Hej fina!

Vad händer i mitt liv. Och med mig. Jag har inte något att berätta. Eller så kommer det nu när jag skriver.

Jag har precis varit på min andra behandling på landstinget, för medicinsk botox mot migrän. Jag har haft kontakt med min läkare brevledes och vi skulle prova sätta sprutorna annorlunda lite nu. Så vi var överens. Jag var lite orolig, läs livrädd, för dagens grej. Fick verkligen sådan nervsmärta sist, som sedan kom och gick i 7 veckor. Ingen rehab och inga promenader. Nu har jag kunnat promenera fast mina dagar har varit, att ena dagen känt mig smärtfri. Till att vakna halv fyra och ha värsta smärtan.

Jag tror att det är något som händer när jag ligger ned. Och såklart är det ju vissa saker jag belastar mig med som påverkar. Det vet jag oftast nu vad det är. I vilket fall, har ju vardagen funkat och jag har gjort mitt bästa att vara som vanligt. Det är ju bak i skallen, psyket, som varit mer påverkat. Min rädsla att inte bli bra, har gjort sig väldigt påmind. Fast jag jobbar med det, får jag inte bort det själv ur systemet. De dagar jag är riktigt bra. Då märker jag. Hur nere och rädd jag är egentligen, de dagar som är sämre. Det vill jag aktivt ändra på. För jag blir ju än sämre då.

Sedan händer det ju en hel del fantastiska saker i mitt liv och i min själ. Så mycket skräp som jag lyckas göra mig av med, som påverkat mig i så många år. Hur jag känner mig och hur jag reagerar på situationer. Det är lite läskigt, att verkligen inte gå igång på saker, som jag förut reagerat på. Vem är jag? Tänker jag då. Haha. Det är bra. Både kul och spännande.

Kärleken till min pojkvän har växt sig starkare nu i några veckor. Såpass starkt att jag hade helst velat ha mer vardag tillsammans. Nu funkar tyvärr inte det då vi bor 6 mil från varandra. Visst. Jag är hemma om dagarna. Du kanske tycker jag kan vara det där. Det är inte så bara. Jag vet att jag inte är en gäst, samtidigt är det inte mitt hem och mina grejer. Kan ju inte bara fixa och dola som jag vill och har lust till, när det inte är mitt. Jag gillar att hålla igång så mycket jag orkar.

Sedan bor han ute på vischan. Jag har vant mig vid stadsliv. Älskar skog och vatten. Samtidigt när jag inte har ett socialt liv med jobb och vänner. Så får jag ju lite spunk av att bara sitta där dag ut och in. Några dagar extra går jättebra. Han kommer ju hem på kvällen.

Det jag menar med vardagsliv är mera känslan att inte behöva planera för att ses. Att finnas i samma byggnad. Sova och vakna ihop. Planera för mat och annat. I lugn och ro liksom. Bara vara känslan. Längtar enormt mycket efter det. Så mycket att jag blir ledsen i magen. Och får lov att påminna mig och vara tacksam över. Att vi har vår kärlek åtminstone.

Nu måste jag sluta. Känner mig trött nu av botoxen. Kram på dig och ha bästa dagen// Annika