Hej fina!

Jag lär mig sakta och säkert, mer och mer. Att vara nöjd med vad jag har och vart jag är. Visst har jag och kommer ha stunder, med alla känslor i livet. Jag om någon. De är så otroligt viktiga. Dessa känslor. Det är de som talar om för mig. Hur jag mår. Vad jag tänker. Om jag vågar se vad jag tänker. Då först kan jag ändra.

I måndags var det en sån dag, där jag var så ledsen och jag visste vad det var. Många gånger vet jag inte. Nu visste jag. Efteråt kände jag en lättnad. Och den har hållit sig. Och det är torsdag idag! Tjohooo!!
Här vill jag vara ofta. I denna lätthet.

Det är ju där vi bör vara. I lätthet. Livet ska vara lätt. Visst med utmaningar och allt det innebär. Och att ta sig igenom. Fast den här myten att vi måste jobba hårt och stressa och slita så ont, med kropp och själ. Då motarbetar vi oss och det vi vill i livet.

Jag har haft en dröm. Häromdagen kom frågan. Och jag sa ja. Det var en bit av min dröm!! Igår kom en massa bilder och idéer upp i skallen. Jag har inte känt inspiration för mig och vad jag vill, på många många år. Nu könet jag mig glad. Pirrig. Kanske det blir så ändå ? Att våga ta ett steg. Som sedan leder till nästa. Och att ha tålamodet att inte skynda sig. Utan att allt faller på plats. I tillit.

Nu vågar jag än mer, ha tillit. Jag pratar inte så mycket om det. Jag har det i mig. Det förändrar mig. Och denna vecka. Märker jag en stor förändring inom mig.

En sak som släppt otroligt mycket är rädsla. Min osteopat kunde hjälpa mig med låsningar i nacken. Han är fantastisk. Jag har nog gått hela sensommaren med dessa och haft så ont. Och fly och fäkta slår till. Och får mig rädd. Så vänder denna smärta, och allt annat följer med.

Och en annan sak som jag äntligen kom att acceptera. Gjorde mig lugn. Och trygg. För jag behöver känna så. Lugn och ro. Trygghet. Och nu vill jag inte tappa bort mig igen. Det räcker om jag har den själv. Inifrån. Det vi ofta söker utåt. Det kan vi ge oss själva. Och när vi ger oss kärlek och trygghet i oss själva. Respekt och mod. Värde. Då först. Är vi starka. Och kan ta motgångar. Det är inte detsamma som när man stänger sv känslor för att orka. Nej. Det här är efter. När du tagit dig igenom.

Se ditt värde ensam. Se din styrka. När det känns som du är helt ensam. Oälskad. Älska dig själv. Det är det enda du behöver just då. För att vara stark. Och det du gjort som du ångrar. Det gjorde du för det kändes säkert rätt då. Hur många gånger har jac känt så? Och tagit mig igenom. Än starkare. Jag väljer att växa av mina motgångar. Vad väljer du?

Ha en fantastisk dag! Gläd någon okänd med en komplimang. Att överraska någon, så fin du är i håret, t ex. Och se glädjen. Det gör i alla fall min dag!

Kram // Annika

Att få känna denna kärlek och ren glädje. Det är livet

Hej fina!

Vad styr mina/ dina tankar? Har du tänkt på det? Vad är det i kroppen som händer, när du blir pirrig, t ex nykär. Då menar jag känslan. Hjärnan är en sak osv. Men känslan. Vart kommer den ifrån. Hur funkar det?

För mig är det enkelt. Att det är det som är själen. Ditt inre. Eller vad du vill kalla det. Jag säger gärna själen. En bättre version av mig. Och det är den jag vill lyssna på mer och mer.

Egot. Då menar jag inte egoistisk som i självisk. Egot. Är den logiska. Som ofta p g a rädslor, får styra tanke och handling. Hur ofta säger vi inte, åh, jag skulle ha gjort som jag tänkte först... svårare är det inte. Och samtidigt en nöt att knäcka hela tiden.

I måndags var jag, hur mycket jag än inte ville det, i mitt ego. Jag visste att mina tankar inte var bra. Jag orkade vända flera ggr. Ändå var jag så himla ledsen. Och sorgsen. Över att jag har det så här. Med min steloperation och smärta och det ställer till med sömn och vilja och allt. Precis allt!!! Och ja. Jag mediterade. Promenarade. Vände på tanken. Och samtidigt skulle skräpet ut helt enkelt. Tills jag till fullo kan acceptera detta.

Och min tro är, att när jag kommer så långt. Då minskar min smärta. För något jag vet säkert, är att det emotionella påverkar oerhört mycket mer än vi vet. När egot tar över. Har jag rädslor så stora att jag vågar inte leva längre. Allt blir värdelöst. Då tänker jag på mina barn. Och barnbarn. Hur det skulle bli för dem. Och det vill jag inte göra mot dem. Jag har ju själv upplevt det.

Så helt naket. Ska jag erkänna. Att jag har stunder och perioder. Där jag faktiskt inte orkar mer. På riktigt. Och hade jag inte haft egna barn. Då vet jag att jag varit borta nu. Så fast jag har bra status med smärtan mesta tiden, sliter jag en hel del. För att hålla mig där. Att träna på att inte ha ont. Att inte känna efter och hitta vägar att ha det bra. Det är heltidsjobb.

När jag egentligen är ganska säker. Att jag skulle ha mindre smärta med ett jobb. Sysselsättning. Och hamnar i vårt samhälle där jag inte vågar bråka med försäkringskassan. Och vart skulle jag jobba? För mig kvittar det. Skulle vara glad för allt.

Så kursen jag går, i utvecklande i mig själv och vad jag kan göra med mig för att må så bäst. Utan den vet jag inte. Då hade jag varit i en offerroll och tyckt synd om mig antagligen. Inte vetat bättre och levt i min rädsla.

Så rädsla. Vik hädan!! Jag är så glad och tacksam för allt det fina jag har. Med familj och systrar. Kärleken. Kursen och en massa annat!! Och att mina gråtdagar inte är så ofta längre. Det. Är jag stolt för. Att jag blir starkare. Fast jag inte tror det just då.

Så livet. Utan motgångar inga framgångar. Ingen idé att ångra saker. Utan ta tag i livet. Gråta, vara arg eller ledsen. Vad det än är. Stanna bara inte kvar! Be om hjälp. Räck ut en hand. Alla!! Mår så ibland. En del mer. Andra mindre.

Ha en fantastisk dag! Kram// Annika

Humor är väldigt bra för hälsan!

Hej fina!

Nu har det gått en tid sedan jag skrev. Jag har velat vara inåt. Privat. Känt mina känslor. Vem är jag? Egentligen.

Det här att verkligen skala av lager på lager som en lök. Vad finns det inuti mig? Hur mycket har jag att ge, när jag nu vet och har vetat i hela mitt liv, att jag älskar att ge. Allt från kärlek, komplimanger till gåvor.

Att få göra andra glada ger mig så oerhört mycket. Något jag tränar på nu är mina gränser. Jag bestämde mig för ett tag sedan att inte tänka för mycket utan att bara vara mer. I saker som är mer fysiskt utmanande. Att inte känna efter hur mycket energi jag har, utan om jag verkligen vill.

Jag lyckas mesta tiden fast ibland blir jag helt tömd. När jag blir totalt slut att jag inte känner varken bu eller bä. Det är ingen bra känsla. Jag är ganska säker på, att då har jag jobbat mer med det mentala. Som att inte reagera som förut på saker till exempel. I olika situationer. Det är härligt samtidigt som jag får testa mina gränser.

Och när min gräns är nådd. Att då inte reagera på grund av att jag är trött. Haha. Vilken soppa det låter som. Det är inte alls svårt för mig. Jag tycker det är skönt. Det här är något jag vill.

I våra meditationer på min kurs kommer jag väldigt nära mig. Det som är gömt och undanstoppat. Svar på, vad det är som gör att jag har tänkt och varit som jag varit. Och till viss del är än. För varje lager, hur tufft det än är att känna det gamla som jag gömt, så är det en kvittrande lättnad att förstå. Så jag bättre vet varför och jag då kan lättare ändra på det. Inte för någon annan. Utan för att jag vill. Jag vill må så bra jag kan.

I det följer min fysiska smärta med. Det vet jag. För kroppen är inte bara olika kroppsdelar och organ, som gör ont eller mår dåligt. Allt hänger samman. Och när jag är glad. När jag umgås med uppåtsträvande och glada människor. Då märker jag ju en stor klar skillnad.

Så när jag blir för trött. Då är det bättre att bara vara i det. När jag har ont. Då känner jag in. Vad är det som är jobbigt? Vad kan jag göra för att må bättre? Promenad. Några djupa andetag. Dansa loss i min ensamhet.

Jag har valt att jag vill leva i lätthet. På alla sätt. Det är ett nytt mål. Att ta mig dit mer och mer. Och om du visste. Hur pirrig jag blir i hela kroppen. När jag tänker på att klara det. För livet ska vara lätt. Jag vet. Att jag jobbat så hårt. Jag har tänkt att det är jobbigt. Utan att slita hårt får man inget. Och vad har det gett för resultat för mig? Ja. Ni som följt vet ju. Med det sagt så ångrar jag inget. Jag har gjort det jag för att jag just då varit där. I den situationen. Och jag lär mig. Hela tiden.

Hur gör du? Vågar du tro på att du, trots mörker och smärta på olika vis, får vara värd ett liv i lätthet?

Kram på dig// Annika

Lämnar det förflutna bakom mig

Hej fina!!

Det snurrar fort nu. Jag känner djupa förändringar inom mig. I tysthet inuti. Sådant som är svårt att sätta ord på. Förändringar sker i det yttre samtidigt. Saker jag tar till mig. Förändrar. Gör bättre.

Jag är även superkänslig för andras energier. Att komma ihåg att känna in mina och inte ta på mig andras är just nu ett heltidsjobb. Att inte lägga värde i vad andra känner och tycker om mig är också något jag kommer djupare i. Att andra får må och ta ansvar för sitt. Och hur jag reagerar är mitt.

Lyssnade på Carolinas webinar, där vi gör en trumresa tillsammans live, i den landar starka saker. Insikter. Rensar. Tar bort det jag inte behöver längre. Konsten blir nu att släppa det i verkliga livet. Jag har gjort det förut så jag vet att jag kan. Gamla sår som rivits upp nyligen, där jag tappat bort mig, fick jag svar på i meditationen. Att komma ihåg vad som triggar. För så är det. Vi triggas av gamla sår.

Vad har du för gamla sår? Vågar du stå för din reaktion när någon omedvetet petar i såret? Vågar du växa i dina reaktioner? Att utvecklas. Jag är kanske den knäppaste för jag vill verkligen hitta det bästa i mig. Utan jobbiga situationer går det väl knappt. Jag har väldigt mycket sår i mig. Sådant jag skapat. Sådant jag varit med om. Mina rädslor som växte med åren gjorde att jag blev mer i mitt ego.

Att ta beslut från egot, hjärnan. Utan att koppla in känslorna. Det har lett mig på en lång och krokig väg, tunga uppförsbackar. Nu vill jag inte göra det längre. Mer och mer. Lär jag mig lyssna på signalerna. Och gissa om jag känner ren panik ibland. Just nu. Behöver jag andas. För saker har förändrats. Rejält. Jag vet inte allt än. För jag har bara fått den första biten. Och att inte veta vart nästa är eller när. Eller vad det leder till. Är spännande. Och väldigt skrämmande. Jag vill gärna ha kontroll.

Så nu slänger jag mig ut. På riktigt.
Kram// Annika

Hej fina!

Här händer det grejer!! Det går upp och det går ner och det går runt en liten stund,,, haha. Vart börjar jag ens? Idag. Just nu. Har jag den känsla i kropp och sinne, som jag önskar mig, mer av. Det är det jag strävar efter, när jag jobbar med mina tankar och mitt varande. Att ha dessa lyckokänslor, även när livet är lite mer att hantera.

Jag har stannat upp sista veckan. Känt efter. Tänkt lite för mycket såklart. Och idag eller antagligen redan igår, kändes det befriande. Kommit till insikt i mycket. Och när jag landar ännu mer i mig, då växer min kärlek till C ännu mer.

Jag älskar så mycket. Vi har snart ett år tillsammans. Och mina rädslor för vissa saker, blir mindre och mindre. Jag är starkare än på länge. Och samtidigt blir min kärlek till C starkare. Det finns så mycket, som jag önskar i en relation. Sådant som bara är där. Inget jag ber om. Kostar inga pengar. Det är de där små sakerna som för mig är stora. Måtte det aldrig försvinna. Och då jag inte är van att bli behandlad så, blir jag varm i hela kroppen, varje gång. Lika överraskad varje gång, att någon ger mig, det jag själv ger när jag älskar någon.

Sedan tänker jag inte framåt så mycket längre. Förut kände jag att jag var mer i framtid och hur allt ska bli då. Än att stanna upp i just den här dagen. Och vara tacksam för allt det fina jag har just nu. Så jag bara klarar det, mer och mer. En livsstil. Jag som är kontrollfreak, vill gärna ta tag i saker som inte ens finns än o s v. Klarar att vara mer i nuet. Känslan är lugnare. Det syns säkert inte utåt. Det är det som är i mig. Som förändrats.

Jag har åkt mycket upp och ner med min smärta nu en period. I söndags var det som hela kroppen gav upp och stannade till i all smärta. Då tog jag till medicin. Inte mycket. Jag kände att jag inte orkade plåga mig mer. Och sedan vände det. När muskler och sinne fick slappna av. Så att kunna ta mig dit, utan medicin. Det kommer att bli så. Behöver ju inte slita ihjäl mig bara. Tills jag kommit dit.

Jag har gjort verklighet i, att när jag jag tänker och känner mig låg. Då när jag upptäcker det, frågar jag mig. Vill jag vara glad eller låg? Det vänder redan då. Sedan hur högt jag tar mig, beror på omständigheterna såklart. Fast det funkar. Ibland hela vägen. Ibland en bit.

Hur vågar du bli medveten om dina tankar? Vågar du vara tacksam för det du har som är bra, eller är du offer för det du önskar och inte har än?

Kram fina// Annika

Saknar dig Pixie

Hej fina!

Jag har ju den senaste tiden känt av en massa förändringar i livet. En hel del av dem är jobbiga saker, där jag fått träna mycket i att hålla mig uppe. Fast jag vet av erfarenhet att bara tiden få gå, har jag svaren. Rädslan blir mindre.

För en vecka sedan bara vände det angående rädslan. När rädslan släpper har jag mindre ont. Jag kan se klarare. Det jag har gjort för mig själv är att stanna upp mer. När jag föll från pallen, fick jag en tankeställare. Det var ju tur ändå att det gick så bra ändå, fast ont har jag.

Så inatt. Drömmen. Jag är tydligt i bilen i drömmen. Jag ser hur jag kör, och kör av vägen. En filmsnutt. Jag vet inget efter. Så idag, när jag pratade med en person, kom jag helt plötsligt ihåg den. Och fick en känsla som jag får, när drömmar lever kvar som något verkligt. Det var bara att våga känna efter. Så jag vet nog vad det betyder och kan berätta senare. Om känslan.

Jag tränar på att vara i nuet så mycket som går. Jag är ju bara människa och livet infinner sig hela tiden. Och jag ser mer och mer, hur jag inte!! är i nuet så mycket som jag önskar. Det jag lär mig på, är att jag trots allt är så nära mig själv, att jag ser en massa tydliga signaler. Och jag lyssnar på dem. Ju mer jag lyssnat, desto mer klarhet och snabba svar har jag fått. Och det känns ju oerhört kul, det får mig att vilja ännu mer. Viljan att våga känna vad jag känner och inte låta hjärnan/egot ta så stor plats.

Ni vet känslan? När du är i ett tillstånd och du hade precis tänkt ringa den som ringde? Ett enkelt sätt att träna upp sig och bli medveten om, att det funkar, är t ex på en parkering. Att våga känna att det finns en parkering där. Du ska ju tro på det också. Eller när du tänker, typiskt, det kommer alltid en bil mötande precis här jag ska svänga. Samma där !! Där tror du på det så tydligt och varför tror du det händer?
Tänk om du tänker och känner en massa glada och bra tankar istället?

Vi kan hjälpa oss själva så mycket. Det som är i vägen är det vi blivit matade med i livet. Och jantelagen. Vi får inte älska oss själva. Vi är i te värda. Osv. Sedan får vi svar direkt. Andra saker ligger i luften och tiden är inte rätt just då. Ditt tillstånd är kanske inte redo? Vågar du prova att ha gladare tankar? Jag har inte alltid glada tankar, ibland känns saker så svåra, att jag inte kan se skogen för alla träd,,, fast oftast. Orkar jag. Och det. Har förändrat mitt liv. Just nu. Är det spännande.

Våga!! Kram // Annika

Hej fina!

Igår hade jag änglavakt. Du som följt mig vet ju att jag opererat min nacke ett antal gånger. Jag är lite känslig för plötsliga rörelser. Just nu vet jag inte så mycket mer än, hur det gick. Jag skulle fixa lite mysigt inför hösten här hemma. Ställer mig på en vanlig ikeapall som är lite högre. Tar ett litet steg åt sidan. Och där är pallen slut!

Jag ramlar ner i slowmotion. Hinner vända mig någonstans i luften och tar emot mig på min handled. Rev nästan ner både gardinstång och min moccamaster. Hela jag visste att det får bara inte bli ett hårt fall. Så det kändes verkligen som någon höll mig uppe så jag hann vända mig. Lite komiskt är det också. I efterhand. Så jag har ganska ont i handled och axel, nacken såklart.

Efter händelsen så fick jag lov att stanna upp. Och känna efter. Sista tiden har jag varit lite mer ofokuserad än vanligt, och olika saker har hänt. Som är mindre bra för mig. Nu gick det säkert bra, det tråkigaste är om jag måste gå till osteopaten om något halkat snett. Med den ekonomi jag har just nu känns det mindre kul. Jag får ta det då.

Det är mycket, mycket som kommer ikapp mig just nu. Den här veckan känner jag att det lugnat sig och jag har en bättre och starkare känsla i mig. I det röriga som varit i mig i två veckor, har mycket väckts som sitter i mina cellminnen. Saker hjärnan känns klar med, har inte släppts från mina minnen. Detta har förmodligen gjort mig ofokuserad i det jag sysslar med, och olyckor händer. Så jag är tacksam att jag inte bröt mig sönder och samman. Och fick mig att tänka till.

Något har landat igen. Det där när jag vet något som jag ännu inte är klar i vad det är. Det är mer än en sak. Något klickade i mig i helgen bl a, och det är något jag tar in och känner på. Saker kommer till mig och jag börjar mer och mer klara av att leva efter den känslan. I det jag själv inte kan påverka. Ingen idé att planera för mycket och vissa saker inte planera alls.

Jag har även varit i kontakt med min fantastiska överläkare och neurolog på landstinget. Hade frågor om botoxen då de inte sätter riktigt lika som jag haft, även en fråga om den stora nerven occipitalis. Den kommer upp i skallkanten och upp i bakhuvud. När den är i kläm händer det ganska tuffa saker. Han svarade omgående och det var ett förstående och härligt svar. Så lite spännande nu angående min resa till att bli smärtfri.

Nu får du ha en fin dag. Kram/Annika

Hej fina!

Den här veckan har jag varit stark och modig. Jag har vågat att bara vara hemma. Låtit min skräck och rädsla vara där. Och gjort det jag mår bra av. Låtit mer gammalt skräp komma till ytan och släppa det. Jag har inte känt att det varit varken kul eller lätt under tiden. Först nu. Idag. Kan jag se och känna det jag berättar.

Det är så lätt att hitta på saker hela tiden. Och om jag mår dåligt p g a min smärta vill jag analysera. Gå på massage. Hitta lösningar. Denna vecka. Har jag bara varit. Hemma. Gjort det jag mår bra av. Gråtit. Vilat. Lyssnat på det jag behöver i min kurs. Hittat flera saker som tynger mig som jag inte trott varit så märkvärdigt. Bara för att jag vetat om det, så trodde jag inte att det tyngde mig. Jag känner en ny styrka. Till vad som är viktigt för mig. Som att jag börjar ett nytt kapitel.

En sak som jag kände en morgon. Det var att jag typ smög. Smög omkring för att inte störa. Vara i vägen. Jag bor helt själv. I en lägenhet. Så det blev en väckarklocka. Vad gör jag så för?

Insikten slog ner. Och jag blev full i skratt och sorgsen samtidigt. Inser att det är en känsla ända sedan barndomen. Att inte störa. Att vara till lags. Och mycket annat kände jag i den känslan. Det är en av sakerna jag menar att jag varit medveten om. Och i min hjärna och tycke, trott att det är lugnt. Och insikten i det. Gjorde att jag vaknade upp. Att det är större än så. Att jag ber om ursäkt. Vem jag är. Hur jag är. Min funktionsnedsättning. Min smärta. Mitt utseende. Med mera. Hela min existens!

Jag som är stark. Som vågar och kan. Har, fast jag vetat om detta, trott att det var lugnt. Och inser. Att det är inte ok. Att jag anpassar mig efter andra i mycket. För tänk om,,, ibland medvetet. Oftast inte medvetet alls. Så min hjärna visste detta rätt så bra. Känslan med. Så vad som hände är svårt att förklara. Det ligger djupare än så. Det är mycket smärta.

Och min fysiska smärta. Jag är väldigt säker på att allt hänger ihop. När jag äntligen vågar med hela mig, känna, att jag är värd att älskas, precis som jag är. Att jag är värd. Värdefull. Med det lilla eller stora. Att jag får finnas. Utan att be om ursäkt. Den kärleken börjar med min egen till mig. Och jag vet att jag fram till nyss, kände att jag är värd. Att jag börjat hitta det ganska bra i mig. Och så helt plötsligt blev det så här?

Jag är så tacksam. Att jag kan få insikter. Att jag har möjlighet. Att stanna upp. Det är kanske lättare att fly. Fast det tycker inte jag. I längden. Jag vill äntligen få frid. Inombords. Och i det känner jag en enorm styrka. En varm kärleksfull känsla.

Med de orden önskar jag dig detsamma. Allt börjar med dig. Sann glädje. Och att älska sig själv. För den fina du är. Där inne i din kropp. Kram// Annika