Hejsan!

Hoppas du har det fint. Och att hur som att du orkar välja hur du vill må. Att bli påmind om det hjälper mig ofta. Hur vill jag må. När jag är låg och blir påmind, så kan jag, fast det är lite jobbigare, välja tanke på nåt annat. Och kanske orka bara vara i det som då är.

Är borta i helgen nu. Och kommer på att det gått ett år sedan jag gjorde den större operationen på mitt nacke/axelparti!! Känns som längre sedan. Jag minns också lyckan då jag hade mina aningar att nu så. Nu kan jag snart börja röra mig mer och orka ha ett bättre liv. En kort period efter, i mitt lyckorus och samtidigt i en period där jag höll på att avgifta mig från mediciner, som innebar känslomässig bergochdalbana, kom min nu f d man hem, och ville skiljas.

Jag minns hur hela min värld slogs i spillror. Mattan rycktes undan. Jag tappade fotfästet och försvann in i en stor sorg. Sorgen var stor av flera anledningar. En av de största var, att jag då trodde, att när jag blir bra. Då kommer vi att få det bra.

När jag blev ensam. När jag äntligen fick min lgh och blev ensam med mig. Då började insikter och känslor komma ikapp. De gör det fortfarande. Jag vet idag, att jag sa så i många år till mig själv. Att när det blir så. När det blir si. Nu vet jag. Att det inte kunde bli bra. Vi hade tappat bort oss på vägen. Vi slet för ont. Jag vet med facit i hand, att den kärleken, den tog nog slut för ett bra tag sedan.

Det finns väl olika typer av kärlek. Jag har så svårt att finna ord på det jag har och upplever nu. Det finns ingen tvekan. Jag minns så väl hur jag kände. Att nu ska jag inte släppa in någon så igen. Inte lita på. Inte bli sambo. Osv.

Att jag nu sitter här. Och känner så starkt för en annan människa. Min Christer. Jag känner en stolthet att han tycker så mycket om mig. Och det han ger mig. Allt han ger mig. I ord och handling. Finns det sådana män, tänker jag,,, vet ju genom andra och att jag önskat. Och nu har lilla jag. Äran att få bli så älskad. Och jag älskar verkligen. Det gjorde jag tidigt. Och den som inte varit med om det. Kan inte tro mig. Att det är möjligt. Det växer i mig varje dag. Och jag frågar mig ibland, om jag är blåögd. Osv. Går igenom registret som jag är van sedan förr. Då hinner jag knappt tänka tanken klart, förrän jag ändå har svaret inom mig. Kärlek. Jag önskar alla kan få känna så här. Det finns inte ord. Det bara är. En känsla. En medvetenhet. Så stark att vi kan ta på det.

Så läser du. Och har eller har haft samma tankar som jag hade. Jag letade inte. Det bara föll ner i huvudet som ett äpple. Haha eller nåt. Så finns han där. När du vågar tycka om dig. Dig själv. För den du är. Våga!!!

Ha de fint!! // kram Annika