Hej fina!

Nu är det sådär igen. Jag vet inte alls vad jag ska skriva. Men det driver i hela kroppen. Själen säger att jag ska. Så jag skriver och läser du, ja då postade jag ju inlägget också. Haha

Jag var på mitt efterlängtade retreat i helgen, vi var på Hotell Saltsjöbaden, Solsidan. Bara det liksom, med årets kock 2018 i köket! Vilken helg!! Så mycket insikter och så mycket inre smärta jag släppte.

Vi lyssnar på Carolina mycket, hon har en fantastisk energi. Hon har ett program samtidigt som det ändras utefter oss. Vart vi är. Inget trams. Inget hokuspokus fast det kanske verkar så när jag ska återberätta. Carolina är en fantastisk trygg och jordad person. Inget mumbojumbo, ingen pekpinne osv.

Vi gjorde korta meditationer där vi tränar på att gå in i oss själva, för att hitta svar. Istället för att hjärnan styr allt. Ofta så är ju det första vi får även en känsla av en tanke. Som efter ca 5 sekunder, kan bytas ut till tvivel. Då är egot, alltså mer hjärnan, inne och stör. Som att den t ex säger till dig, inte kan väl du, inte ska du, nej det är nog bäst att,,,

Vi behöver egot. Som balanserar upp. Om du inte är då högkänslig, då kan jag föreställa mig att du gör så här, alltid. Jag och vi som tappat bort oss. Jag som tappat bort mig, för att istället finnas för alla andra och rätta mig i ledet helt, behöver hitta rätt och träna tillbaka. Och nu har jag de redskap jag behöver. Jag är egentligen en väldigt spontan och fri människa. Älskar äventyr och att ge av mig själv. Inte sluta ge till mig själv. Det jag behöver. Någonstans på vägen. Blev det skam och skuld och jag satte mitt eget värde åt sidan. Skapade även i detta en offerroll. Och då behöver jag inte se hos mig, vad jag ska ändra. På ett knasigt och osant vis, är det lättare att skylla på omgivningen. Att jag inte kan osv. Eller på smärtan. Å andra sidan när det kommer till smärta. Är det en liten annan historia.

Att våga se sig själv i vitögat. Varför reagerar jag på saker och situationer? Vad triggar mig? Vad ger jag för råd och annat till andra, som jag helt säkert behöver se hos mig? Att hitta det här gör det så mycket lugnare i livet. Att allt är inte mitt fel. Allt handlar inte om mig. Jag har ansvar för mig och mitt liv i hur jag beter mig eller reagerar.

Ja det kunde jag redan. Nu kan jag det ännu djupare. Så det är skräckblandad förtjusning. För jag går aldrig tillbaka. Det har hänt något i djupet. Och jag skulle väldigt gärna vilja åka bort i några veckor. I ensamhet och smälta allt. Det är lätt att falla tillbaka i gamla spår. Och ändå ser jag på året sedan första retreaten. Att jag inte gått tillbaka där jag var innan. Nu har locket lyfts bort. Och jag har inte en aning. Om vad som väntar. Mitt pirr i magen. Gör att jag har mycket energi. Och vill igång. Nu. På stört. Och det går ju inte. Jag vet ju inte vad som är på gång. Haha. Underbart att känna så. Full av liv.

Jag har i alla fall börjat förbereda mig på föreläsning. Och jag har gjort det offentligt. Så får vi se om någon vill komma. Ett antal har sagt redan. Om de sedan kommer. Det tar vi då. Allt är som det ska. Och jag är trygg i att, hur den än går, föreläsningen. Så ska jag göra den. Av någon anledning. Och jag börjar landa i, på riktigt, att om jag ska höra något i livet, så får jag ta ett steg först. Nästa sedan. Att jag inte vet allt. Släppa kontrollen. Och äntligen!!! Är jag redo att våga!!

Ha en fantastisk helg! Kanske du kan ta till dig, om reaktioner. Hur mår du. Vad vill du. Egentligen med ditt liv?!

Kram// Annika

Hej fina!

Idag. Äntligen. Om det är idag, några timmar eller veckor. Det spelar ingen roll. För det var så länge sedan. Jag kände den inre styrka som jag har i mig idag. Den som är jag. På riktigt.

Det finns inget rätt eller fel. Det bara är. Vad vi uppfattar är något annat. Jag själv är en vad man kan säga blåögd. Fast är jag det? Jag tror bara gott om människor. Tills jag åker på en nit. Den kan vara stor eller liten. Fast inget av det är rätt eller fel. Varje människa har eget ansvar. Och jag har inget i mig, som önskar illa om andra. Jag har åsikter. Jag kan må dåligt för att jag går på det. Igen. Sedan. Så hittar jag mitt.

Och jag? Såklart far andra illa av mig. Fast jag vet inte det alltid. Finns det rätt eller fel? Vad passar mig och vad passar andra? Får jag veta om, att jag gör någon illa, då ber jag om ursäkt och får stå för min handling. Jag kollar mig själv över vad som fick mig att göra eller säga. För alltid, så finns det en orsak. Och som jag sagt förut. Så vill jag växa. Och må bättre i mig. Först då kan vi ge ännu mer.

Nu blev det en grej som jag inte mår dåligt för. Utan jag liksom vaknade upp. Ur en dvala. Och nu kollar jag över. Hur jag kan göra eller hitta en annan väg. Som passar mig. Utan att stå i skuld till någon. Det vet jag inte varför egentligen jag har så lätt för. Mina tankar angående skuld, väcktes av en väninna igår. Hur är läget. Egentligen?

Varför känna skuld? Alls liksom. Så där har jag något att ta tag i. Och om andra lägger skuld på mig, i tron av något de inte ens frågat. Något som inte existerar i mig, fast som kan ha verkat. Det är ju mindre enkelt. Samtidigt. Är ju det inte min skuld. Förstår du hur jag menar? Och frågar man inte. Vet man inte. Då får man anta. Och där. Är jag hos många, en pain in the ass Hahaha. Jag frågar. För att veta. Det tar alldeles för mycket energi att anta och tro.

Idag är jag rak som en fura. Stark och full av kärlek. Till mig och livet. Och de som finns nära mig. Ett samtal från min son igår, gav mig hela livet kändes det som. Den karamellen suger jag på. Det gick rakt in i hjärta och själ.

Utöver detta så har jag, sedan jag började hos min sjukgymnast med träning, inte tagit en enda morfin. Vågar inte hoppas för mycket än. I vilket fall. Så märks det hur mycket kemikalier påverkar hjärna och sinne. Med ångest och tankar om liv och död. Orka och inte orka. Jag har satt några mål med Frida. De ska jag uppnå och även sätta nya sedan.

Hej livet!! Nu kommer jag!! Kram /Annika

Hej fina!

Nu har jag varit på träning 4 ggr med min sjukgymnast. På gym!! Hon bekräftade det jag hoppades. Bl a att mycket smärta i min högra sida på nacken, kommer från stelt och svagt skuldermuskulatur, trapezius. Jag har bara mått bättre för varje gång. Inte tagit mycket morfin innan, fast det har oftast blivit någon minst i veckan. Nu är det ca 2 veckor sedan. Voltaren har jag tagit någon.

Den känslan, när min sjukgymnast ger mig rörelseövningar att lösa upp smärtan med. Och det funkar!! Så lycklig. Så overkligt !!

Och i detta då. Så ökar mitt medvetande. Vem är jag? Egentligen? Vem är jag utan smärtan? Vad ska jag göra med mitt liv? Hur ska jag bete mig? Hur mår jag.

Min fina dr Åke, sa vid mina operationer att, människor som levt länge med smärta, ofta blir deprimerade. När det släpper. En del av processen. Det handlar dels om att ändra livsstil. Hitta sig på nytt. Släppa den enorma rädsla och sorg som kommit med i paketet och som vi inte valt. Som vi har varit tvungna att bita ihop. Hitta lösningar. Göra sitt bästa. Att inte ha den kampen. Vad gör jag då? Istället.

Som jag gråtit denna vecka. Jag känner av depression då jag haft det en gång förut. Om jag kände mig ensam förut. Det! Var ingenting mot nu. Att det är mörkt och regnigt har inte hjälpt.

Så jag har gråtit. Jag har varit tacksam. Oerhört tacksam för allt som inte finns just nu. Gråtit av rädsla att det ska komma tillbaka. Det jag levde i, dessa tio veckor i sommar. Att vara tapper. Igen. Jag vet att jag klarar det jag måste. Jag vill inte ha det tillbaka bara. Vilken frihet om det här funkar. Min målbild. Den jag byggde mig 2013. När helvetet uppdagades för mig. Var jag fast besluten att jag ska bli bra!

Så jag ber till universum. Varje dag. Varje kväll. Och det låter bakvänt. Fast rädslan. Sliter mig itu. Tillsammans med min lycka. Så det. Är min nya kamp. Att hitta mitt läge. Att våga ännu mer. Att jag är värd. Att vara glad och lycklig. Att vara ledsen fast utan rädsla. Alla känslor. Utan att gå så väldigt djupt. Jag är på väg. På rätt väg.

Kram fina// Annika

Hej fina!

Det är lite långt mellan mina inlägg. Jisses vad jag känner mig borttappad och vilsen. Jag mår väldigt mycket bättre och är ganska så vilsen i det. Vanan att vara orolig både medvetet och omedvetet, det som blev så tillbaka, när medicinska botoxen gav en mindre bra effekt gången innan den sista nu.

Det blev väldigt bra och förutom det känner jag att jag kunnat ta tag i mitt liv lite mer om jag vill. Det är mycket jag vet igen nu. Sådant som jag bara har i mig. Det är lugn och ro. I mage. Och hjärna. Och det är så fantastiskt skönt. Och. Det är en liten sorgsen klump i magen. Är inte helt säker på vad den beror på. Det känns som framtiden. Något som jag inte kan påverka.

Meditation är verkligen underskattat. Det är så mycket met än du kan tro. Att i perioder meditera mer som jag gjort nu. Jag känner stillheten och det stora. Jag vågar lyfta. Ja jag vet. Det låter skumt för dig som inte provat. Meditation är ju egentligen allt du gör där du går inåt. Om du fiskar. Virkar. Målar. Tar en härlig promenad i tystnad. Du vet de där stunderna när du förlorar dig själv en stund.

Jag behöver mer än de stunderna. Just nu mediterar jag på att känna hur frisk jag är. Jag känner in min känsla hur det är att vara helt frisk. Och skickar ut den energin. Jag har visserligen gjort det tidigare. Då har jag haft mina tankar på, när jag blir frisk, då.... bara jag har pengar då,,,

Nu är jag endast fokuserad på att bli frisk. Bara för att jag Bill bli frisk. Inget annat. Allt annat ger sig. Och det är verkligen skrämmande samtidigt. Jag känner inte igen djupet i mig. Känner mig nästan likgiltig samtidigt som jag har så mycket kärlek att jag vill skutta och hoppa. Märklig känsla. Har varit tvungen att fråga mig själv. Inbillar jag mig bara?

Så. Jag har börjat vänja mig vid detta härliga tillstånd. Som nyss var jobbigt. Omtumlande. Vem är jag? Just nu. Blir jag pirrig av att vara här. Och se vad som växer fram. Inte påverka min framtid med en massa forcerande tankar. Att leva mer i lätthet. Och gå på min känsla. Som jag blivit bättre på att följa.

Idag ska jag med min sjukgymnast vara på gymet igen. Den lyckan!! Jag som tränat i hela mitt liv. Och fått lägga åt sidan sedan 2001. Jag har hopp. Om livet. Min hälsa. Om mig.

Ha en fin helg! Kram // Annika

Hej fina!

Äntligen är jag hos min kärlek. Känns som evigheter sedan. Det händer så mycket i min själ att jag tappar tid och rum. Samtidigt som allt känns som det står stilla.

För två dagar sedan föll jag handlöst platt fall. Påminde om snowboardolyckan 2001, fast utan bräda. Den här gången var inte fötterna låsta, utan armarna. Jag har varit hundvakt till en lite yorky. Skulle bära in henne i sovrummet och snubblade på min matta, en stor rya som jag vikt dubbel för att inte få kiss på. Slog i foten och föll huvudstupa. Hade henne under armen på höger sida. Så jag hann på något vis vända mig och falla på höger sida så hon inte blev mos. Jag visste inte att man kan falla så tungt. Tur jag är endast 150 cm så det inte var så högt haha.

Det gör ont att falla utan att ta emot sig. Det blir rena pisksnärten i hela kroppen. Hade väldigt ont igår och migrän idag. Och ändå. Mår jag bra. Vad händer? Igår var jag så ledsen och rädd att jag grät flera gånger. Inte så länge fast ofta.

I allt detta dök det upp som det brukar, när jag behöver hjälp, en länk. På en man som heter Joe Dispenza. Han tävlade som cyklist och körde omkull så allvarligt, att läkarna ville steloperera ryggen och han skulle hamna i rullstol. Nu gick han aldrig med på det, utan åkte hem. Och tänkte sig frisk. Kort förklarat.

Detta gjorde mig nyfiken. För jag vet att jag kan må helt bra, jag har fått känna på det. Kan jag vara så bra en eller flera dagar, borde jag klara det helt. Det finns där! Har inte vetat hur bara. Han har en hemsida och youtube om du vill kolla. Väldigt intressant forskning om hur vi kan omprogrammera vår hjärna.

Hur tänker du när du vaknar? På problemet du inte löste dagen innan? Eller rutinmässigt går upp och gör dina saker innan jobbet? Att göra och tänka så är att leva i dåtid. Så har jag inte tänkt på det. Att vi på rutin gör saker att kroppen har lärt sig utan att sinnet behöver kopplas på. När vi kopplar bort sinnet får vi plats för alla rädslor och andra tankar som sätter oss i ett stresstillstånd.

Jag började i samband med skilsmässan, för att överleva, leta efter tacksamhet. Vakna med tacksamma tankar. Somna med tacksamhet. Det var en stor förändring som hände då. Och gör än. Det händer saker på cellnivå. Joe säger också att om vi börjar dagen med att se vad vi vill ha ut av den, så får du en bättre energi. Än att bara göra. Eller i värsta fall tänka på det som var igår.

Jag vill inte gå in och förklara så djupt. Jag började igår. Och kommer äntligen att ha ett redskap med sinnet tillsammans med att jag träffat en fantastisk sjukgymnast. Som efter andra besöket gett mig övningar för mina höfter som funkar. Så jag kan äntligen få ta nästa steg till träning.

Så trots allt som varit tuffare de sista veckorna. Har det varit det som tagit mig till glädjen idag. Hoppet. Att våga och tro. Jag vet bara. Så är det. Vi är så mycket mer än vi ser och känner. Och att expandera vår energi, det kan ta oss vart som helst. Det gäller bara att veta hur man gör.

Att leva i lätthet. Det är så det ska vara. Inte tungt och mörkt och jobbigt. Att ha jobbiga stunder är en sak. Att leva i stress och slit. Är en annan.

Jag hoppas du får uppleva samma som jag en dag. Kanske just du redan har det. Våga leva. Våga säga nej och göra det du vill och längtar efter.

Trevlig helg! Kram // Annika

Hej fina!

Vilsen är bara förnamnet. Alla känslor på en och samma gång. Min egen styrka VS att tappa självkänsla. Något förvirrande är den här dagen. Tänk hur olika alla dagar är. Och det kan vara i allt från en timma till dagar.

I fredags var jag stark. Lycklig. Oövervinnerlig. Jag var jag. Den jag kan vara. Bara sådär. Idag. Vaknar jag. Med sorg och ledsenhet i hjärtat. Det ska väl ut. Min hjärna vill gärna leta orsaker. Som att jag skulle vilja ha en plan för vår kärlek i framtiden. För min framtida friskhet. Att slippa åka gunga mellan bra och skitdåliga dagar. Nu med facit i hand, har jag ju inte så ofta skitdagar. De finns fast de glesas ut. Psykiskt.

Så. Jag har gråtit. Mest hela dagen. Förtvivlans gråt. Den som skär i själen. Förmodligen ligger beslut och väntar på att tas. Åt något håll. Vad vill jag. Egentligen. Med Lifvet.

Jag tog ju på mig att testa vara hundvakt. Det var inte min grej. Upptäckte jag. Det blir denna vecka också. Det väckte en massa skräp tror jag. Jag hamnade i stillhet och mina känslor och tankar kom ikapp. Och igår. Var vi upp i en takvåning. Och känslan. Att vara i en så fin lgh. En bostadsrätt. Det kändes mer som inte en lgh. Fast min starka känsla. Var mer min längtan efter att vara sambo och inte särbo.

Jag är trött idag. Och har varit i höst. Väldigt trött. Mentalt och fysiskt. Jag vet inte hur jag ska gå vidare. I något. Vad är bäst för mig? För att läka. I lugn och ro. För just nu. Längtar jag efter att bara få vara. Nära familj. Min och min pojkväns. Och bara släppa taget om min kamp. Jag vill inte kämpa så här mer.

Så du som följer mig. Jag ger upp jag med. Jag tillåter mig det. Ibland. Korta stunder. Idag kom alldeles tokiga tankar i det. Då sträckte jag ut en hand. Det hjälper. Så nu är jag helt slut. I morgon. Är en ny dag. Jag har gjort så gott jag kan idag. Snart kommer vovven.

Ha det fint. Kram// Annika

Hej fina!

Jag trodde jag var längre fram än jag var. I min styrka. I mitt arbete med mig. I min kraft i vad jag orkar vs vad hjärnan vill!! Igår blev jag så ledsen. Jag kände gamla sår slets upp. Att inte orka och därmed inte räcka till. Att så små saker tar min kraft.

Då blir jag sorgsen. Blir ledsen. Saknar mig! Min ork utan smärta. Så jag fick igår lära mig. Att jag är inte där än. Och ge besked till någon utan att känna mig som en svikare. Tänk om det enkom var det jag skulle göra? Att stå upp för mig? Jag lovade inget utan skulle prova bara. Så skulden ligger hos mig. Mitt dåliga samvete. Duktig flicka syndromet som jag alltid haft.

Om några dagar kommer det ju att kännas bättre. Just nu. Så håller jag mina tankar på bra saker. På det sätt jag tränar. Vilket är en himla tur. Klumpen i magen finns där ändå än. Jag är verkligen tacksam för den kurs jag går. Som hjälper mig se och förstå.

Det finns väl en anledning till mitt beslut. Och jag har känt efter. Jag har checkat av. Vad vill jag. Vad känner jag. Vad är det värt. Och jag väljer att må bra. Och inser med en stark känsla. Att jag är så oerhört tacksam att jag kommit så långt.

Jag har det jag behöver. Egentligen. Att stressa mig och ta på mig flera saker. Det var inte så smart. Utan det fick mig i alla fall. Att inse hur bra jag har det. Kanske det kan ta mig ur den svacka jag hade.

Jag har fått frågan om jag vill ha föreläsning. Så efter det här avbrottet vill jag satsa den kraft jag har till att förbereda mig. Det är något jag vill. Och brinner för. Sedan hur det går och om någon vill lyssna. Det tar jag då. En kul grej och att få dela min historia.

Den är ju inte kul i sig. Och när jag börjat gå igenom mitt liv så kan jag ha föreläsning på olika teman. Så ryggsäcken ska av. Helt. Och jag kommer igenom. Starkare än någonsin. Och rädslan för den fysiska smärta jag har. Kommer också försvinna. Det är jag säker på.

Ha en fin dag// kram Annika

Hej fina!

Vad händer i mitt liv. Och med mig. Jag har inte något att berätta. Eller så kommer det nu när jag skriver.

Jag har precis varit på min andra behandling på landstinget, för medicinsk botox mot migrän. Jag har haft kontakt med min läkare brevledes och vi skulle prova sätta sprutorna annorlunda lite nu. Så vi var överens. Jag var lite orolig, läs livrädd, för dagens grej. Fick verkligen sådan nervsmärta sist, som sedan kom och gick i 7 veckor. Ingen rehab och inga promenader. Nu har jag kunnat promenera fast mina dagar har varit, att ena dagen känt mig smärtfri. Till att vakna halv fyra och ha värsta smärtan.

Jag tror att det är något som händer när jag ligger ned. Och såklart är det ju vissa saker jag belastar mig med som påverkar. Det vet jag oftast nu vad det är. I vilket fall, har ju vardagen funkat och jag har gjort mitt bästa att vara som vanligt. Det är ju bak i skallen, psyket, som varit mer påverkat. Min rädsla att inte bli bra, har gjort sig väldigt påmind. Fast jag jobbar med det, får jag inte bort det själv ur systemet. De dagar jag är riktigt bra. Då märker jag. Hur nere och rädd jag är egentligen, de dagar som är sämre. Det vill jag aktivt ändra på. För jag blir ju än sämre då.

Sedan händer det ju en hel del fantastiska saker i mitt liv och i min själ. Så mycket skräp som jag lyckas göra mig av med, som påverkat mig i så många år. Hur jag känner mig och hur jag reagerar på situationer. Det är lite läskigt, att verkligen inte gå igång på saker, som jag förut reagerat på. Vem är jag? Tänker jag då. Haha. Det är bra. Både kul och spännande.

Kärleken till min pojkvän har växt sig starkare nu i några veckor. Såpass starkt att jag hade helst velat ha mer vardag tillsammans. Nu funkar tyvärr inte det då vi bor 6 mil från varandra. Visst. Jag är hemma om dagarna. Du kanske tycker jag kan vara det där. Det är inte så bara. Jag vet att jag inte är en gäst, samtidigt är det inte mitt hem och mina grejer. Kan ju inte bara fixa och dola som jag vill och har lust till, när det inte är mitt. Jag gillar att hålla igång så mycket jag orkar.

Sedan bor han ute på vischan. Jag har vant mig vid stadsliv. Älskar skog och vatten. Samtidigt när jag inte har ett socialt liv med jobb och vänner. Så får jag ju lite spunk av att bara sitta där dag ut och in. Några dagar extra går jättebra. Han kommer ju hem på kvällen.

Det jag menar med vardagsliv är mera känslan att inte behöva planera för att ses. Att finnas i samma byggnad. Sova och vakna ihop. Planera för mat och annat. I lugn och ro liksom. Bara vara känslan. Längtar enormt mycket efter det. Så mycket att jag blir ledsen i magen. Och får lov att påminna mig och vara tacksam över. Att vi har vår kärlek åtminstone.

Nu måste jag sluta. Känner mig trött nu av botoxen. Kram på dig och ha bästa dagen// Annika