verkligen lita på, fast jag känner att något inte stämmer.
Som jag känner nu, är det inget val jag gjort. Jag har inte valt att lita på honom. Det behövs inte. Nu vet jag skillnaden. Jag känner något som inte funnits förut i tillit. En helt fantastiskt underbar känsla.  Så erfarenhet på gott och ont. Förstår du?

Så idag går jag in i min känsla. Låter mig få vara. Med vetskap att jag samtidigt växer. Inuti.

Ta hand om dig och tänk snälla tankar om dig// Kram Annika