Hej fina!

Jag går igenom mycket nu märker jag. Just för stunden. Gråter jag så jag ser knappt vad jag skriver. Det finns så mycket gömd smärta i mig. Som jag inte visste. Som legat och tryckt som en gammal tryckkokare där locket flyger av helt plötsligt.

Istället för att gräva ner mig. Så släpper jag på trycket. En av mina sorger är att det nu gått ett år och lite mer. Sedan min medicinska botox. Innan den kunde jag knappt gå hemifrån. Sov väldigt lite eftersom min smärta blev enorm i huvudet när jag låg ner. Sorgen är kanske mer en trötthet. Att jag har härjat runt med min nya kärlek. Och nu är jag slut. Kroppen och själen har stannat till. Som när jag gick i väggen.

Jag har tagit igen många år, på ett år. Och inte riktigt stannat upp kanske. Sedan satte ju mitt landsting sprutorna sist. På ett annat sätt. Och det har retat de nerver som lugnat sig i mitt bakhuvud. Än är det för tidigt att utvärdera. Det kan vara bra. Det behövs tid. Min hjärna minns tyvärr hur det var innan botoxen. Och högsta rädslan slår på.

Vilket är precis som det ska. Det låter som jag är trygg i de orden. Det är jag. Frustrationen. Den är mindre enkel. Så just nu. Är jag så trött. Trött på att hitta lösningar. Trött på att bry mig hur jag bäst tar mig igenom dagen. Trött på att veta om jag ska eller inte ska. Och det är ok. Nu ska jag inte för en gång skull göra mig starkare än jag är. Jag ska inte ge upp.

Jag ska bara vara. Inte planera. Att alltid ha kontroll hjälper inte. Samtidigt som det får mig att ha något att göra. Jag jobbar inte. Träffar inte andra vuxna människor. Öppnar inte munnen för att prata knappt vissa dagar. Ekonomin just nu gör att jag heller inte kan köpa nåt som jag kan göra som hobby.

Så det är som det är. Acceptans i stunden. Det går över. Mina drömmar är större än så. För utan dem. Är jag inget. Och mina drömmar har slagit in. Så drömmar att bli helt smärtfri. Den är sååå stor. Tillit till processen. Att inte veta vilket steg som kommer först. Så ut med gråten. Förtvivlan. Tröttheten. Det är slitsamt i detta ekorrhjul.

Djupa andetag. Och ta tag i dagen. Älska mig själv. Acceptera. Promenad. Och le mot någon okänd. All kärlek till dig. Döm inte någon som inte mår bra. Du vet inte vad som döljer sig bakom. Döm inte någon alls. Alla har vi vårat. Bra dagar. Sämre dagar. Livet. Mår du bra idag? Dela med dig till någon som minst anar. Ring någon du tänkt. Säg hej till någon du aldrig sett. Ge en komplimang till personen du känner det för. Tänk det inte bara!!

Ensamhet. Det är inte att leka med. Älskar att vara ensam. Fast ensamhet och att inte vara delaktig i livet. Det är inte hälsosamt. Hormonet dopamin. Det som händer när vi umgås. Får skratta. Det får ganska lite underhåll hos mig. Så var rädd om varandra där ute.

Varm kram till dig// Annika

Hej fina!

Hej och hå vad det går!! Veckan som gått nu har varit mycket konstig för mig. Mentalt har jag haft mindre lätt att få in den där goa känslan jag äntligen hade hittat.

Helt plötsligt gav det sig inte. Jag gjorde mitt bästa. Som jag alltid gör. Jag gjorde en stor ändring. Och det var att inte ge upp!! Jag tillät mig inte vara ett offer heller. Skyllde inget på någon annan. Jag gjorde mitt bästa att inte leta anledningar.

Däremot så vet jag en stor anledning för den kamp jag kämpade och kämpar nu. Smärtan i huvud. I rygg. I samband med medicinska botoxen på landstinget, det var första gången hos dem, så har jag ont igen. Jag har ju vissa funderingar på varför. Och sticken är ju inte satt lika. Fast det jobbigaste, det är att jag kände mig så totalt smärtfri jag kan önska, om jag bortser från nya ryggsmärtan. Innan nya botoxen. Och så blev det så här.

Det. Fick mig till mörkret. Det vet jag. Jag vet däremot inte anledningen varför jag är där. Det kommer jag veta I framtiden. Igår fick jag hjälp med akupunktur med rött ljus. En metod som används främst på hästar, och andra djur. Även på människor. Mycket effektivt.

Så redan igår eftermiddag kände jag att mitt mörka virrvarr var mindre. Idag har jag energi trots att jag har kvar min smärta i occipitalis. Behöver jag lära mig och acceptera att det är ok att den gör ont? Att det inte är katastrof?

Mitt stora lilla ego sitter på min axel och grämer sig. Över att inte våga igen. Vid ansträngning kommer det huvudsmärta från den nerven. Den drar från bakhuvud ner till bäcken. Som om någon skulle dra dig i håret. Så när andra muskler i ryggen krampar. Då drar den mer.

Så idag. Tar jag nya tag. Letar nya vägar i att acceptera där jag är just nu. Och tar det från där. Hela veckan som gick. Hittade jag inte den känslan. Jag känner sorgen av det nu med. Fast oj så tråkigt det är att fastna i det mönstret.

Det jag fick till mig i morgonens meditation. Är att sluta söka. Det kommer till mig. Svaren. Det vet jag ju!! Ändå. Så när det kommer till att ?lösa? smärtproblematiken. Jagar jag. Frenetiskt. Så stilla. Och ro. Så hör jag. Känner jag. Vila i sinne och kropp. Inte få panik. Lättare sagt än gjort. Jag har varit där förr så det tog ner mig. Besvikelsen.

Idag. Just nu när jag skriver. Inser jag att besvikelsen är egot. Som vill så mycket och planerar för mer och bättre. Jag är bra som jag är. Jag längtar väl bara så. Att vara ute socialt. Med jobb. Ha pengar för att göra det jag mår bättre av.

Så släppa taget. Om mörker. Och in med ljuset. När jag släpper in ljuset så händer bra saker. Såklart. Då blir jag vaken för intryck att ta till mig. Mörkret. Det är ju nödvändigt på det vis att jag behöver släppa taget om något och lära mig nåt nytt om mig själv. Att allt ordnar sig. Att det sker av en anledning. Att allt är som det ska.

Ha en fin dag! Kram // Annika

Hej fina!

Den här kursen jag tagit, ger mig så oerhört mycket. Allt är som det ska. Så är det. Och det är ingen idé att älta gammalt. Däremot kan det vara smart att släppa det gamla. Olika sår vi bär med oss. Från livet. Redan som barn. När du kanske inte blev sedd t ex.

Förra veckan gjorde vi i vår grupp, tillsammans med Carolina, en gemensam livemeditation. Den var oerhört kraftfull och knockade mig. Jag har sovit jättemycket både igår och inatt. Jag har utrensningssymptom i hela kroppen med lite sorg, lite ledsenhet och illamående. Så jag är väldigt tacksam att kunna vara själv mycket just nu. Mycket vatten går det åt.

Jag är inte ledsenledsen. Jag vet inte vad jag är. Vem jag är. Vad jag vill. Vem är jag då? Så det är bara att vara i tillit. Låta livet ha sin gång. Och följa stigen utan att ha en aning om vad som väntar bortom kröken.

Det finns speciellt en sak som kommit upp för mig. Det är att jag låter mig hunsas. Jag har inte hittat rätt balans än, på vart gränsen går. Det ligger bara hos mig. Att saker kan gå för långt. Och i det kommer gamla sår upp. Hur jag som liten blev orättvist behandlad som något jag gjort fel, när jag menat väl. Hur jag hanterar det bättre idag, fast jag känner att jag blir väldigt ledsen.

Om det är förväntningar på annat, om jag kanske tror att jag nu, äntligen, kan bli sedd för den jag vet att jag är. Och att jag inte kan visa det nog mycket kanske? Och att veta när andra blir t ex irriterade på mig, att det faktiskt inte alls beror på mig, om jag nu inte ens känner mig irriterad eller vad det kan vara.

Jag lär mig. Jag lär mig våga se mig själv. Andra i min närhet. Jag vågar säga att det inte känns bra. Min erfarenhet är, att om jag vågar uttrycka mig, får jag det slängt tillbaka på mig. Och så är spiralen igång. Och nu vet jag, att jag inte vill ha det så. I min relation till vem det än är, med mina närmaste.

Att klara av att vara öppen och inte ta åt mig. Det är det jag jobbar med. Bland annat. Samtidigt behöver jag veta när och vart gränsen går för mig. Utan att då heller reagera så mycket. Så nu när jag lär mig, väntar jag in mina känslor. Går inte igång som jag gjort förut. Och går det inte över. Då behöver jag ta tag i det. Ta beslut.

Att samverka med hjärna och känsla och att inte låta hjärnan bestämma allt för mycket. Haha. Ja du. Det är grejen. Jag vet inte hur jag gör ens längre. Vem jag är. Vart jag ska. Så det kanske låter jobbigt och tråkigt? Det är absolut inte det jag vill förmedla.

Det är jobbigt stundvis. Nu vet jag ju att något jättebra sker. Ett skifte. I mig. Som jag längtar efter. Så hjärnan som vill ha kontroll går in och söker orsak. Ska lösa problem. Vilket jag inte går med på. Att vara här och nu. Idag. Att hitta lösningar är roligare än att lösa problem. Att klara av att vända på tanken så, känner du skillnad?

Det är för mig viktigt att hitta tillstånd där jag är glad. Hoppfull. Har bra känslor. För vi kan till viss del, påverka vårat tillstånd. Eller helt. Fast är det sorg så är ju det något du behöver ha också. Det finns något i alla tillstånd. Och när jag märker att jag känner mig dov så märker jag också att jag kan byta ut mina tankar. Till något jag blir gladare för. Det gör också, att jag ser livet mer spännande. Det öppnar upp, för de bra sakerna.

Jag vill väldigt gärna ha en lite större lgh t ex. Fast jag älskar den jag har. Så då kan jag gnälla. Eller vara hoppfull. Vad väljer du? Vad tror du tar dig fram?

Jag har allt klart inom mig. Jag vet bara inte vad det är. Eller hur det kommer att ske. Så därför. Tränar jag på att vara i livet. Nu. Inte förut. Inte sen.

Ha en härlig dag! Kram// Annika

När jag tagit bilden, såg jag mitt kraftdjur, örnen. Den landar där, ser du? De mörka molnen. För mig något som kändes i hela kroppen. Vi finns här för dig. Du är på rätt väg.

Hej fina!

Nu är den vanliga semestern över. Jag är på väg hem. Det har varit omtumlande och roligt i sommar. Och som jag har badat.

Vardagen för mig är ett måste också. Landa i rutiner jag trivs med. Ha lite egentid. Det har varit två veckor med många reflektioner. Jag har bl a orkat ta ett beslut som känns jättebra. Det var skrämmande. Fast bra. När vi vågar ta det där beslutet. Först då får vi mer klarhet. Och insikter. Jag får också tydliga tecken till mig.

Det händer mycket nu på insidan. Ett tag nu mådde jag illa, jag kände att det var förändringar inom mig. Och att inte ha kontroll kan göra mig tokig. Och det är ju det. Att våga att inte ha kontroll. Så nu känns det bättre.

Jag vet att det redan sker förändringar jag inte kan se. Jag har också förändringar inombords. Som ingen vet. Du kanske vet känslan? Det finns nåt litet fast du vet ändå inte riktigt. Och så finns det det där. Du vet. Du behöver. För att själv må bra.

Jag känner mig pirrig. Och lite ledsen. Och jag vet att allt är precis som det ska vara. Inte tänka så mycket på det som har varit. Eller som ska komma. Utan vara verkligen i varje dag och lyssna på vad jag vill och behöver för mig. Utan att andra drabbas negativt.

Det här med att vara så känslig. Nu har jag verkligen börjat förstå vidden. Ibland är det mindre lätt att inte risa iväg, när jag vet eller känner nåt. Speciellt med andra. Att låta mig stanna i min energi och bara acceptera. Sedan får det växa fram. Vad jag själv vill och hur mycket jag accepterar i livet. Med andra runt mig. Vad och vilka sällskap vill jag ha. Negativa eller glada. De som ser mer brister i mig eller de som väljer det fina.

För vi kan välja. Själva. Och det är väl så att vi väljer att se andra utifrån hur vi mår. Och är det något jag vuxit i. Så är det verkligen den biten. Jag blir sårad. Jsg blir ledsen. Fast jag kan också välja hur länge det får pågå.

Det blir spännande idag. Att se vad dagen erbjuder. Vad jag följer mitt hjärta att göra. Jag önskar dig en fin dag. Kram // Annika

Hej fina!

Att landa. Att veta nästa steg. Ojoj vad det har varit känslor och tankar i omlopp i lite mer än en vecka. Igår kväll loggade jag ut från åtminstone en social media. Snapchat.

En av anledningarna är att den är så direkt. Precis det du ser. Och såklart roligt också. Fast jag hade en bra dag med mig själv, kom alla dessa känslor över mig. Sorgen. Att inte leva ut den jag är. Just nu. Och inte på länge än.

Det är mitt handikapp. Och min nacke är väldigt bra just nu! Tjohoo för det!!! Nu är det ryggen. Längre ner och ut i höften. Så jag jobbar på det. Att bli bättre. Att inte bli frustrerad. Att inte kunna hänga på, på roliga saker. Att stanna hemma när man helst av allt vill vara med och umgås. Igen. Min fråga till mig är om jag orkar med den stressen?

Eller är det rädsla? Att bli lämnad för jag är tråkig? Inte är som andra? Sedan är det ekonomin just för tillfället. Som gör att jag kan få mat på bordet i alla fall. Och det är såklart viktigast och jag är tacksam. Så tacksam. Det finns mycket att göra som jag älskar som är gratis.

Ändå kommer det som en sorg. Att inte kunna leva som den jag är. Just nu är det mest ekonomin. Jag har 99 % av tiden tillit att jag har det jag behöver. Att det kommer bli bättre. Fast det stoppar inte min sorg. För det är ju ändå inte pengarna i sig.

Det är jag. Mitt levnadsglada jag. Jag landar nu. I vad som händer. Varför känner jag så? Vad kan jag göra för att inte stressa och pressa mig? Jag vet att min dotter tycker jag är en bra mormor och mamma. Ändå vet ju jag. Att jag inte är den jag är. Jag känner mig kvävd. I ett ekorrhjul. Som jag inte hittar ut ur. Min pojkvän. Jag vill att han ska lära känna mig. Mitt riktiga jag.

Jag vill vara tokig som är jag. Bjuda på mig själv. Skratta. Busa. Sporta. Träna. Och ja. Lite gör jag det. Som sagt. Så vissa dagar. Ramlar det över. Som ett tungt grått täcke.

I morse efter min morgonritual så hade jag några svar. Och nu känns det bättre. Och jag orkar inte stanna i sorgen länge. Nu får jag ändå erkänna. Att den ligger tydligen där. Och på sommaren nu. När det är full fart. Då känns det mer. Vissa dagar.

Jag känner mig otillräcklig. Min skilsmässa märkte mig hårt. Och där ligger en rädsla. En stress. Samtidigt finns inget som är säkert. Med eller utan handikapp. Med eller utan pengar.

Kram // Annika

[Bild]

Hej fina!

Fast livet flödar på, har jag inte haft den där trugande känslan att skriva. Så jag satte mig nu. Så får jag se vad som händer. Känner med en gång att det är mitt ego som stoppar mig. Vem vill läsa mina texter? Ändå ser jag att ni läser. Ja då kommer nästa. Vad ska jag nu skriva om. Så bara lägger jag ner. Skjuter undan.

Det är inte likt mig. Och inser att jag går igenom mitt liv och hittar mig själv mer, så snabbt och förvånande, att jag blir förvirrad.

Vadå ego? För dig som läser och inte är inne i det här jobbet och tänket. Ego och själ. Egot är inte själviskhet jag pratar om. Ego är den där som sitter på axeln. Och ifrågasätter allt och analyserar. Ofta stoppar vår första känsla. Egot är nödvändigt. Det är väldigt bra. Å andra sidan bör inte egot få bestämma.

När jag gick över till bara egot, på grund av allt som hände mig, för många år sedan, det blev jobbigt, och började låta endast tankarna styra. Inte känslan. Då hände så mycket tragiskt. Så mycket stress. Så mycket smärta. Jag var absolut inte i mig själv så ofta. Jag lät andra bestämma. Ta beslut. Ta över. Och utsatte mig då för de saker som hände mig. Jag kände att det var fel. Fast jag trängde bort det.

Nu när jag mer och mer är i den jag är och vågar stanna. Reflektera. Inte ta åt mig. Då har jag nästan ingen smärta. Jag är lugn och trygg. Jag är förvånad. Över mig. Stolt. Och trygg. I mig själv. Sedan händer det saker i det yttre. Som påverkar mig starkt. Förra veckan knackade egot på och jag blev förvirrad. Åkte ur och in i mina tankar och känslor. Smärtan blev tydligare. Och så kom jag ? hem? igen.

Då kände jag tydligt. Att nää, där mår jag inte bra alls. Å andra sidan är ju detta livet. Och det pockar på. Och jag får fortsätta träna. Jag är stolt över mig själv att jag ändå står upp i mig själv. För det jag känner. Fast det är och var, väldigt nära att jag gav efter.

Nu längtar jag otroligt mycket att ta upp det mediala. Så får vi se om det är dit det tar mig. Annars är det något annat jag ska göra. Att jag äntligen är så trygg i, att allt är som det ska vara just nu. Det betyder inte att jag bara sitter på rumpan och rullar tummarna. Jag bara vet. Det jag vet. I och om mig. Och längre fram än nu kan jag inte se.

Det gäller att se tecknen och gripa tag i dem. Jag har ingen GPS för mitt liv. Och jag väljer att leva. Idag. Och nu. Och tränar på att inte se hela bilden. För jag kan ändå inte få svar. Jag får lita på min känsla. Och blir det inte rätt så blir det ändå inte fel!!

Lyssnar du mer på hjärnan eller det du önskar ? Skyller du på alla andra och annat över hur du mår? Vågar du känna efter vad du själv kan ändra på hos dig, för att må bättre?

Kram// Annika

Hej fina!

Idag är en dag som jag tar till mig. På djupet. Reflekterar. Förvånas. Och känner lättnad. Lättnad att, trots det jobbiga jag känner inom mig, är något som i princip är borta. En påminnelse kan vara bra. För att se hur långt jag kommit på vägen. Att jobba med mina tankar har gett stora resultat.

Igår tog jag ett beslut från själen. Jag kastar mig rakt ut och vet inte på något vis, hur det kommer lösa sig ekonomiskt för mig. I vanliga fall skulle jag ha legat sömnlös. Funderat. Försökt ha koll. Ångrat mig. Jag somnade med ett stort lugn som jag inte haft på många år. Och i glädje. Och det får jag nu komma ihåg. Och ha tillit till. Att det är precis som det ska.

I dag då. Då vaknar jag. Irriterad. Gör mina morgonrutiner. Och bryter ihop. Totalt. Är ful. Jag är värdelös. Självisk. Vem tror jag. Att jag är. Och andra saker som kom upp, saker jag inte orkat sluta sörja tydligen. Om vem jag inte kunde och kan vara, just då och just nu. Den biten blev kortare åtminstone. För jag känner att mycket bra händer fysiskt.

Så vad är det för tankar och känslor? Gamla inställningar till att jag måste duga för det jag gör. Hur jag ser ut. Vem jag är, inte för bara jag, utan för det jag gör. Att inte kosta på mig. Och vad jag kan minnas, finns det ingen som sagt detta till mig. Utan det är samhället. Som vi växer upp. Samt att jag faktiskt vill, göra något. Vill jobba. Vara social. Ha nätverk. Vara medlem i livet. Så den ensamhet jag kan känna ibland. Den gör väldigt ont.

Nu är jag som tur är, så enormt tacksam. För att jag mår så bra idag. Oftast och även oftare. Jag har en underbar familj. Jag har en pojkvän jag älskar, med två fina tjejer, som ligger mig varmt om hjärtat. Jag kan röra mig. Jag kan träna lite. Jag har väldigt sällan den enorma trötthet jag led av tidigare. Så livet. Är Lifvet. Egentligen. Att skriva ner det, ger mig glädje igen. I själen. Och sorgen. Ligger lite mer utanpå.

Jag är också så oerhört glad och tacksam, för den gemenskap jag hittat, med likasinnade kvinnor. Med stora hjärtan. Som vill utvecklas. Som har förminskat sig själva på grund av känsligheten vi haft sedan vi föddes. Som gjort att vi har trott att det är något fel på oss. Jag kan äntligen sträcka på mig. Och idag är jag glad och stolt över min känslighet. Och jag hoppas. Att den ska ge mig. Det jag vill göra för andra. Hjälpa mig hitta vad det är. Om det är mitt mediumskap. Eller åka till Afrika. Jag är helt öppen just nu. I tillit. ( och det är ju lite otäckt såklart) haha.

Var rädd om din känslighet. Låt inte dina tankar ta över det du egentligen känner. Våga!! Kasta dig ut. Vad vill du. Egentligen?

Kram// Annika

Hej fina!

Att bli sedd. För den du vet eller känner att du är. Det är en hög önskan för mig. Vi alla, ser ju andra oftast utifrån vem och hur vi mår själva. Vad vi har för erfarenheter. Har vi inte blivit medvetna om att vi bär på gammalt bagage. Då ta vi det med i ryggsäcken. Som bara blir tyngre.

Är du inte intresserad att utvecklas. Då kommer du dra till dig samma typ av människor. Situationer. Jag älskar verkligen att inte göra som jag alltid har gjort. Det funkar. Och jag gör ju inte något annorlunda som inte känns bra. Jag vågar bara bryta mitt gamla mönster. Min största bov har varit ?reaktion?. Att direkt reagera i försvar.

Så kom jag in som tur är, i det här lärandet. Där jag får vara jag. Utveckla mig själv. Ha bra verktyg. Stöttning av andra som vill hitta till ett närmare jag. Och jag har alltid vetat, att jag är snäll och kärleksfull. Den som väljer att ha mig i sitt liv, och som respekterar och vågar vara öppen tillbaka. Den får allt av mig. Det finns några få.

Att våga säga när något inte känns bra, fast inte hela tiden. Att orka stanna upp och känna efter om det är jag som har reagerat på något gammalt, eller är det här något jag bör ta upp. För att få svar. Den balansen är inte alltid så lätt.

Ibland. Då vill jag bara gömma mig här. I min lilla fina lgh. Inte utsätta mig för livet. Sedan när jag hämtat upp mig, tankat själen. Då är jag redo igen. Just nu befinner jag mig i en hämta kraft period. Det finns lite mycket jag går igenom, dels händer det mycket i livet, dels hamnar jag ju då, i situationer som kan vara utmanande. Livet liksom.

Från att bara vara hemma. Att mest ta sig igenom dagen för att överleva och hitta något sätt att bli frisk. När all tid går åt till det. Från att vara med i livet. Jag blir så trött i kropp och själ, och lycklig. Lycklig att orka leva. Det behöver inte vara så stort. Bara det att umgås med andra några timmar. Det är underbart. Tröttheten jag får efter. Den är verkligen värd allt.

Sedan har jag verkligen fått uppleva hur mycket smärtan ökar vid inre spänning. Jag har förstått. Du vet. Sådär man förstår. Men inte vet. Nu vet jag. Jag var så väldigt bra. Så kom livet och knackade på. Hur klarar du det här Annika,,, jag klarade mig bra. Förutom. Smärtan. Å andra sidan. Är jag varken rädd eller ledsen för att jag fick smärta. För jag vet. Att jag ska ta hand om mig. Lite bättre. Och lyssna inåt. Än mer. Det går över. Det gäller bara att inte stanna i negativa känslor och tankar.

Så nu inför midsommar. Tankar jag. Och har tagit några beslut. Som jag står för. Och jag vill verkligen inte svika mig själv igen. Varje sak jag går igenom som ger mig något jobbigt. Ger mig tusenfalt tillbaka i min egen styrka. Någon har suttit och knackat mig på axeln. Och jag har inte lyssnat. Så då blir det ju så här. Så lyssna. Mer. På mig. Vad känner jag. Egentligen. Vad gör jag för val.

Hoppas du orkar lyssna. På dig. Ha en fin midsommar. Kram// Annika

Mina älskade barn ( ungdomar )

Underbara barnbarnet Neo. Den kärleken. Rakt in i själen.