Hej fina!

Det här med tecken. Låter inte alls bra på svenska. Signs, låter finare, på engelska. Att våga lyssna inåt och se och höra. Det kan vara symboler och det kan vara någon som säger något. Någon du känner eller en främling. Som ger svar på något du funderat på. Att våga tro på och lyssna. Och agera. Ett djur som dyker uppförts gånger eller envetet.

Jag har mycket sådant inom och runt mig nu. När jag tränar på att bara vara i det som är. Sedan kommer gammalt skräp som ska ut ur systemet. Situationer som väcker gamla känslor. Och helt plötsligt blir jag osäker. På tecknen. Inbillar jag mig. Eller är det sant det jag känner. Hur tar jag mitt nästa steg?

En sak vet jag helt säkert. Att genom åren har jag inte lyssnat inåt. Låtit rädsla av olika anledningar vara det som stoppar. Inte sett tecknen. Fast jag har det, och känt, och ändå skuffat undan. Och när sådant kommer ikapp. Att jag visste så starkt. Och när jag nu får ont i magen. Så är jag ändå i min rädsla.

Så bestämmer jag mig, att nej, bara stanna upp. Inte låta saker spinna. Stanna upp och känn. Och när jag vet. Då vet jag. För det är ju detta. Jag vet fast jag vet inte först vad det var just då, jag visste. Det är det, som skapar min obehagskänsla i magen.

Häromnatten, drömde jag en så otäck och tydlig dröm. Det var om min morbror. Hur jag var med honom när han gick över. Det var verkligen en mardröm i drömmen, fast i verkligheten, känns det mer som att han kom och visade sig. Det blev mer tydligt då jag kom på igår, att det var årsdagen för hans bortgång. Han var min närmsta morbror. Lite som en pappa. Och hade mest kontakt med mamma. Och med ett års skillnad fick de mötas igen.

Någon natt innan mamma gick bort hade jag en annan tydlig mardröm. Sedan lämnade hon oss. Så jag vet nu, att jag faktiskt haft det så här hela livet. Min långa sämre period, gjorde att jag inte orkade, utan stängde ner. Nu är det tydligare och starkare. Än någonsin. Jag vet med min senaste dröm. Att han ville säga mig något. Jag tror att det är det som är min känsla nu. Så jag får testa. Och se. Om det är det jag misstänker.

Förändringar är som de är. De är livet. Både svårare och glada. Och jag väljer att lära mig genom de tuffa, och stanna upp i de bra. Då kan jag ta styrka från det bra, när jag har nedförsbacke. Låter väl kryptiskt. Jag vill bara inte lämna ut mig i mitt privata jag. Och att inte forcera mig när jag får en känsla. Vänta in nästa steg. Att vara lugn inom, och låta nästa steg komma. Där är jag nu. Något jag hamnat i senaste veckan. Där är skönt att vara, även om jag har ont i magen av vissa saker.

Låta tacksamhet över allt det fina och dåliga i livet ta över. Att vara tacksam. Det är en av de saker som ger mig styrka. Och perspektiv. Och det lugnar mig.

Vad är du tacksam för? Kan du hitta varje dag, minst tre saker? Glöm inte känna efter.

Ha det bäst// kram, Annika

Mitt älskade barnbarn. ??