Senaste inläggen

Av Annika Fjällström - 19 december 2018 12:04

Hej fina!

Idag får jag verkligen gå all in på allt jag håller på att lära mig. Om mycket av det jag delar med mig av. Idag. Har jag en dag som jag inte ens kan berätta hur djupt ner i mörkret jag gräver. Som min älskade lärare säger. Att ju djupare jag gräver. Desto ljusare bir det. Sedan. Sådana här stunder. Eller dagar. Då är det mindre enkelt även för mig. Att verkligen tro på det jag praktiserar.

Nu innerst inne. Nu när toppen eller botten? Är nådd och det vänt. Då vet jag väl. Vad som är och inte är tankar. Känslor. Ego. Osv.

En inte alls ovanlig och inte ens en stor grej. Fick mig över kanten. Jag vill ju inte dela allt här på bloggen. Jag värnar om mig och mitt privatliv. Det som hände nu, är absolut inget någon gjort eller sagt mot mig. Det är något annat.

Min reaktion är allt för stark till själva händelsen. Vad händer liksom. Har du någon gång varit med om det? Jag vet nu. Det handlar om skam och skuld. Som jag i vanliga fall kommit så långt med. Det som jag vet om. Sedan är det ju saker i det undermedvetna. När jag nu är 52 år, då har jag ett halvt liv bakom mig. Mycket erfarenhet. Och även varit med om mycket och många jobbiga saker.
Nu kom det över mig. Skammen. Skulden. Den som inte är min. Den och det jag inte själv skapat. Skammen är inte min. Det är den som jag blivit pådyvlad. Påhoppad. Påstådd. De gånger i mitt liv som jag vetat att det varit rena påhopp. Eftersom jag då i dessa stunder inte varit värd dessa påhopp. Som kommit i affekt hos andra. Att de känt sig trängda. Mått dåligt.

Så har jag först inte känt att det varit rättvist. Blivit arg eller ledsen. Eller gått undan för att undvika. När så tiden har gått. Så har dessa anklagelse fastnat. Som ett klistermärke. I själen. Jag har såklart tidigare i livet, vänt och tänkt att det är mig. Det är jag. Och ja. Såklart är jag också en helt vanlig människa. Som reagerar. Fast nu pratar jag om dessa gånger. Där jag vet än idag att jag blivit beskylld. Och varit oskyldig.

Från en liten skitsak idag. Kom allt detta upp. Jag har jobbat så mycket med min själsresa och min fysiska. Jag är helt utmattad märker jag. Så nu tippade lasset över. Jag har inte tänkt dessa tankar sedan december 2000. Då planerade jag mitt avslut.

Det har jag absolut inte gjort idag. Det lovar jag! Så kanske den skammen kom ikapp? Även det som fick mig att tippa då, vilket var en händelse där jag kände att det fick vara nog med beskyllningar. Där jag faktiskt då kände, att det var bättre jag försvann. Det. Har inte kommit nu som tur är. Jag är för stark.

Så. Skammen är inte min. Den ska ut ur systemet. Vissa händelser har väckt upp gammalt. Jag vet inte hur jag går vidare från nu. För idag. Ska jag leva. Idag. För dagen. Här och nu. Och jag ska träna. Vilken himla tur känner jag att jag har träningen. Som får mig att träffa andra. Röra på mig. Få bättre energi. Släppa taget.

Så om du känner skam och skuld. Frigör dig. På något sätt. Du är inte din skam. Du är inte din skuld.

Ha en härlig dag! Kram // Annika

Sista bilden på min mamma. På min dotter tillsammans med sin mormor

På min son och hans lilla mormor

Av Annika Fjällström - 18 december 2018 08:49

Hej fina!

Ja vad har hänt sedan förra inlägget,, en massa och inget. Utåt verkar allt på ytan som vanligt. Inåt tar jag stora kliv. Jag hinner inte riktigt med.

Var på en föreläsning med en tjej som heter Erika Bergkvist, som har/ haft utmattningsdepression. Den var väldigt bra. Tog till mig en massa och inser att många symptom jag hade med min utmattningsdepression, hade visat sig under en lång tid med min smärta. Och vissa gör än.

Jag hade tänkt mest som att min enorma trötthet enbart var att jag läker. Nu ser jag ett annat mönster också. Och i skrivandes stund. Lägger jag märke till att jag har slitit så enormt mycket. För att ta mig där jag är nu både fysiskt och psykiskt.

Att bara skriva. Där jag är. Jag är fortfarande inte redo riktigt. Att berätta. Jag vill vara mer stabil. Så. I vilket fall så fast jag jobbar med att våga stå upp för mig. Ödmjukt och fast. Inte bara låta mig trampas på eller bli övertalad att det är nog mig/ jag. I minsta lilla sak. Mitt ?fel?, att jag är orsaken. Att jag som egentligen är så utåtriktad och stark faktiskt. Även jag får jobba med den som sitter och viskar i mitt öra.

Att jag inte duger. Inte om det blir konflikt. Då är jag en hemsk människa,,, det är det jag är van vid. Det är ju bara så att det inte behöver bli en konflikt. Överhuvudtaget. Att hitta mig själv är viktigare än någonsin. Att hitta tillbaka till den jag kanske var som barn innan livet formar en. Fast i en mogen version.

Vad var jag glad för? Vad var spännande? Kul? Hur njöt jag av livet? Utan att tankar om hur det bör vara stoppar mig. Jag hade en utmaning i drygt en vecka. Jag tog mig an den. Ingen dog. Ingen konflikt. Jag vågade hoppa. Och jag kommer verkligen träna mer på detta.

I vår coachning med vår Carolina i veckan. Mediterade vi längs en tidslinje. Från nu och hur jag var i juni. Känna hur jag tänkte. Mådde gjorde. Sedan ett hopp till idag. Har jag förändrat något eller har något förändrats. Jag blev så chockad över mig på ett positivt vis, att jag fick avsluta efter den insikten. Idag gjorde jag om meditationen. Den sista delen var att se sig själv. I juni 2019. Oj vad spännande.

Vågar du sätta dig och andas ner i magen. Titta tillbaka. Titta nu. Och låta fantasin, om det nu ens är fantasi? Se dig om ett halvår. Vad i det kan du själv kanske ta ett steg till för att komma närmare. Idag. Nästa vecka. Prova!! Bry dig inte vad som är vad. Tanke eller fantasi. Tänk om du faktiskt ser det som finns i din framtid, egentligen? Något du längtat efter. Hela ditt liv. Eller senaste tiden.

Ha en fantastisk dag! Kram// Annika

Av Annika Fjällström - 12 december 2018 09:39

Hej fina!

Från fiolsträng till mjukhet. Det kändes otroligt tydligt i fredags. Min känsla i mig går inte att dela med ord. Upptäckten i min kropp. Hur mycket rädsla och oro. Skräck och panik. Hopp om att bli frisk som ändå inte funkat. Jag vågar inte berätta för mycket än. Jag vet bara, att den dagen och den känslan. Var och är ett stort kliv i mitt liv.

Jag är sårbar. Och när jag nu upptäcker, att vara sårbar. Är det som gör mig stark. Då är förväntningar mindre. Om jag spänner mig. Försvarar mig. I tysthet som vi gör. Alla av oss. På grund av livet. Det är då det gör ont. Fast vi tror att om vi håller garden uppe. Så är jag stark. Så fel jag haft. Jag upptäckte detta nyss.

Så jag vill fortsätta ha min sårbarhet. Min mjukhet. Om du visste hur låg smärta jag har fysiskt, i det tillståndet. Hur mycket lättare det går. Att följa min känsla. Och inte behöva lyssna så mycket på vad andra tycker att jag ska vara. Att vara sårbar och ta mig igenom smärtan direkt. Den psykiska. Och uppleva idag. Bara tre dagar senare. Att jag inte bär det i mig. Så konstigt fast så underbart.

Att se och känna. Välja kärlek i min känsla och inte döma. Att våga det jag känner är rätt. Oj så mycket som landat på bara några dagar. Jag är inte problemet. Inte den här gången. Jag har utlöst en reaktion. Reaktionen är inte mitt ansvar.

Där. Skulle du kunna ta med dig det? Hur du reagerar är ditt ansvar? Se på anledningen? Att en annan person eller situation får dig att reagera. Anledningen till reaktionen. Är oftast något du bär inom dig. Stoppat i ryggsäcken. Fått lära dig. Jantelag. Eller vad det är. Med det sagt, menar jag absolut inte, att om någon gör dig illa, med ord eller annat. Att den har rätt!! Nej!! Jag undrar. Vad kan du göra bäst. För dig. Där och då. Eller längre fram?

Vågar du vara sårbar? Om jag kunde förmedla den lugna känslan. Och jag önskar av hela min själ. Att jag hittar tillbaka till min sårbarhet. Varje gå g jag kliver ur. Träning träning.

Våga leva! Mjukt och sårbart. Kram/: Annika

Jag

Av Annika Fjällström - 10 december 2018 12:29

Hej

Jag. Vem är jag. Vad vill jag. Och vad kan jag göra för mig. Hur löser jag de saker som oväntat dyker upp i livet nu, som är mindre bra. Nu när jag inte längre är i mitt huvud och tänker att jag borde göra på ett sätt, så som samhället säger. Som vi blir upplärd med. Eller hur skulle min terapeut ha bollat med mig. Lena. Som hjälpte mig bli ganska av med min PTSD. ( posttraumatisk stresssyndrom)

Jag. Får göra som min själ känner. Jag. Måste inte följa normen om hur jag bör tackla problemet. I den riktningen ser man redan framåt och förutsätter att problemen ökar. Ett typ av ajabaja.

Jag går inåt. Andas. Tar fram min kärlek. Den storhet av tillväxt jag kan lita på. Som är jag. Som inte påverkas av andras åsikter. Det är mitt liv. Jag ansvarar för det. Och även om min händelse är mindre kul. Är det bara nu vi vet. Om framtiden vet jag inte. Så. Jag går inåt. Förut skulle jag varit osäker. Ringt en vän. Kan jag välja det här? Fråga om lov typ. Viktigt att höra någon annans åsikt. På grund av att jag varit så blåögd.

Eller? Jag kanske bara inte följde min själ. Jag kände. Och slog bort. Så var det nu med. Jag tänkte först göra på ett sätt. Fast sedan kändes det beslut jag tog rätt. Så. Det är något jag kan lära här. Att stå upp i mer än min fulla längd. Att känna vad som är rätt för mig. Inte hur jag borde göra. Inte hur någon annan skulle tycka åt varken det ena eller andra. Inte vara rädd och tro att det upprepas. Känslan är att det absolut inte händer mig igen. Jag vet det.

Så jag. Jag växer. Jag lär mig. Och jag vet när det lägger sig. Att jag valde min egen väg. Och att jag kommer fortsätta göra det.

Kram // Annika

Av Annika Fjällström - 3 december 2018 17:33

Hej fina!

Mina framsteg fortsätter. På insidan är det så overkligt. Det är inte heller det enklaste att förstå själv. Jag kan inte gå tillbaka. Jag känner mig långsam. Slö som en snigel. Oerhört trött och sover bra och mycket. Inte så mycket lust att hitta på en massa, förutom det som har med mitt växande eller mina närmaste, att göra.

Idag när jag skulle kliva in på gymet, slog det mig. Att jag inte ens är samma person som när jag började träna. Jag vet av erfarenhet hur bra och härligt träning är. För kropp och själ. Att jag skulle känna sådan harmoni och lugn, det visste jag inte. Förr drev jag mig hårt. Utmanade mig på andra sätt. Både för att det var kul. Fast också en stark känsla för att jag ville vara fin. Nu vill jag vara frisk.

Så när jag märkte detta i morse. Reflekterade jag över vad. Och så starkt kom det över mig. Jag har ju varit så trött. På ett bra sätt. Och nu märker jag att min rädsla och stress. Det som varit i paniktillstånd sedan 2013. Det är mestadels borta. Vilket innebär att jag är oerhört vilsen. Och jag förstår att det gör mig så trött. Inte lugnet. Utan att jag levt i sådan stress.

Att varje kväll vara rädd för nästa dag. Fly och fäkta som slagits på under natten. Att inte veta något och inte kunna planera. Utan att ha medicin med i bakhuvudet. Som en åtgärd i värsta fall. Att i panik skynda ta medicin. Så jag inte ifall att,,,

Sorgen blir stor när jag skriver. Det finns ingen som vet. Jag har inte viljat visa vidden av min skräck. Mina tankar om att inte orka längre. På riktigt. Att jag nu inte vill göra saker jag inte känner för. För om jag inte duger då, då kvittar det. Att våga känna efter på riktigt. Jag har länge gjort det jag inte velat. Och tagit medicin. Ofta för rädsla att förlora de nära och kära. För rädslan att jag är så tråkig. Att upptäcka och erkänna det. Gör väldigt ont i själen. Och underbart skönt samtidigt. Jag behöver inte det längre. Jag vill numera. Vara jag. Vem det nu är.

Stå stark i min egen kraft. Ha en fin dag!
Kram// Annika

Av Annika Fjällström - 29 november 2018 12:35

Hej fina!

Oj vad många tårar som trillar idag. Så mycket skräp som släpper. Så oerhört mycket tacksamhet i mig. Igår kväll hade vi coachsamtal med vår kursledare/ inspiratör osv. Carolina Gårdheim.

Det är verkligen så mycket som händer inuti som är till det bättre för mig. Och ju mer jag känner av det, desto bättre blir allt runt mig också. Det sprids som ringar på vattnet. Jag känner sådan enorm glädje. På ett djupare plan.

Sitter på Coffeehouse i denna stund. Det är lite musik. Sorlet från andra. Barn gråter. I allt detta sitter jag. Och njuter. Av livet!! För något år sedan, var det en plåga. Jag gjorde ändå. Att sitta här nu. Trots spänningshuvudvärk av ett lite tuffare pass på rehab igår. Så kan jag njuta.

Det klagas mycket på att vi har sociala medier. För mig. Har det betytt allt. Att ha tillgång till det. Tack vare Facebook och instagram har jag hittat rätt väg för mig. Yinyoga först på Yogobe. Att andas. Att börja där. Sedan andra fysioterapeuter, mest från USA där de har kommit längre i mycket. Och någon jag vill framförallt nämna. Är Jonas Parandian @naprapatjonas. En naprapat som verkligen delar med sig. Lägger utmaningar. Fått mig att våga röra mig trots min stelop. Åsa Johansson på Karlstad träningspraktik. Och en ung driven kille som betyder mycket för mig. Robin Åberg som driver sitt företag Råträning. Som fick ge upp hockeyn pga en tumör i höften. Efter 3 års rehab lär han ut en massa rolig träning ( som jag ska delta i längre fram) och ger bästa massagen!

Det är så mycket som bubblar i mig. Och nu är det klart. Att jag ska ha föreläsning. Det blir i februari 2019. Så jag kommer väl förhoppningsvis dela med mig av mycket där. Ge hopp till alla som inte vågar. Som läkare sagt att det inte går. Så inget ont om sjukvården. Jag har mött bra människor och jag har mött de som inte bryr sig alls. Det är mer konceptet som är fel.

Min sjukgymnast jobbar med landstinget fast är privat. Och hon ser hela mig. Och vi får båda hålla oss tillbaka lite så jag inte får för hårda bakslag. Det gäller ju att träna hjärnan mycket också. Att det faktiskt går utan smärta. Jag har, verkar det som, äntligen hamnat på en nivå, där träning ger bättre lindring än morfin. Har inte tagit morfin med undantag den 7/11, sedan mitten på oktober. Minst. Tjohooo!!!!

Vad mår du bra av? Gör mer av det! Önskar dig en fin dag. Kram/ Annika

Av Annika Fjällström - 23 november 2018 06:48

Hej fina!

Tårar trillar. Jag vet inte hur jag ska tackla mig själv riktigt. Jag är superglad. Livrädd. Fantastiskt tacksam. Osäker. Ja allt du kan hitta. Och mitt i allt. Så saknar jag mamma mycket extra. Den 17/12 var det sista gången vi kramades. Så jag förstår att mycket gammalt ska bort ur kroppen.

Den här veckan går till historien av knasig och konstig för mig. Att inte varken vilja och sedan inte ens kunna gå tillbaka, där jag varit. I mitt tänkande. Förut skulle jag varit rädd och letat efter en massa saker att ta tag i fysiskt, bara för att jag haft en massa tankar om allt möjligt. Och känt i hela min kropp och skäl, min förändring. På cellnivå. Jag har dragit mig undan och umgåtts med nära om vartannat. Nu har jag istället för att dra igång något. Stannat upp och låtit saker jag känt oro för, smälta.

Jag har tränat. Så jag har träningsvärk. Och inte fått den typ av utlöst smärta. Jag är rädd att nu när jag skriver detta, att jag i morgon inte ska ha det så bra. Då inser jag, att det inte gör något. Jag är inte trasig längre. Varken i själen eller i kroppen.

Det är ju bara så fantastiskt hur man kan läka!! Jag har verkligen inte suttit och rullat tummarna och blivit frisk. Jag har sökt. Jag har provat. Och jag måste verkligen tacka för att internet finns. För det är där. Jag hittat alla underbara människor. Som hjälpt mig både fysiskt. Och genom nätet. Jag har gått på känsla. Och sorterat. Och hittat en sak först. Som lett mig till nästa. Och det är ju så livet är.

Släng dig på tåget!!! Vad säger ditt inre? Vad är din nästa hållplats! Vågar du ta det, utan att veta slutstationen? Våga och du kommer verkligen att få ett rikt liv!!

Det är ju det som är livet!!!

Heja mig!!! Och min nutid och framtid!!

Av Annika Fjällström - 20 november 2018 11:12

Hej fina!

Att vara den jag är. Vem är jag då? Utan jobb. Utan relationer. Utan utanförsaker liksom. Är nere i diket och gräver. Tack och lov för den utveckling jag gör, som gör att jag inte klarar av att dra ner mig i djupet av de mörkaste tankar. Tankar jag haft om att ge upp. Att inte orka. Av den anledningen att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv. Att inte duga och passa in i samhället. I relationer.

Det är värt jobbet att gräva ut skräpet som stör. Nu vet jag ju att det går över. Så mina frågor till mig själv är vem jag är och vad vill jag. Vad är min storhet.

Jag vet att jag vill ge. Det har alltid drivit mig. Att ge av mig. Det jag kan. Och den jag är. Visst blir jag utnyttjad många gånger. Och just nu. Är jag otroligt vilsen i den frågan. Jag känner mig lite tom. Som om något har skett på insidan. Som jag inte vet vad det är än. En stor sorg. En förändring är på gång. Det känns som den är stor samtidigt vet jag inte alls.

Så jag vill träna på att bara flyta med. Bara vara i det. Så kommer det. Istället för att jaga vad det kan vara. Hitta på för att jag ska ha något att ta tag i. Ändra. Så vill livet gärna se ut. Fast nu är det andra tider. Även för er. Märker du nåt? Är du mer otålig? Ena stunden helt säker och nästa vecka som ett splittrat skepp i stormen.

Så. Nu ska jag duga. Precis som jag är. Det är lätt att säga. Det gör vi allihopa. Säger, att jag duger som jag är. Jag har sagt det i hela mitt liv. Hur jag ska leva så, det vet jag inte än. Nu har jag redskap och ska verkligen anamma dem.

Jag har fått till mig att resa. Det vill jag verkligen. Så. Jag får göra det då!! Hur pengarna ska komma in eller hur något alls ska gå till. Det vet jag i te heller. Hahaha. Så detta inlägget blir ett, jag vet ingenting om någonting!!

Med de orden släpper jag taget. Det knyter sig i magen att inte ha kontroll. Nu tar jag den här dagen. Och är nyfiken på, vad som dyker upp.

Kram// Annika

Drygt två år sedan. ??

Presentation


Älskar att skriva. Om livet, tacksamhet, glädje och svårigheter. Om barn och barnbarn. Lifvet helt enkelt.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22
23
24
25
26
27
28 29
30
<<< April 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards