Hej fina!

I min meditation med Dr Joe Dispenza, som heter Breaking the habit of beeing yourself. Det är inte de vanliga meditationerna jag är van vid. I den här underbara ska jag även komma åt mina tankemönster och vanor. Tankar, som jag vill ändra. Reaktioner som inte gynnar mig. Att hitta utan att vara skuldbelagd, det djupa. Det omedvetna. Och det är vissa saker, som jag upptäcker, som förvånar mig samtidigt som det ger mig ett lättat aha!!

Om vi vill förändras. Om vi vill må bättre. Kan vi inte göra det med samma gamla tankar och beteenden som vi alltid haft. Det gäller attbryta mönstret. Och i den här bl a. Får jag insikt OCH verktyg. Samt hjälp. Från mig, min energi, i mig och runt mig. Och vet du? Det är vetenskap bakom detta!!

Alltså!! Det är helt fantastiskt att lyssna på Dr Joe. Det finns på youtube om du vill lyssna. Detta är inte reklam. Det är inte bluff. Det är ren vetenskap. Och jag. Jag har resultat. Genom att jag faktiskt lärt mig hur det funkar i hjärna och kropp. Och i början gjorde jag en meditation från youtube bara. När jag helt plötsligt märkte en stor sak, då köpte jag mig denna meditation jag pratar om, på hemsidan.

Allt vi är och gått igenom gör oss till en personlighet. Och det bevis som finns nu, är att du kan vända. Bli till den du är och vill vara. Du behöver vara passionerad. Verkligen vilja. Lägga tid och kraft. Och jag. Jag har gjort detta till mitt nu. Det är min grej. Vad annat kan jag göra. Det funkar och jag vet det. Inte på en vecka. På tid. Och jag har alltid sagt att jag kommer bli helt bra. Jag har bestämt mig att jag ska på ett av Joes retreat. Där man är många i samma energi och det kan ske mer på djupare plan.

Så. Skuld. Att upptäcka att jag har känt enorma skuldkänslor p g a min situation. Jag visste inte detta. Skuld för barnen. Min f d man. Min nuvarande särbo. Att inte jobba. Att inte duga. Att inte ha mycket pengar. Jag har inte sett skulden för jag har fokuserat på min tacksamhet. Vilket är toppen. Jag blir djupt berörd av att berätta.

Utan att se skulden kommer jag inte vidare. Om jag inte ser det tunga omedvetna, stannar jag i min tacksamhet. Fastnar. Och nu finns hoppet. Det är stunder. Som gör så ont in i själen. Fast jag vet med glädje samtidigt att jag kan på en tanke vända känslan.

För kroppen försöker vara kvar i min smärta. På olika sätt och vis. Det är så det funkar. Jag önskar att någon som är i stort behov av hjälp. Som läser detta. Ser det som sin chans. Dr Joe Dispenza. Med egen erfarenhet visualiserade han sig från ett liv i rullstol efter en allvarlig olycka. Läkte sig själv. Och hans mål var att om han lyckades, skulle han forska och hjälpa andra. Är så oerhört tacksam. Jag älskar denna osjälviska spännande man. Tack universum. Tack Joe!!!

Tänk fina tankar om dig. // kram Annika

Hej fina!

Nu var det länge sedan. Jag har verkligen tagit mig en paus och bara lagt ner vissa saker. Jag jobbar intensivt med mig själv i det tysta. Jag har inte delat det med en endaste person. Har inte haft behov. Inte heller orkat.

När man gör saker, som att utvecklas, må bättre och hitta sin egen väg. En förändring som sker i det tysta som inte märks så mycket utåt tror jag. Det ena leder till det andra. Min väg.

Jag studerar och lyssnar på det intressanta och det som nu kan bevisas. Hur en tanke registreras i hjärnan. Hur koppen svarar. Hur det blir minnen och beteende. Hur det i slutändan formar oss så det blir automatiskt. Just nu är jag i mitt jobb där jag kroppen försöker hålla kvar det som varit. Ja detta är så intressant. Just att det går att hitta en annan väg. En väg ut ur det jag fastnat i med smärta, övergrepp och skam och skuld.

Tänk om jag en dag kunde få lära ut. Först ska jag hitta mitt. Min väg. Så nu är mitt jobb att träna och bli frisk. Att fortsätta på den här vägen så får jag se vart det bär. Lite konstigt är det. När resultat går fort och jag förlorar den jag var i olika saker. Till det bättre fast att inte reagera och agera som förr. Att det i bästa fall inte finns i mig. Då blir jag förvirrad. Fast väldigt varm. Hoppfull och glad.

Detta är så kul. Att se vad som händer i hjärnan. Att utvecklingen kommit så långt att man kan visa. Såg en föreläsning igår. Hur neuroner typ hittar varandra och binder ihop sig, omedelbart när du lär dig nåt nytt. Ja jisses. Härligt!! Detta är så mycket mer än man kan förstå.

Kram på dig!! // Annika

Hej fina!

Känslan. Att bara våga. Våga av ingen anledning spritta av glädje. Av lycka. Insikten som slår mig. Hur jag inte vågar. Av många olika anledningar. Det mesta är av det jag hört om mig och till mig. Det jag tagit åt mig. Inte så mycket vad andra ska tycka. Utan mer. Av att inte vara ok. Att jag som är hemma och har sjukpension. Att jag som,,, borde inte och så vidare. Fattar du grejen? Jisses.

Jag längtar efter mitt roligare jag. Och inte genom att fejka. Utan att bara känna det. Det här med att mata mig med bra tankar. Att ta det längre. Att också känna. Något klickade i min meditation idag. Något släppte. Direkt efter kändes det konstigt. Jag fick än en gång en overklighetskänsla. Bara för att jag är ju så van att vara på ett sätt. Insikten. Att mina sista år när jag blivit bättre blivit rädd på ett annat sätt.

Jag vet hur jag bör göra. Och gör det typ hela tiden. Med ett undantag. Jag lägger till i min känsla, något som att det ändå inte kommer hända. Det är jag inte värd. Vem tror jag att ,,, varför jag,,, Oups. Jag visste inte att det var kvar så starkt. Jag vill ju drömma och våga tro på dem. På riktigt. Det här med indoktrinering och hjärnan och undermedvetna.

Så från idag. Ska jag jag vara än mer vaken. Jag har en plan. Och det tar tid att omvandla gammalt mönster. Speciellt i hjärnan. Mycket är rädsla att bli sviken. Lämnad. Bli skrattad åt. Eller nej. Att bli nedtryckt av. Som yngsta flicka i en skara på sex st tjejer. Fick jag ofta höra ord som gått in. Ett speciellt minne var när jag, kanske åtta år gammal. Erbjöd mamma att diska. Hånet som kom oskyldigt från mina systrar. Det sved i mig så jag sa aldrig mer det. Hur mycket sådant finns det i mig? I dig? Hur ofta säger vi till våra nära och kära. Saker i vrede eller skämt eller ironi med en underförstådd ton. För att vi inte själva mått bra i stunden. Eller skämts och ska dölja saken och skylla på annan person.

Så. Ärlighet. Det är inte konstigt att jag är sådan. För jag vet vad det kan förstöra en annan. Av att inte vara det. Och nu. Nu ska jag gå ett steg djupare. Det glada. Det roliga. Ska få ta mer plats i mig. Blir nästan nervös och samtidigt. Kommer jag tydligt ihåg vem jag är. Som ett slag i skallen! Nu börjar nästa resa. Att resa mig upp. Ur askan i elden då. Ojoj.

Du får ha en fantastisk dag. Säg nåt snällt från hjärtat till någon du bryr dig om idag. Lite extra!

Kram// Annika

Hej fina!

Älskar när det jag håller på med i min träning att hitta rätt tankar i livet, för att må bättre och leva mitt liv, inte andras, att det finns vetenskapliga bevis att vi kan omprogrammera vår hjärna. Saken är den att vi programmerar den hela tiden. Forskningen visar att runt 35 års ålder, då fastnar vi lätt i alla våra erfarenher i livet, vi har vant oss vid att reagera och agera av utom oss pågående saker i livet. Till slut har vi programmerat oss att bara vara så. Vi har gjort oss en personlighet så att säga.

Men vet du vad? Det har du gjort själv. Och du kan omvandla dina tankar och känslor. Tänk så mycket kraft det tar att vara arg. Irriterad. Osv. Du kan lära dig agera och även träna på att inte reagera så småningom. Att inte skylla på det yttre hela tiden. Det går. Och att det nu finns bevisat är ju verkligen härligt.

Man visste redan att meditation lugnar ner hjärnan. När hjärnan lugnar sig lugnar sig hela systemet. Det är bevisat. Grejen är den, att endast meditera. Det är en kanonbra start. Att ta det längre. Och våga hämna i lägen där du inte reagerar på ren vana. Det är en större förändring. Där är jag. Och jag lovar!! Det händer grejer!!

Dr Joe Dispenza, säger: tankar är hjärnans språk. Känslor är kroppens. Så kan vi tänka oss sjuka. Kan vi tänka oss friska. Om vi verkligen vill. Om du inte vill dra det så långt. Träna bara på det första jag skrev. Och om du också kan känna igen. Att ibland är det faktiskt tanken om något. Som får dig må bra eller dåligt. Varför inte, när du tänker på något dåligt, bryta tanken och inte grotta ner dig, tänk på något bra?! Jag vet att det är olika vad man går igenom. Sorg och andra svåra saker. Fast sedan. När vi fastnat. Det går då med. Att göra en förbättring. För du kan ju känna med tanken att kroppen reagerar på den bra eller dåliga tanken. Lek lite. Och se hur det får dig att känna.

Så. Tvärtom då. Hur känns kroppen. Hur mycket känslor är sparade. Av alla tankar och reaktioner vi varit med om. Även sådant som inte ens hänt fast vi har med rädslan skapat en känsla. Vågar du fråga dig själv, vad är det som får mig att känna så här nu? En smärta. Ett sötsug. Ja vad som. Kanske du hittar nåt.

Hur gör jag då? Jag själv mediterar varje dag. Lite eller mycket. Jag är mer medveten om tankar och känslor. Utan att tänka så mycket på det egentligen. Inte när jag är i min vardag liksom. Ibland när jag hittar smärta i kroppen. Kan det vara så enkelt. Att jag tänker nåt av rädsla t ex. Jag kan ha något jag varit med om, som t ex övergrepp. Upptäckten att jag inuti mig håller mina muskler runt bäckenet hårt spända. Med stor förvåning har jag märkt det efter att jag blivit starkare i mitt bäcken med rehab. Är det övergreppen? Ja det känns så, för när jag började ändra på detta, så kom tankar och känslor. Och då först. Kan jag släppa. Förlåta mig själv. Och gå vidare. Rak i ryggen.

Så det är spännande nu. Över vad mer jag kommer upptäcka. För faktiskt. Med träningen. Så släpper mycket emotionella saker jac håller i utan att ha en aning. Spänner mig omedvetet på ställen ni inte kan ana. Så träning. Rörelse. Är bra mycket mer än vad någon kan bevisa.

Du får ta mina felstavningar idag ifall jag gjort det. För jag var så ivrig att dela med mig att jag nu inte har tiden att kolla. Så. Släpper perfektionisten i mig för en stund och önskar dig en fantastisk dag!!

Kram//Annika

Älskade glada barnbarnet

Hej fina!

Ja jisses. Det är en del stora tankar i min skalle nu. Om livet. Om vad jag varit med om. Utan att vara ledsen och förtvivlad. Att se på riktigt. När min fysioterapeut sa idag. Annika, vad du har gått igenom,,,,nu efter träningen. Hemma efter mat och kaffe. Så går hennes ord in. Tårarna kommer. Av insikter. Inte av sorg eller ånger. Mer av medkänsla. Till mig själv.

Min resa. Så lång. Och så långt jag har kommit. När jag tittar tillbaka ser jag alltet. Så mycket så jag förstår knappt att jag hunnit. Igår var min vilodag från rehabträning. Mådde bra( i mina mått mätt). Ville ta en promenad. När jag kommit ca 1 km var bensinen slut. Det blev tvärstopp. Fick vända och tog mig knappt hem. Min utmattning var ett faktum. Det finns där. Många bäckar små.

Det händer mer i mig och utanför mig än jag vill inse. Jag har fortfarande inte den energin som jag tror att jag har. Dessutom när jag mår bra. Då ? skyndar? jag mig lite. Tänk om det försvinner. Det händer inte så ofta längre. Fast det faktum att jag blev slut i själ och kropp igår. Visar på att jag har bråttom.

Jag märkte igår att mina gamla tankar ville göra sig påminda. T ex att nu när jag varit i ett förhållande i drygt ett år. Så kommer de där knasiga tankarna. Att inte duga p g a mitt handikapp. Som även gör att min ekonomi inte är på topp. Att jag är tråkig. Inte som andra friska.

Så. Fast de tankarna kom. Var min egna styrka där. Och jag kände att det inte var sant. Och om det är det. Då är jag stark nog, och dessutom hellre ensam. För jag vet att jag är en fantastisk tjej. Och att jag själv behöver känna det helt och fullt utan att först ha pengar. Eller vara helt frisk. Att det inte finns någon utanför mig. Som kan läka mig. Det börjar med mig. Att hitta min trygghet.

Och den har börjat landa. Jag vill väldigt mycket. Jag vill komma ut. Jobba. Umgås. Träna. Resa. Osv. Samtidigt. Tog jag ett beslut förra veckan. Och det är att njuta. Nu!! Inte sedan när,,, som igår. Njuta av en bra dag. Inte göra slut på mig. Så alla dagar är dagar att njuta av. Leva. Och att lära mig. Stanna upp. Fast jag känner mig oerhört ivrig. Och den som är med mig på resan är med mig. En del hoppar av. En del är kvar. En del hoppar på igen. Och jag kan bara tacka de som är med än. Jag tackar såklart de som varit med.

Så kärlek till mig. Klapp på axeln för min styrka som jag vet om fast ser den inte.

Ha en fantastisk dag!! Kram // Annika

Hej fina!

Ja jisses. Det är en del stora tankar i min skalle nu. Om livet. Om vad jag varit med om. Utan att vara ledsen och förtvivlad. Att se på riktigt. När min fysioterapeut sa idag. Annika, vad du har gått igenom,,,,nu efter träningen. Hemma efter mat och kaffe. Så går hennes ord in. Tårarna kommer. Av insikter. Inte av sorg eller ånger. Mer av medkänsla. Till mig själv.

Min resa. Så lång. Och så långt jag har kommit. När jag tittar tillbaka ser jag alltet. Så mycket så jag förstår knappt att jag hunnit. Igår var min vilodag från rehabträning. Mådde bra( i mina mått mätt). Ville ta en promenad. När jag kommit ca 1 km var bensinen slut. Det blev tvärstopp. Fick vända och tog mig knappt hem. Min utmattning var ett faktum. Det finns där. Många bäckar små.

Det händer mer i mig och utanför mig än jag vill inse. Jag har fortfarande inte den energin som jag tror att jag har. Dessutom när jag mår bra. Då ? skyndar? jag mig lite. Tänk om det försvinner. Det händer inte så ofta längre. Fast det faktum att jag blev slut i själ och kropp igår. Visar på att jag har bråttom.

Jag märkte igår att mina gamla tankar ville göra sig påminda. T ex att nu när jag varit i ett förhållande i drygt ett år. Så kommer de där knasiga tankarna. Att inte duga p g a mitt handikapp. Som även gör att min ekonomi inte är på topp. Att jag är tråkig. Inte som andra friska.

Så. Fast de tankarna kom. Var min egna styrka där. Och jag kände att det inte var sant. Och om det är det. Då är jag stark nog, och dessutom hellre ensam. För jag vet att jag är en fantastisk tjej. Och att jag själv behöver känna det helt och fullt utan att först ha pengar. Eller vara helt frisk. Att det inte finns någon utanför mig. Som kan läka mig. Det börjar med mig. Att hitta min trygghet.

Och den har börjat landa. Jag vill väldigt mycket. Jag vill komma ut. Jobba. Umgås. Träna. Resa. Osv. Samtidigt. Tog jag ett beslut förra veckan. Och det är att njuta. Nu!! Inte sedan när,,, som igår. Njuta av en bra dag. Inte göra slut på mig. Så alla dagar är dagar att njuta av. Leva. Och att lära mig. Stanna upp. Fast jag känner mig oerhört ivrig. Och den som är med mig på resan är med mig. En del hoppar av. En del är kvar. En del hoppar på igen. Och jag kan bara tacka de som är med än. Jag tackar såklart de som varit med.

Så kärlek till mig. Klapp på axeln för min styrka som jag vet om fast ser den inte.

Ha en fantastisk dag!! Kram // Annika

[Bild]

Hej fina!

Acceptans. Låter det tråkigt? Jag tror att jag har blandade känslor för det. Eller har haft. Egentligen idag, så innebär det en lättnad. Att jag tagit typ ett beslut och att det äntligen känslomässigt har landat.

Du som läst mina tidigare inlägg vet att jag har jobbat länge med att förändra mitt sätt att tänka. Ta mig ur rädsla och negativa tankar med att bli medveten och ta mig ur till något bättre. Inte visste jag då, att jag skulle må så mycket bättre. Hitta mer av den jag vet att jag egentligen är.

Och inte visste jag heller att jag kunde må så väldigt dåligt eller tappa bort mig så jag blir rädd heller. För drygt en vecka sedan, nästan två faktiskt. Hade jag en sådan dröm som jag vet betyder något. En hjälp av något slag. Jag hoppade. Och innan jag hoppade. Ställde jag krav. Låter inte så märkvärdigt. Jag vill mest hålla det privata för mig själv. Fast hoppet. Det var att ta ett nytt kliv. Lämna en massa gammalt bakom. Och stå stadigt. Kravet. Ja. Jag ställer aldrig krav.

Upptäcker att jag inte gör det. Av rädsla förmodligen. För vad som kan hända. Mest rädd för det negativa såklart och ändå finns det nog något i det som kan bli bra också. För även om ingen tror det om sig själv. Så är det ofta så, att vi stannar i det som är. Även om det suger. Att våga hoppa eller ställa krav till sitt eget bästa och att inte veta utgången. Det är lite skrämmande. Så blir allt som det var. Och vi kväver en bit av oss.

Ett krav är ju att erbjuda en typ av lösning på något som inte känns ok. Eller för den egna sakens skull. Det kan ju se ut på många sätt. Och jag är ingen expert. Jag går bara på min erfarenhet.

Så de här veckorna som gått nu har varit mycket i mig. Känslor. Tankar. Stillhet. Reflektion. Och jag vågar att inte analysera. Det som jag tycker är svårt. Är att jag inte vet vem jag är. Alls. Just nu. Dagen efter drömmen hade jag typ panik. Och då tänkte att det är ok. Om jag ska beskriva känslan så är det tomt. Tyst. Gråt. I små stunder.

Tomheten är nog helt friskt. Och att jag bara är van att ha mitt fly och fäkta på. Att åka bergochdalbana i känslorna. Så när jag är så här. Så får jag påminna mig att jag är stark. Att jag äntligen har hoppat. Lämnat det gamla i ett stort steg och får fylla mitt nya tomrum med nya härliga saker och minnen. Vad och vilka vill jag ha med mig? Vad vill jag. Och mitt i allt detta. Är jag bara. Och vågar ha tillit. Att svaren kommer.

Idag är det träning. Till och med den. Känns annorlunda. Jag önskar dig ett helt fantastisk dag!!

Kram// Annika

Hej fina!

Jag tog mig lite ledigt från bloggen. Livet händer mig. På alla sätt. Igår var det insikternas dag, ännu mer på djupet. Rensa och sortera. Det var även 1 år sedan min älskade lilla mamma somnade in hemma på sängen. Det var hennes önskan tidigt i livet. Att inte behöva vara på sjukhus eller vårdhem. Jag vet att hon dansar loss med sin syster och bröder, min pappa och alla andra. Det är härligt att höra, hur hon ger sig tillkänna på olika sätt, på de vis vi hade henne nära.

I helgen hade jag en känsla som var djup. Var glad fast låg samtidigt. Jag orkade faktiskt bara låta det bero. Utan att analysera. Nu vet jag ju. Att det är en förändring som är på väg. Igår i min meditation. Valde jag en meditation med min lärare, den heter ficklampan. Jag ska först lysa på en vit duk med ficklampan, något som själen vill visa. Något som jag nog inte är så glad över. Förlåta mig själv. Och sedan ser jag vad som är orsaken till beteendet.

Det kan ju låta flummigt. För mig är det mitt sätt att lära känna mig. Vem jag är egentligen. Att förstå mitt beteende och tankar som inte gör gott varken för mig eller någon annan. Såklart jag vill ta chansen. Det gör riktigt ont. Nu är jag trygg och vet verkligen, att efter smärtan, kommer befrielsen. Och styrka.

Hur mycket vi än tror att vi går vidare. Att ruska på axlarna. Äsch. Det har jag glömt. Så ändå påverkar det oss. Våra reaktioner och våra tankar. Om hur andra är och vad de gör. Att se sitt egna utan att döma. Att förstå att andra också har något som präglat dem. Och ge kärlek istället.

Idag har jag verkligen gått inåt. I ide som en björn. Jag sitter i mitt. Mitt på ett café i stan. Här får jag inspiration. I sorlet av andra. Det händer så mycket när jag i det minsta lilla lyssnar på tanken. Den där lilla. Om det är gå till höger när jag tänkt vänster. Ring en vän, nu kastar jag inte tanken till, jag gör det sen. Jag tränar. Hela tiden.

Den träningen håller mig på rätt köl. Jag har en smärta nu, den kom sig av en händelse i mitten av december, har ökat lite sakta och nått kulmen nu, efter medicinska botoxen den 27/12. Jag vet att det kommer bli bättre. Jag är väl bara så in i själen trött. På att än en gång. Hitta ut ur stressiga tankar och mönster som kraftig smärta innebär. Förut hade jag tagit morfin. Det har gått två hela månader idag. Sedan jag sist tog dem. Tufft? Ja så in i bomben. Tar jag mig igenom trots hög smärta. Får det gå. Det är den kemiska ångesten jag inte vill ha. Igen.

Mitt förlåt till mig. Är gammalt. Det var ändå väldigt skönt. Att inse att jag har slutat med det sedan länge. Däremot blev det en aha varför. Grunden visste jag. Det som hänt mig i livet. Däremot. Visste jag inte känslomässigt. Att bli lämnad. Att inte vara älskad. I början i en relation t ex. Då är det ju tryggt. Så nu. När vi haft vår relation i mer än ett år. Smyger sig gamla tankar. Nej inte det heller. Gammalt beteende fast tyst inom mig. Att se. Att som jag gjorde förr. Är p g a jag inte vågade. Vågade varken ta emot. Eller att ge fullt ut. Stänger ner en del av mitt innersta. Ifall att.... eller tänk om... och det var inte medvetna tankar. Det lärde jag mig. Typ igår. Jag vet varför. Just idag. Vill jag inte dela den privata delen.

Så vågar du kika in på ditt beteende? Vågar du förlåta dig så du inte bär med dig? I vänskap och kärlek? Din kärlek till dig. Det är en sak att veta i hjärnan. Något helt annat att känna. I hjärtat. Och själen.

Kram på dig!// Annika

Älskade lilla mamma