Hej fina!

Det händer en massa saker i mig. I sorg kommer man nära sig själv och vad som är viktigt i livet. Sedan kan jag känna mig ensam i just det, då jag är ganska känslig, och bara för att mitt liv förändras på ett ögonblick, gör ju inte alla andras det.

Jag har även efter min sista botox, dragit upp något jag misstänker är ett diskbråck längst ner i nacken. Eller så ligger det bara lite fel där. Jag satte mig på golvet och skulle knyta skorna. En sådan grej. Det chippade till och smärtan har varit ett faktum. Nu är det äntligen bättre och jag hoppas jag får det att släppa på egen hand.

Jag har haft upp och ner dagar hela tiden efter mammas bortgång. Och jag har fram till begravningen inte orkat slappna av helt. Dels p g a besvikelse för så hög smärta, när jag var så bra. Dels för begravningen och att få det avslutet. Tycker att jag klarat det bra ändå. Att jag är stark i mig själv, det har jag nu klart för mig.

Jag kommer aldrig mer ta saker jag inte gör fel, mot andra, på mig själv. Jag lade allt på mig förr. Att det i slutändan var mitt fel. Jobbig och besvärlig. Så länge jag inte medvetet är ute att göra någon illa, vilket inte finns i mig, så vill jag stå på mig i det som känns viktigt för mig. Jag lär mig en massa. Om mig. Vad jag värdesätter. Vad jag inte behöver gå in i och släppa.

När det gäller mitt liv. Min smärta. Har jag i min bearbetning upptäckt att jag forcerar mig en hel del. Att jag omedvetet pushar mig och tror att jag måste en massa. Annars,,? Vad? Så jag hoppas den insikt som landat ska bestå. Min husläkare har skrivit remiss till neurorehab. Det blir intressant om de kan ta emot mig. För stöd och stöttning skulle vara avlastande. Att förstå kroppen och nerver har jag lärt och lär mig. Det är den ensamma biten.

Angående begravning så var den väldigt fin. Det kom några viktiga personer i mammas liv, som jag uppskattade enormt. Lilla mamma. Så stort hjärta. Nu har jag släppt taget om henne och låter henne få njuta av sin frihet. Jag känner att mycket har släppt. Sorgen är på ett annat plan. Jag har sovit jättemycket och jag hade tänkt åka till min pojkvän, fast jag vet inte om jag är redo. Ibland blir jag så. Att bara vara själv. Tankar kraft. Samtidigt vill jag vara där, då min kärlek är så stark. Vår kärlek är stark. Han har verkligen visat sin kärlek, han har stöttat och han är kvar. Det är jag inte van. Att någon tar hand om mig. Det är en underbar känsla. Och ovanlig. Såklart min kärlek i en sådan situation, blir än klarare.

Vad är du tacksam för idag? Kram //Annika

Älskade mamma. En månad innan.