Hej fina!

Bryta mönster. Vara medveten. Vad vill jag och hur kan jag göra annorlunda? Att bygga sig ett liv man vill ha. Vad vill jag då ha i mitt liv?

Att våga göra annorlunda än jag gjort är underbart. Det är spännande. Och oerhört skrämmande. Fast om jag vill ha förändring, behöver jag se allt i mig. Allt utan att fördöma mig. Utan att vara hård mot mig. Att se och känna och våga se hela. Att bli medveten är ju första steget. Först då, kan jag förändra det jag inte gillar.

Jag är oerhört känslig och jag är mycket medveten om min tunga ryggsäck. Den som jag lastar ur dag för dag. Den är inte alls tung längre. Det är ett hårt jobb. Många tårar. Skam. Skuld. Glädje. Sorg. Skratt. Ja livet. Som har fyllts på. Och jag har inte tagit bort så mycket tidigare, utan jag fyllde den. I okunskap och omedvetenhet, att jag alldeles själv, kan bygga mitt liv. Oavsett andra.

Detta fick jag igår. Rakt in i själen. Och det gav mig sån styrka! Att jag behöver bara mig själv. Och jag tar själv ansvar för, vad jag vill bygga mitt liv med. Kärlek är ju det absolut viktigaste. Att få bli älskad tillbaka är en enorm bonus. Samtidigt vet jag att jag kan själv. Om jag måste. Just nu älskar jag en man så mycket, att jag inte alls tänker så, att jag vill vara ensam.

Min vecka har varit fullspäckad. Och det formar mig. Och vad jag önskar. Och vill. Så när styrkan griper tag i mig. När jag märker att jag gått lite tillbaka i den jag egentligen är, förlorat styrkan. Då är det som att spräcka en ballong. Jag hajar till. För att sedan skratta lite åt mig själv. Åt mina rädslor.

Så att våga se saker på ett annat sätt. Ur en annan synvinkel. Deepak Chopra säger att barn gör det hela tiden. De växer och formas. Medan vi som vuxen lätt stannar upp. Gör och ser samma saker på samma sätt ofta. Även fast något tokigt händer.

Jag vet, att jag är själv ansvarig för det som händer i mitt liv. Hur jag reagerar. Vad jag drar till mig. Hur jag mår. Vad jag sedan accepterar är annat. Genom att våga ta ansvar för mitt liv. Då först. Kan jag skapa. Jag har ingen kontroll över andra. Jag har ingen kontroll själv heller oftast. Däremot, vill jag bli mycket bättre på, att ha mer koll på mig själv.

Vågar du se dig? Alla sidor? Och ändå inte döma dig själv. Jag önskar dig det. Av hela mitt hjärta. Ingen är felfri. Alla gör vi misstag vi ångrar. Eller lär oss av. För det är väl ändå det viktiga ? Om någon säger till mig att jag gjort den personen illa, har jag inte rätt att säga nej. Det är mitt ansvar. Jag kan inte göra om. Jag kan välja att göra rätt nästa gång.

Ha det fint!! Kram//Annika

Hej fina!

Tårarna rinner så jag har svårt att se vad jag skriver. Det är mycket med livet. Ibland mer. Just nu är det känslor åt alla håll och mest är det lyckliga och stolta känslor.

Stolt över min familj!! Min lilla fina familj. Nu har min son fått sin lägenhet och som han fixar och tycker det är härligt. Det gör så gott i mammahjärtat, så den som har gått igenom det vet precis vad jag menar. Sedan har jag min älskade dotter som har barn. Ett barnbarn som älskar mig. Och en fantastisk dotter som är mamma. Vad annat kan jag vara, än stolt över, hur de tar sig an sina liv. Det har inte varit utan sorg och bedrövelse kan jag lova. Och där står de just nu. Ändå trygga och starka. Jag kommer aldrig att svika dem. Även om jag bara finns på avstånd så finns jag. Alltid.

Mina tårar går också i sorg och kärlek och saknad för min mamma. Det är hyllningen till Lill-Babs på TV4 som påminner mig. Och väcker stor empati till familjen när jag vet hur det känns att mista mamma. Tomheten. Det ganska plötsliga som man aldrig är redo för. Och sorgen som man inte heller är redo för. Den väcks gång på gång i mig. Kommer sakna min mamma i jordelivet alltid. Hennes röst, den speciella dialekt hon hade. Det stora hjärtat.

Sedan är det annat som jag inte varit beredd på. Som fått mig att stanna upp. Gå inåt. Och hitta min styrka och kärlek till mig och vad som är viktigt för mig. Kärlek står först på min lista. Främst till mig. Vem jag är och mina val. Och det yttre livet kan ibland ge en spark där bak. Så jag vaknar upp. Fast jag ser det som positivt. Att bryta mönster. Lämna gammalt. Och växa. Såklart. Det är det jag vill.

Så mest av allt är jag så stolt. Att mina barn gör det de gör i sitt liv. Att de går vidare och har sitt liv utan mig. Att få egna erfarenheter och växa. Och jag önskar dem allt det jag inte vågade. I livet!!

Vad håller dig tillbaka? Vågar du bryta mönster som format dig i trygghet?

Kram //Annika

Hej fina!

Hoppas du hade en fin helg! Jag firar inte påsk, fast jag tycker det ändå är mysigt med längre helgdagar. Det har dessutom som det känns, varit mer sol denna vecka än på hela förra året. Så känns det för mig. Som om den även lyser starkare.

Det har varit en fin helg för mig. Mycket sol och kärlek. Just nu sitter jag ute på kvällskvisten på min balkong. Första kvällen i år. Och första gången i den här lägenheten på våren. Snart har jag bott ett år här. Tiden flyger iväg.

Min son flyttade igår. Till egen lägenhet. Och om ni visste vad lycklig jag är för hans skull!! När han säger att det verkligen är helschysst efter första natten!! Det värmde i hjärtat så jag fick tårar i ögonen.

Sådan är jag. Känslig. Superkänslig. På gott och ont. Det är mycket sällan jag blir förstådd. Det här också med att känna av andra. Och att hitta balansen på vad som är mina känslor och andras. Sådana här dagar, när hela veckan känts omtumlande, är det svårare att känna mitt och andras. Då drar jag mig inåt. Stänger ner mig. Min sårbarhet är större än annars.

Jag har ju berättat i tidigare inlägg, att jag blivit utnyttjad och sviken. Så när det händer stora förändringar som den här helgen, förlorar jag mig själv. Min identitet. Vad vill jag? Vem är jag? Tankar snurrar och jag kan verka osocial. Det blir en liten mur kring mig. Som jag inte är så medveten om.

Sedan kommer tvivel och rädslor. Efter det. Kommer styrka. Kraft. I stora lass. För så är väl förändringar? Skrämmande och spännande på samma gång. Det som kan skrämma mig i min styrka, det är att jag oftast hamnar i flera fölrändringar på en och samma gång. Och så vet jag inte vart jag ska ta vägen riktigt. Med att inte ha kontroll. Med att stå upp för det som är rätt för mig. Vad som känns bra och dåligt inom mig, och lita på det jag känner.

Så trots allt, är allt som det ska! Precis nu. Här och nu. Och det ena leder till det andra. När vi var till Hammarö sydspets idag, kom en så vacker svan. Den var precis på väg upp på isen till mig, när det kom några hundar. Så den vände.

Enligt Solöga i djurens språk, betyder det att jag ska lita på mig själv. Våga vara själv och känna efter vad jag vill. Och att lita på min intuition samt vara kreativ.

Jag önskar dig en fin kväll/ dag! Gör något skoj för dig. Kram// Annika

Hej fina!

Att lära sig. Att hitta mitt innersta. Att våga. Våga veta, inte tro. På att allt är som det ska. Det jag vill och är tänkt att göra. Att veta att det jag ber om kommer ske. Det jag önskar. Så universum jobbar på det. Alla bitar behöver falla på plats. Jag behöver vara i realtid, närvarande för att lyssna och se signalerna. Vägledningen som tar mig till nästa steg.

Trixet är att inte bestämma hur saker ska gå till. Hur jag ska hamna där. Hur det kommer att gå. Där jag är, kan jag välja att lära mig, släppa taget och gå vidare. Att allt är som det ska.

Som nu. Några dagar. Har jag vågat. Jag släppte en massa sorg och besvikelse förra veckan. Det var mindre kul, samtidigt som jag för en gång skull tyckte det var skönt. Och att det som jag gjort. Det som har varit. Har tagit mig hit. Och just nu. Är det det där flytet.

Det flytet finns där. Hela tiden. Egentligen. Det är bara att hjärnan och sinnena kommer i vägen. Egot. Och då kan det negativa lätt komma i vägen. Som varför? Osv. Jag vet nu, av egen erfarenhet, att det har jag slutat med, i jobbiga situationer. Åtminstone på ett negativt sätt. Jag kan mer ställa varför i relation till mig på ett snällare sätt. Vad ska jag lära mig. Vad mår jag bättre av. Hur tar jag mig vidare. Inte varför händer det just mig.

De här sakerna som trillar framför näsan. Så enkelt det är. När inte egot är i vägen. När jag ser tydligt. När jag vågar. Så fortsätta våga. Våga göra mina egna val. Och inte tänka hur det blir. Nu menar jag absolut inte med att vara dum eller låta andra drabbas. Eller ja. Alla drabbas. Jag menar att inte vara otrevlig osv. Nu är jag inte sådan ändå.

Däremot är jag lite snällare än vad som kan vara hälsosamt för mig. Fast det vill jag ju ändå vara. Då får jag ta smällen sedan. Sen så kan nog andra tro bara för att jag inget säger, att de fått som de vill, eller att jag gått på det. Det är bara så, att många gånger är det ingen idé att lägga mer energi på det. Och att ge andra mer än en chans. Det är mitt eget val. Jag kan ju faktiskt säga ifrån också. När det är nog för mig. Då är jag klar. Punkt slut! För då vet jag.

Nu är det påsk. Sedan barnen blev stora firar jag inte den. Så jag önskar dig en fin långledighet om du har ledigt. Annars får jag önska dig en god påsk ändå. Och var rädd om dig där ute. Glöm inte att du är värd det allra bästa. Kram // Annika

Hej fina!

Idag strålar solen igen! Det gör verkligen så mycket för själen. Just nu behöver jag det extra mycket.

Det händer så mycket runt mig som jag inte är van vid. Jag märker än en gång att min stresstolerans är ganska låg. På sådant som ligger och väntar och jag inte kan ta tag i. Jag har även haft ganska tuff huvudvärk i en hel vecka. En som jag inte riktigt känner igen, vilket gör att gamla rädslor kommer tillbaka. Det är lustigt hur rädd jag blir fortfarande. Fast jag har blivit så bra med tankar. Den här rädslan vill jag få fatt i. Och inte låta den få ta över.

När jag kände att jag behövde åka hemifrån på semester. Då bara visste jag. Att det var nåt. Något som skulle fram. Så förutom smärtan så har jag gråtit mycket i perioder den här veckan. Som om det är ett lager till. Med gammal smärta och svek. Hur jag, när jag litat på människor, tagit det steget att verkligen våga lita på, har blivit som mest sviken. Och upptäcker att jag inte tillåtit mig bearbeta det ordentligt. För att överleva har jag varit stark. Samt att jag hade så mycket smärta av min skada och operationer, att det inte ens fanns i mitt inre, att orka. Så jag tyckte väl att det inte var någon stor grej.

Sedan hamnar vi ju i situationer, som gör att saker väcks. Även om det är tufft, är det oerhört befriande samtidigt. Det blir en gråt som är förlösande. Att ge mig själv förlåtelse. För att jag litade på dessa män. Män som utnyttjat mig. Olika män. På olika sätt. Olika typer av övergrepp. De gångerna litade jag inte på min magkänsla. Och nu när jag får den känslan, avskyr jag den. För jag vet inte. Vill inte. Känna så. Får panik.

Såklart så kommer ju rädslan. Vågar jag låta mig älskas? Vågar jag stanna kvar? Vågar jag lita på mig? För jag kan ju inte tänka som förr. Vågar jag lita på andra. Så jo, det vågar jag. Det känner jag. Så det handlar inte om motparter. Det handlar om mig. Och ärligt. Just nu. Vet jag inte hur det funkar.

Jag vill absolut inte låta rädsla styra. Så jag ska hitta min väg. Min styrka. Att våga utan rädsla. Att våga känna utan att den styr. Att jag inte kan veta något om min framtid. Och våga bli sårad om så blir. För livet är livet. Och i mitt liv finns så mycket kärlek, att jag vore en idiot om jag inte tar emot.

Jag är så tacksam för allt jag har. Allt jag vill och orkar lära mig. Jag skulle bara vilja slippa vara såpass ensam i vardagen som jag är. Komma ut mer. Jag tränar på att bli redo för det. Sedan kommer de här bakslagen med huvudvärk som gör att jag backar. Och det gör mig besviken. Samtidigt som jag märker att jac stressar mig och har brått. Jag hinner. Och nu är våren här. Jag kommer ut mer. Och lite, så känner jag äntligen lugnet komma.

Jag hinner. Jag är stark. Jag får. Jag vågar. Och jag duger. För mig. Till mig. Precis som jag är. Att vara mer i nuet igen. Som jag brukar. Och inte hittade denna vecka.

Du vet väl att du är fantastisk. Vad du än gått eller går igenom! Att du kan göra något bra av det du har. Börja med tacksamhet. Tacka. För det du har. Sluta önska för mer. Och tro att det kommer göra dig lycklig. Du är bra som du är. Andas. Slappna av.

Kram // Annika

Hej fina!

Nu har jag kommit hem. Jag kom till Sverige i söndags, fast följde med min kille hem direkt. Inatt har jag sovit hemma. Som en bebis. Hårt och gott. I nio timmar. Mindre lätt att ta sig ur sängen bara, haha. Jisses. Det behövdes. Även om vi vilade mycket på semestern, sov jag inte bra i den hårda sängen. På rygg utan kudde blev det. För att nacken inte skulle krampa.

Oturligt fick jag världens smärtanfall i måndags. Det tog hårt på psyket denna gång. När jag kände att jag ville iväg på resa. Det var en speciell känsla som jag brukar få. Saker händer inuti mig. Och ibland vet jag inte vad eller vad jag ska göra med allt.

Känner att jag fått landa i något nu. Det där lugnet och en säkerhet. En inre trygghet med mig själv. Som jag ibland förlorar. Som jag känner just nu i min styrka, skulle jag kunna gå iväg och söka jobb. Det är orealistiskt då jag kommer förlora för mycket pengar på att inte kroppen är redo än. Det är så synd, att jag inte kan få rehab på Teneriffa. I värmen. Så kände jag minimal smärta. Och kroppen har börjat svara på lite träning. Jag har vågat använda lite vikt i vissa övningar och det har inte blivit för illa.

Jag har tyvärr fått problem med mitt bäcken/ ben nu också. Haft sedan jul och det vill inte släppa. Jag jobbar på det och hoppas att det är styrka som fattas. Önskar sv hela mitt hjärta jag hade ekonomi att åka till Stockholm till en kille som jag är säker kan hjälpa mig hitta rätt i min sneda kropp. Är det något jag lärt mig, så är det, att där det gör ont, det är inte där felet är.

Det händer mycket runt mig i mitt liv. Jag känner en massa inuti. Och att inte få ut min kreativitet gör mig tokig!!! Målandet börjar mer och mer pocka på. Fast jag vet inte med vad än. Och min lgh är lite liten. Jag vill ha yta så jag kan få ha mina grejer framme. Så något är på gång. Och jag är sugen på billigare lgh. Har dock inte beslutat det än. Så det väntar jag på, att den biten med faller på plats.


Ja livet är ett pussel. Att få bitarna att passa. Ibland tar man fel bit. Fast den är egentligen inte så fel. Den får oss oftast till rätt. Och ibland är det bara en omväg. Så tänk snälla tankar om dig. Du är värd det bästa. Och våga lyssna på det lilla inom dig. Det som viskar. Och det som vi ofta viftar bort. Det kan vara den lilla impulsen som förändrar resten av ditt liv.

Ha en fantastisk dag! Kram// Annika

Våga drömma

Hej fina!

Sitter med morgonkaffet på verandan och väntar på soluppgång. Ja jag är på Teneriffa. Det är min sista morgon och jag har varit här i en vecka med min syster.

Det har varit en vecka av inget och allt på en gång. Idag vaknade jag med en slags ångest. Hem till det vanliga livet. Samtidigt som jag längtar efter de jag har nära. Så vill jag mest gömma mig här. I värmen. I lugnet. Och värmen den gör underverk för en värkande kropp. Det är som på Mallorca i somras. Knappt tagit en enda värktablett. Typ någon Treo. Två tror jag.

Jag vill så gärna göra något vettigt med mitt liv. När jag vaknade med den känslan i morse, vet jag att något har ändrats. Utvecklats ännu mer. En känsla av att jag ska framåt. Göra mer. Åh vad jag vill. Och nu. Med en gång. Vill vara så här frisk och stark som jag är just nu. Alltid.

Jag har vandrat på ett litet berg. Det var omöjligt för något år sedan. Jag testade på Kreta för två år sedan. Det gick inte bra alls angående smärtan. Nu blir det tvärtom. Lyckan i det kan jag aldrig beskriva i ord. Och känslan av att vandra på vår jord, som är av lava. Att det blivit av mäktiga vulkanutbrott.

En morgon när jag gick ner till havet för att se soluppgången, kom rysningar över att Teide kunde bryta ut. Det var lite mörkt. Havet slog mot klipporna. Och så var det tyst. Det var mäktigt och skrämmande samtidigt.

Vi har bara tagit det lugnt och vilat mest. Det var syftet med resan. Jag är dock besviken på att det inte går att ligga vid havet som det står. Det var den största anledningen till resan. Att få njuta av havet. Då gör jag mitt bästa ändå, för havet är ju här. Runt oss. Och nära.

Vi kan ju ta buss in till större städer. Och stränder. Fast det vill vi inte. Vi bor bra ändå med marktetass. Nära till poolen. Äter egen lunch. Och myser. Så det har varit en riktigt bra resa och den har gett mig mycket. Lite nevös för att komma hem. På ett bra sätt såklart.

Nu blir det frukost strax. Du får ha en fin dag. Kram // Annika

Hej fina!

Jisses så det går upp och ner i mitt liv. Just det här med smärtan, hur mycket den påverkar mitt mående psykiskt, är så otroligt mycket att jag inte finner ord. Visst gör jag mitt bästa även när jag har smärta. Jag är van, och vet inte så mycket annat längre.

Sedan har jag de här dagarna och nätterna. När jag vaknar flera morgnar i rad utan just den specifika smärtan. Hur jag slappnar av. Mitt sinne blir lugnt. All stress över hur ska jag lägga upp dagen p g a måendet. Jag gör så gott jag kan när jag har sämre dagar och veckor, med att inte låta smärtan styra mig. Så styr den mig. Ändå. Jag låter inte bli att göra saker. Det den styr är ju måendet. Tröttheten, stressen, osv.

Så har jag de här dagarna som är overkliga. Jag har vågat träna igen. Mer än förut. Jag har träningsvärk. Jag har belastat med vikter. Jag har vågat träna rygg lite. Det har absolut inte funkat förut utan kramp och smärta. Fantastiskt. Nu gäller det att inte låta tankar om hur länge det håller, krypa in. Så är det. Det är bara erfarenhet som får mig att skuta tänka i rädslor.

Rädslor. Som är helt onödiga. Dagtid när jag är medveten kan jag sortera bort. När jag får vakna utan den smärtan fast jag tränat. Då går det bra. Nu ska resten bort. Som om jag är så van att bära den med mig. Att jag inte vet hur jag gör utan. Och det vill jag jobba med. På dagen funkar det. På natten? Då är det ju inte så lätt att styra det undermedvetna.

Spännande är det. När jag mår bra. Och att få känna så här. Att ha hopp. Att inte ha den huvudvärken. Att hoppas på att fysiken i kroppen blir såpass stark, så jag orkar vara med mitt barnbarn länge. Orkar åka motorcykel i sommar. Skidor om något år. Ojoj. Hoppa fallskärm ska jag ju. Snart vill jag. Ekonomin ska gå ihop, det ordnar sig.

Så jag har haft fina dagar. Spirar i kroppen som kärlek. Och kärlek till mig. Till mina nära och kära. Och jag vill alltid få ha det så här, minst. Och jag tänker, att om jag har dagar som är så här bra, borde det ju finnas en chans att det är läkning och mer ofta som jag kommer att må så här. Eller hur?!

Ha en fin dag! Vad är du mer tacksam för idag? Kram// Annika

Lilla jag två år.