Hej fina!

Jag trodde jag var längre fram än jag var. I min styrka. I mitt arbete med mig. I min kraft i vad jag orkar vs vad hjärnan vill!! Igår blev jag så ledsen. Jag kände gamla sår slets upp. Att inte orka och därmed inte räcka till. Att så små saker tar min kraft.

Då blir jag sorgsen. Blir ledsen. Saknar mig! Min ork utan smärta. Så jag fick igår lära mig. Att jag är inte där än. Och ge besked till någon utan att känna mig som en svikare. Tänk om det enkom var det jag skulle göra? Att stå upp för mig? Jag lovade inget utan skulle prova bara. Så skulden ligger hos mig. Mitt dåliga samvete. Duktig flicka syndromet som jag alltid haft.

Om några dagar kommer det ju att kännas bättre. Just nu. Så håller jag mina tankar på bra saker. På det sätt jag tränar. Vilket är en himla tur. Klumpen i magen finns där ändå än. Jag är verkligen tacksam för den kurs jag går. Som hjälper mig se och förstå.

Det finns väl en anledning till mitt beslut. Och jag har känt efter. Jag har checkat av. Vad vill jag. Vad känner jag. Vad är det värt. Och jag väljer att må bra. Och inser med en stark känsla. Att jag är så oerhört tacksam att jag kommit så långt.

Jag har det jag behöver. Egentligen. Att stressa mig och ta på mig flera saker. Det var inte så smart. Utan det fick mig i alla fall. Att inse hur bra jag har det. Kanske det kan ta mig ur den svacka jag hade.

Jag har fått frågan om jag vill ha föreläsning. Så efter det här avbrottet vill jag satsa den kraft jag har till att förbereda mig. Det är något jag vill. Och brinner för. Sedan hur det går och om någon vill lyssna. Det tar jag då. En kul grej och att få dela min historia.

Den är ju inte kul i sig. Och när jag börjat gå igenom mitt liv så kan jag ha föreläsning på olika teman. Så ryggsäcken ska av. Helt. Och jag kommer igenom. Starkare än någonsin. Och rädslan för den fysiska smärta jag har. Kommer också försvinna. Det är jag säker på.

Ha en fin dag// kram Annika