Hej fina!

Åh om jag kunde förmedla min känsla. Det här att växa. Inuti. Att våga göra på annat sätt. Som jag skrev om tidigare. Att stanna upp och låta bli att forcera. Tillåta mig känna och samtidigt att inte agera direkt.

Att ha tillit. Jag hade tre dagar nu, där jag känt en ledsenhet och osäkerhet. Och istället som förr, försöka lösa något, eller hitta ?felet? fast det kanske inte ens finns något. Jag visste inte ens vad det var. Bara att det släppte en massa skräp jag bar på. Vi hamnar i saker som hjälper oss ändra på det vi förut inte tyckt varit så bra. Och min tro är, att så länge jag gör på samma sätt, så kommer jag hamna där igen. Och det är det här jag jobbar med. Det har till och med blivit spännande fast det kan var tufft. Nu fick jag än en gång, känna till hundra procent, att jag tog rätt beslut. Att testa göra något annat. Stanna upp.

Det blir egentligen ganska enkelt när man sätter det. Den rätta känslan. Och idag är det som vårkänslor i hela mig. Och småsaker som är kul, faller på plats.

Och den här underbara killen i mitt liv. Han slutar aldrig förvåna mig. Jag får bara än starkare känslor för honom. Han är allt jag kan önska. Och mina rädslor att förlora det fina, kan få mig att bli så rädd. Händer detta mig liksom. Å andra sidan så tänker jag njuta. Och bara ge tillbaka. Det är inte svårt att ge till den här underbara människan.

Sedan har jag mina två fina barn. Så fantastiska ungdomar. Som i sin tur, har så fina omkring sig. Jag är verkligen lyckligt lottad. Och sådana här dagar då min fysiska smärta är minimal. Då växer jag. Mitt självförtroende och självkänsla är på topp. Jag kan flytta berg!! Haha.

Så dessa dagar då, att våga vara i dem fast jag är ledsen. Att hitta bra saker och tacksamhet. Det är något jag vill sprida. Och ge vidare. Till er alla. Jag vet inte hur än. En dag kanske det trillar på mig. Hur jag kan gå tillväga.

Le mot någon du möter idag. Ge kärlek till dig själv. Kram // Annika