Hej fina!

Den här helgen. Som jag skrattat. Hjärtligt och innerligt. Och även blandat med gråt. Fast glädjegråt.

Jag har varit hos min pojkvän i helgen. Och den här helgen har hans båda fina döttrar varit här. Och hunden Meja. Det har blivit tokerier och jag har njutit av det. Tycker verkligen så mycket om tjejerna och det känns som vi känt varandra länge. Precis som Christer. Märkligt att det kan vara så. Vi har snart varit tillsammans i 6 månader bara.

Min väninna och jag har börjat lite projekt tillsammans också. Att vi funnit varandra som förr igen är fantastiskt. Vi skrattade och grät samtidigt i telefonen här om dagen. Åt vår utveckling. Och våra tankar om vart det kommer ta oss. Vi tränar på att bara ta emot det vi får till oss. Och nästa steg är att i te forcera fram resultat. Det kan jag påstå är mindre enkelt. Fast oerhört skönt. Vi börjar lära oss. Två steg fram och ett bakåt.

Så jag vet inte riktigt vad jag ska blogga om just nu. Saker faller på plats. Och jag letar efter min plats. Den börjar inifrån. Och i mitt nya bättre jag. Som jag trivs så bra med. Ut med en massa oro och stress som bara förstör ändå. Och inget blir alla bättre av det.

Jag ska snart åka hem och det är både skönt och omysigt. Då jag helst vill vara med min pojkvän i vardagen också. Just nu är det som det är. Och vi får njuta av det vi har. Som bara blir bättre ju mer vi lär känna varandra. Hur nu det ens är möjligt.

Trots smärta som plågar mig av och till. Och den rädsla jag har kvar lite inom mig i det området, så njuter jag av livet. Av mitt liv och de fina människor jag har äran att få umgås med.

Ta vara på dagen. Den kommer inte igen. Ibland känner man att det är en herrans tur den inte gör det. Då får man ju bara ta nya tag.

Ha det bäst!! Kram // Annika