Hej fina!

Så skönt det är när det vänder i kropp och själ. Att känna lugnet sprida sig. I hela systemet. Det kan ju tyckas angående mitt förra inlägg, att jag är konstigare än du trodde. Hihi. Fast jag är så. Jag vill veta. Först då kan jag ta itu med saker. Nackdelen är ju mitt kontrollbehov, för allt ska man och bör man inte veta.

I det här med min utveckling är det så väldigt skönt att veta. Att inse. Och det påverkar min fysiska smärta totalt. Det här fly och fäkta som sedan mamma gick bort i januari, har slagit tilll ordentligt på nätterna. Och det är ju inte så lätt att påverka. Nu äntligen har jag bekräftat mig själv, och har förhoppningsvis hittat hur jag ska våga slappna av.

När jag blir så här, när min PTSD kommer ikapp. Och när min specifika smärta i nacken fram mot ögat kommer på natten. Den som skapar så mycket mer smärta. Då kommer den inre stressen. Oavsett vad jag gör på dagen och faktiskt kan få bort det under dagen till och med. Så om det återkommer veckovis. Då byggs min rädsla upp. Och jag har känt det. I hela mig. En spänning.

Så ja. Jag älskar insikter. Det händer oftast något i mitt liv, som får mig att vakna till. Olika situationer. Det kan också vara en text jag läser. Någon som pratar. En podd. Ja vad som. Så min insikt om sorgen. Insikten att jag inte släppt Pixie än. Min underbara lilla vovve. Jag saknar henne. Varje dag. Så starkt att en del av mig är borta.

Det här har jag försökt skjuta bort. Som om att jag är fånig typ. Och det är inte likt mig. Jag brukar kunna stå för mitt. Så där har jag en sak att inse. Att jag faller lite tillbaka i anpassning till samhället istället för mig och min personlighet, oavsett hur andra gör i sådana saker. När jag inte är i min fulla kraft. Ja då kommer ju tveksamheter och rädslor. Det skapar oreda.

Så min vecka på Teneriffa. Där får jag hitta in i mig igen. Vem är jag? Vad vill jag? Hur kan jag bli starkare så jag inte lyssnar så mycket hur andra gör i saker jag själv inte varit i tidigare? Lyssna är bra. Fast sedan behöver jag min egna grej. Flykt är inte min grej. Och ändå märker jag att det är precis det jag gjort sista tiden.

Det är ju det som kallas att växa. Som mig. Att inse när jag inte mår bra. Vad jag gör mot eller med mig. Så nu blir det med mig. Att göra med och inte mot. Ja livet kan vara spännande. Om jag väljer det. I alla fall, har jag bättre dagar igen, och kan andas ut. Och utforska vad jag orkar och kan. Igen. Det är en stor del av min lycka i livet. Till mig. Förutom min familj.

Ha en fantastisk dag du underbara människa! Kram // Annika

Hej fina!

Äntligen så. Så även om det är overkligt så är det skönt. När insikter trillar ned. Det har varit jobbigare än det brukar. Jag har försökt hitta det jag hade inom mig. Fått lite ångest och inte fattat vad som händer. Panik över tankar som att jag lurat mig själv angående allt som varit så bra i mig. Har jag det? Inbillat mig? Samtidigt har jag vetat att jag inte har det.

Nu vet jag äntligen. Jag har ju haft en svårare form eller hur jag ska uttrycka, av PTSD. Posttraumatisk stressyndrom. Jag gick i bra terapi, kom ur det så gott det går. Och på nåt vis vill ju ingen som varit där, dit igen. Och nu känner jag igen alla symptom. I tid som tur är. Jag har fått förklarat att det inte är alltid det går bort helt. Jag tror att det går. Fast att det kan väckas upp om det blir för mycket trauma.

Nu gick min mamma bort hastigt. Min hund tidigare. Skilsmässan. Och så avslag två ggr på kort tid från landstinget. Och det var droppen. Den här känslan. Att vara rädd. En rädsla att inte kunna förklara. Att hamna i konflikt för det är så svårt för andra att förstå. Djupet på rädslan innefattar allt från smärta till sorg och förlust. Allt!! Blir stort. Och håller det inom mig, för jag vet att det är hjärnan. Och jag mådde ju så bra? Hur kan jag må så?

Så himla skönt att jag själv vet. Att det slagit bakut. Då vet jag vad jag kan göra. Och att jag behöver ge mig tid. Det gör mig glad. För jag vet att jag kan. Och att det går över bara jag lyssnar på mig. Inte försöka vara på nåt annat vis. Stanna upp. Och släppa ut. Sorg och smärta. Andras åsikter om mig. Ha förståelse för de omkring om någon drabbas, för det är inte så lätt för dem heller.

Alla blir väl inte glada över en sån sak. Jag blir. Inte första gången. Då var jag övertygad om att de som får det, är de som upplever krig. Så är det inte alls. Nu blir jag glad, för förra gången, jag minns den lättnad och glädje jag kände när det vände. Och jag kan känna nu med. Min egen förståelse för mig själv. Vad det leder till. Det får tiden utvisa. Nu ska jag tillåta mig att vara i det jag är. Och få låta sorg och gammalt skräp komma ut.

Att jag åker till Teneriffa om en vecka gör det ju inte sämre. Nu förstår jag min längtan. Att bara komma bort från alla intryck i vardagslivet. För återhämtning. Fast det också hänt så himla mycket underbara och bra saker också. Så har det varit omtumlande detta sista halvår. På alla sätt. Det har hänt mer på ett halvår, än på flera år. På en och samma gång.

Ha nu en fantastisk lördag !!! Gör något bra för dig! Kram // Annika

Hej fina!

Livet rullar på. För tillfället jobbar jag på att inte låta mig hamna i gamla hjulspår, efter ännu ett avslag från landstinget om rehab. Jag får inte ens komma på besök så de träffar mig. De här dagarna har jag finkulerat på vad som händer i mig.

Det har ju varit så här. Alla år. En kamp om att få hjälp. Jag har haft jättebra husläkare, som tror på mig och verkligen försöker hjälpa mig. Att jag fick hjälp att komma till Akademiska i Uppsala för att ta bort det trasiga i nacken, det var till privat ortoped.

Ska det vara så? Att jag tagit det hårdare nu, kan vara bl a att jag lever på existensminimum. Jag har ett numera litet sparkonto, och min önskan var att tillsammans med medicinsk botox, få komma igång och stärka kroppen. Och så småningom kanske jobba lite. Vara social och känna mig värdig.

Vad hände i mig denna gång? Jo min känsla att jag inte är värd nåt dök upp. Jantelagen kommer in i skallen. Vem tror jag att jag är? Jag får skylla mig själv. Osv. Så den gamla värdelösheten kom in i mig. Samtidigt som jag vet att det inte är så. Såklart jag är värd.

Min plan föll samman. Och nu ska jag hitta en ny. Och hitta styrka. Det svåra är att inte bli förstådd. Varför jag blir så låg. Vad som händer med självkänslan. Och när den är puts väck. Då försvinner allt jag tror på som är bra om mig själv. Det jag gjort bra ändå, är att verkligen inte sluta göra det som får mig att vända. Sedan vilka eller vem som står ut med mig, det får tiden utvisa. Jag har erfarenhet av att vissa vill bara ha det gottigaste från mig. Så är ju inte livet.

Jag har vänner och familj som inte gett upp förut. Och det gör också att jag känner mig starkare än förut. De som peppar mig. Får mig att se klart på saker. Och jag vet att jag inte tänker ha dåligt samvete för min osäkerhet. Så länge jag inte beter mig illa mot någon. Det är så här. Och jag läker. Och jag får acceptera.

Det blir jättebra träning att verkligen ta en dag i taget. När rädslan kommer så stannar jag upp. Nu är nu. Rädslan består mest i att jag i framtiden inte ska bli bra. Att inte ha pengar. Och en annan massa onödigt, som jag ändå inte kan ha kontroll på.

Sedan hände en trevlig sak igår. En förfrågan om att få använda mitt citat på en hemsida, och en intervju. Blir stolt och blyg samtidigt. Jag har fortfarande svårt att förstå, att jag gör intryck. Det är det sista jag tror om mig. Syns jag inte finns jag inte.

Jag önskar dig en fin helg! Med en extra önskan om tacksamhet för det du har i livet och mycket glädje.

Kram// Annika

Hej fina!

Åh om jag kunde förmedla min känsla. Det här att växa. Inuti. Att våga göra på annat sätt. Som jag skrev om tidigare. Att stanna upp och låta bli att forcera. Tillåta mig känna och samtidigt att inte agera direkt.

Att ha tillit. Jag hade tre dagar nu, där jag känt en ledsenhet och osäkerhet. Och istället som förr, försöka lösa något, eller hitta ?felet? fast det kanske inte ens finns något. Jag visste inte ens vad det var. Bara att det släppte en massa skräp jag bar på. Vi hamnar i saker som hjälper oss ändra på det vi förut inte tyckt varit så bra. Och min tro är, att så länge jag gör på samma sätt, så kommer jag hamna där igen. Och det är det här jag jobbar med. Det har till och med blivit spännande fast det kan var tufft. Nu fick jag än en gång, känna till hundra procent, att jag tog rätt beslut. Att testa göra något annat. Stanna upp.

Det blir egentligen ganska enkelt när man sätter det. Den rätta känslan. Och idag är det som vårkänslor i hela mig. Och småsaker som är kul, faller på plats.

Och den här underbara killen i mitt liv. Han slutar aldrig förvåna mig. Jag får bara än starkare känslor för honom. Han är allt jag kan önska. Och mina rädslor att förlora det fina, kan få mig att bli så rädd. Händer detta mig liksom. Å andra sidan så tänker jag njuta. Och bara ge tillbaka. Det är inte svårt att ge till den här underbara människan.

Sedan har jag mina två fina barn. Så fantastiska ungdomar. Som i sin tur, har så fina omkring sig. Jag är verkligen lyckligt lottad. Och sådana här dagar då min fysiska smärta är minimal. Då växer jag. Mitt självförtroende och självkänsla är på topp. Jag kan flytta berg!! Haha.

Så dessa dagar då, att våga vara i dem fast jag är ledsen. Att hitta bra saker och tacksamhet. Det är något jag vill sprida. Och ge vidare. Till er alla. Jag vet inte hur än. En dag kanske det trillar på mig. Hur jag kan gå tillväga.

Le mot någon du möter idag. Ge kärlek till dig själv. Kram // Annika

Hej fina!

Det här med tecken. Låter inte alls bra på svenska. Signs, låter finare, på engelska. Att våga lyssna inåt och se och höra. Det kan vara symboler och det kan vara någon som säger något. Någon du känner eller en främling. Som ger svar på något du funderat på. Att våga tro på och lyssna. Och agera. Ett djur som dyker uppförts gånger eller envetet.

Jag har mycket sådant inom och runt mig nu. När jag tränar på att bara vara i det som är. Sedan kommer gammalt skräp som ska ut ur systemet. Situationer som väcker gamla känslor. Och helt plötsligt blir jag osäker. På tecknen. Inbillar jag mig. Eller är det sant det jag känner. Hur tar jag mitt nästa steg?

En sak vet jag helt säkert. Att genom åren har jag inte lyssnat inåt. Låtit rädsla av olika anledningar vara det som stoppar. Inte sett tecknen. Fast jag har det, och känt, och ändå skuffat undan. Och när sådant kommer ikapp. Att jag visste så starkt. Och när jag nu får ont i magen. Så är jag ändå i min rädsla.

Så bestämmer jag mig, att nej, bara stanna upp. Inte låta saker spinna. Stanna upp och känn. Och när jag vet. Då vet jag. För det är ju detta. Jag vet fast jag vet inte först vad det var just då, jag visste. Det är det, som skapar min obehagskänsla i magen.

Häromnatten, drömde jag en så otäck och tydlig dröm. Det var om min morbror. Hur jag var med honom när han gick över. Det var verkligen en mardröm i drömmen, fast i verkligheten, känns det mer som att han kom och visade sig. Det blev mer tydligt då jag kom på igår, att det var årsdagen för hans bortgång. Han var min närmsta morbror. Lite som en pappa. Och hade mest kontakt med mamma. Och med ett års skillnad fick de mötas igen.

Någon natt innan mamma gick bort hade jag en annan tydlig mardröm. Sedan lämnade hon oss. Så jag vet nu, att jag faktiskt haft det så här hela livet. Min långa sämre period, gjorde att jag inte orkade, utan stängde ner. Nu är det tydligare och starkare. Än någonsin. Jag vet med min senaste dröm. Att han ville säga mig något. Jag tror att det är det som är min känsla nu. Så jag får testa. Och se. Om det är det jag misstänker.

Förändringar är som de är. De är livet. Både svårare och glada. Och jag väljer att lära mig genom de tuffa, och stanna upp i de bra. Då kan jag ta styrka från det bra, när jag har nedförsbacke. Låter väl kryptiskt. Jag vill bara inte lämna ut mig i mitt privata jag. Och att inte forcera mig när jag får en känsla. Vänta in nästa steg. Att vara lugn inom, och låta nästa steg komma. Där är jag nu. Något jag hamnat i senaste veckan. Där är skönt att vara, även om jag har ont i magen av vissa saker.

Låta tacksamhet över allt det fina och dåliga i livet ta över. Att vara tacksam. Det är en av de saker som ger mig styrka. Och perspektiv. Och det lugnar mig.

Vad är du tacksam för? Kan du hitta varje dag, minst tre saker? Glöm inte känna efter.

Ha det bäst// kram, Annika

Mitt älskade barnbarn. ??

Hej fina!

Jag har inte haft rätt inspiration att skriva och jag vet inte än om jag ska sluta eller inte. Jag går igenom en förändring som är ganska stor. Och jag vill dela med mig och samtidigt bara vara. Att inte pressa mig.

Det är många saker jag har i mitt huvud som jag söker klarhet i, och än mer sedan mamma gick bort, så har minnen poppat upp. Om mig och vad har jag för värderingar egentligen.

Jag är inne i en fas, där jag letar i mitt inre vad som är ok, hur jag vill ha det på många plan, vad som är rädslor osv. Att inte låta gammalt beteende förstöra för mig själv. Att inte rusa iväg.

Vart drar jag gränsen på vad som är ok hur andra är mot mig? Deras val och prioriteringar är ett. Vad är ok för mig och inte? Det är något jag jobbar hårt med, då jag alltid varit ?för snäll?, i den mån, att om jag säger att det inte är ok, kanske den personen, ja vad?? Samtidigt ska jag känna att det är värt att ta upp. Och det här är runt mig mycket, i mina olika relationer jag har. Jag tycker det är spännande att utvecklas. Så länge jag vågar känna vad som är rätt för mig, utan att ångra mig efter.

Att inte gå in i gamla vanor och känslor är så oerhört befriande. Jag trodde det skulle bli värre för mig. Mer vilsen. Och så visar det sig att när jag vågar utmana mig, så skalar jag bort ännu en rädsla, på lagret jag omger mig med. Och styrkan i det! Wow. Så jag blir ju starkare, inte mer vilsen.

Att våga känna vad jag känner. Och att våga utmana mina rädslor. Som min kursledare säger, Gör ändå!! Det hoppas jag ni tar med er från den här texten. Så länge vi inte skadar varandra eller oss själva. Känns det rätt fast du är rädd. Gör ändå!!

Hur känner ni när någon tagit ett val och ni blivit sårad? Eller sårar någon omedvetet. Att det blir ett s k misstag eller övertramp? När det behövs ett förlåt? För mig är beteendet förlåt, att den och jag vågar ändra. Att visa med handling. Att det inte blir på samma sätt nästa gång. Då visar man varandra att man inte menade det. Om personen i fråga gör samma sak gång på gång. Då blir det mindre bra för mig.

Så jag hittar nya sätt, istället för att låta enbart mina tankar om hur det borde vara, styra. Och det är att utvecklas. Till mitt bättre jag. Att hitta ett sätt som funkar för mig att må bra och inte stressa upp mig. Förr var jag osäker på en massa saker, som gjorde att min självkänsla och självförtroende försvann helt. Och det bygger jag upp nu. Och känner mig väldigt stark i det. För jag vet vad jag är värd. Och vi är lika mycket vörda alla människor.

Jag önskar dig en fantastisk dag! Säg något fint till en främling eller närstående idag. Och märk hur det känns i dig. Kram // Annika

Hej fina!

Den här helgen. Som jag skrattat. Hjärtligt och innerligt. Och även blandat med gråt. Fast glädjegråt.

Jag har varit hos min pojkvän i helgen. Och den här helgen har hans båda fina döttrar varit här. Och hunden Meja. Det har blivit tokerier och jag har njutit av det. Tycker verkligen så mycket om tjejerna och det känns som vi känt varandra länge. Precis som Christer. Märkligt att det kan vara så. Vi har snart varit tillsammans i 6 månader bara.

Min väninna och jag har börjat lite projekt tillsammans också. Att vi funnit varandra som förr igen är fantastiskt. Vi skrattade och grät samtidigt i telefonen här om dagen. Åt vår utveckling. Och våra tankar om vart det kommer ta oss. Vi tränar på att bara ta emot det vi får till oss. Och nästa steg är att i te forcera fram resultat. Det kan jag påstå är mindre enkelt. Fast oerhört skönt. Vi börjar lära oss. Två steg fram och ett bakåt.

Så jag vet inte riktigt vad jag ska blogga om just nu. Saker faller på plats. Och jag letar efter min plats. Den börjar inifrån. Och i mitt nya bättre jag. Som jag trivs så bra med. Ut med en massa oro och stress som bara förstör ändå. Och inget blir alla bättre av det.

Jag ska snart åka hem och det är både skönt och omysigt. Då jag helst vill vara med min pojkvän i vardagen också. Just nu är det som det är. Och vi får njuta av det vi har. Som bara blir bättre ju mer vi lär känna varandra. Hur nu det ens är möjligt.

Trots smärta som plågar mig av och till. Och den rädsla jag har kvar lite inom mig i det området, så njuter jag av livet. Av mitt liv och de fina människor jag har äran att få umgås med.

Ta vara på dagen. Den kommer inte igen. Ibland känner man att det är en herrans tur den inte gör det. Då får man ju bara ta nya tag.

Ha det bäst!! Kram // Annika

Hej fina!

Det händer en massa saker i mig. I sorg kommer man nära sig själv och vad som är viktigt i livet. Sedan kan jag känna mig ensam i just det, då jag är ganska känslig, och bara för att mitt liv förändras på ett ögonblick, gör ju inte alla andras det.

Jag har även efter min sista botox, dragit upp något jag misstänker är ett diskbråck längst ner i nacken. Eller så ligger det bara lite fel där. Jag satte mig på golvet och skulle knyta skorna. En sådan grej. Det chippade till och smärtan har varit ett faktum. Nu är det äntligen bättre och jag hoppas jag får det att släppa på egen hand.

Jag har haft upp och ner dagar hela tiden efter mammas bortgång. Och jag har fram till begravningen inte orkat slappna av helt. Dels p g a besvikelse för så hög smärta, när jag var så bra. Dels för begravningen och att få det avslutet. Tycker att jag klarat det bra ändå. Att jag är stark i mig själv, det har jag nu klart för mig.

Jag kommer aldrig mer ta saker jag inte gör fel, mot andra, på mig själv. Jag lade allt på mig förr. Att det i slutändan var mitt fel. Jobbig och besvärlig. Så länge jag inte medvetet är ute att göra någon illa, vilket inte finns i mig, så vill jag stå på mig i det som känns viktigt för mig. Jag lär mig en massa. Om mig. Vad jag värdesätter. Vad jag inte behöver gå in i och släppa.

När det gäller mitt liv. Min smärta. Har jag i min bearbetning upptäckt att jag forcerar mig en hel del. Att jag omedvetet pushar mig och tror att jag måste en massa. Annars,,? Vad? Så jag hoppas den insikt som landat ska bestå. Min husläkare har skrivit remiss till neurorehab. Det blir intressant om de kan ta emot mig. För stöd och stöttning skulle vara avlastande. Att förstå kroppen och nerver har jag lärt och lär mig. Det är den ensamma biten.

Angående begravning så var den väldigt fin. Det kom några viktiga personer i mammas liv, som jag uppskattade enormt. Lilla mamma. Så stort hjärta. Nu har jag släppt taget om henne och låter henne få njuta av sin frihet. Jag känner att mycket har släppt. Sorgen är på ett annat plan. Jag har sovit jättemycket och jag hade tänkt åka till min pojkvän, fast jag vet inte om jag är redo. Ibland blir jag så. Att bara vara själv. Tankar kraft. Samtidigt vill jag vara där, då min kärlek är så stark. Vår kärlek är stark. Han har verkligen visat sin kärlek, han har stöttat och han är kvar. Det är jag inte van. Att någon tar hand om mig. Det är en underbar känsla. Och ovanlig. Såklart min kärlek i en sådan situation, blir än klarare.

Vad är du tacksam för idag? Kram //Annika

Älskade mamma. En månad innan.