Hej fina!

Hoppas du har det bra med dig själv. Själv sitter jag på bussen, har inte bil just nu, till min underbara väninna typ tio mil bort. Hon fyller år i morgon och för en gång skull vill jag kunna gratulera henne på plats.

Vi har en vänskap sedan vi gick på dagis tror jag. Vi växte upp tillsamman. Så olika fast två lika själar. Jag med 5 systrar hemma, hon enda barnet. Båda två oerhört känsliga till naturen, och som vi tyvärr inte förstått att det var ok att vara. Vi har båda hamnat i knasiga och jobbiga situationen som vi har fått kämpa oss igenom. För att hitta ett eget värde. I oss själva. Inte för det vi gör, utan för den vi är.

Vi har långa perioder inte hörts av. Men nu är vi på samma våglängd och känslan är som när vi var små. Och fnittrade. Vi har något gemensamt som är få förunnat. Vi har som i de flesta relationer, jobbat på våran också.

Efter mitt sammanbrott förra veckan har det liksom tänts ett ljus i mig. En säkerhet. Ett lugn. Den här känslan i mig själv, vill jag gärna utveckla mer. Jag är på rätt sida liksom. Jag kan återkomma med närmare information längre fram. Än så länge är det så nytt för mig. Och jag har varken orden eller viljan att dela med mig än. Det behöver stagneras lite mera.

På kursen i november fick vi frågan om vi ville och vågade kliva över tröskeln. Då tyckte jag att jag hade ena foten över. Nu vet jag, att jag stod framför tröskeln och väldigt redo att kliva över.

Att våga ha mina känslor. Att hitta dem och vad som känns rätt för mig. Det tränar jag på. Ett dagligt jobb som jag tycker är kul. Ju mer jag tränar på det, desto lättare går det. Inte på alla områden, fast bättre. Vissa områden känner jag mig självisk i, och är inte van det. Utan mer som andra önskar. Oavsett hur ont eller jobbigt jag haft, har jag inte satt mig först, om det inte varit allt för illa. Jag letar efter balansen. Säga nej är en annan sak. Kan jag inte kan jag säga det. Det här handlar mer om mina egna beslut, om saker och ting som kommer från mig.

Vågar du säga nej? Orkar du göra mer för dig i första rummet så du har mer att ge? Jag vet att jag har enormt mycket att ge. Jag behöver mer hushålla energin till det viktigaste för mig. Jag har ju min smärta kvar än så länge och jag kan garantera, att fast jag själv inte känner mig stressad, så märker jag det tydligt på kroppen. För den säger ifrån. Först försiktigt. Om jag då väljer att köra på. Då skriker den. Igår skrek den. Haha. Inte lika högt idag fast hög smärta har jag. Och tar då beslut utöver det. En sak i taget.

Livet händer mig. Det magiska är att våga ta ett beslut för dagen. Och se vad som händer. Jag börjar lära mig det mer. Och faktiskt så händer livet ändå. Lustigt att jag döpte min blogg till just det. Så mycket vi inte vet att vi vet. En sak i taget.

Ha en fin dag! Kram // Annika