Hej fina!

Vilsen är bara förnamnet. Alla känslor på en och samma gång. Min egen styrka VS att tappa självkänsla. Något förvirrande är den här dagen. Tänk hur olika alla dagar är. Och det kan vara i allt från en timma till dagar.

I fredags var jag stark. Lycklig. Oövervinnerlig. Jag var jag. Den jag kan vara. Bara sådär. Idag. Vaknar jag. Med sorg och ledsenhet i hjärtat. Det ska väl ut. Min hjärna vill gärna leta orsaker. Som att jag skulle vilja ha en plan för vår kärlek i framtiden. För min framtida friskhet. Att slippa åka gunga mellan bra och skitdåliga dagar. Nu med facit i hand, har jag ju inte så ofta skitdagar. De finns fast de glesas ut. Psykiskt.

Så. Jag har gråtit. Mest hela dagen. Förtvivlans gråt. Den som skär i själen. Förmodligen ligger beslut och väntar på att tas. Åt något håll. Vad vill jag. Egentligen. Med Lifvet.

Jag tog ju på mig att testa vara hundvakt. Det var inte min grej. Upptäckte jag. Det blir denna vecka också. Det väckte en massa skräp tror jag. Jag hamnade i stillhet och mina känslor och tankar kom ikapp. Och igår. Var vi upp i en takvåning. Och känslan. Att vara i en så fin lgh. En bostadsrätt. Det kändes mer som inte en lgh. Fast min starka känsla. Var mer min längtan efter att vara sambo och inte särbo.

Jag är trött idag. Och har varit i höst. Väldigt trött. Mentalt och fysiskt. Jag vet inte hur jag ska gå vidare. I något. Vad är bäst för mig? För att läka. I lugn och ro. För just nu. Längtar jag efter att bara få vara. Nära familj. Min och min pojkväns. Och bara släppa taget om min kamp. Jag vill inte kämpa så här mer.

Så du som följer mig. Jag ger upp jag med. Jag tillåter mig det. Ibland. Korta stunder. Idag kom alldeles tokiga tankar i det. Då sträckte jag ut en hand. Det hjälper. Så nu är jag helt slut. I morgon. Är en ny dag. Jag har gjort så gott jag kan idag. Snart kommer vovven.

Ha det fint. Kram// Annika