Hej fina!

Idag är det ett år sedan som jag flyttade till min lägenhet, ensam. Och när jag påminns om det, och hur mycket bra som jag hunnit med detta år. Så känns det som det gått flera år.

Så mycket har hänt med mig. Min utveckling till mitt jag, att verkligen få leva, kärlek. Skratt och upplevelser. Mina barn. Mitt barnbarn. Hur är det ens möjligt?

Igår på min promenad, slog det mig, att en viss typ av smärta är borta på ett specifikt ställe. Lite osäker på om det beror på botoxen, å andra sidan spelar det inte någon roll. Min övertygelse är, att det orkar läka bättre, när inte tankarna är på hela tiden. Att jag orkar och att jag vågar. Röra mig.

Det fick mig också att inse, att med tidens gång, är det många smärtområden som försvunnit eller bleknat, sedan dr Åke opererade mig första gången. Jag kommer alltid att ha min stelop med ben från min höft, på de två kotorna närmast skallen. Tyvärr är det ett viktigt område för resten av kroppen. Och för huvudvärk. När det blir för stelt, vilket det lätt blir när jag inte kan röra den delen alls, utan tar ut min rörlighet längre ned i nacken, så stelnar och spänner det på många andra ställen. Då blir det tryck mot nerver som gör ont, som i sin tur, gör att muskler står och spänner i vila.

Jag är väldigt påläst om vad som kan vara vad och varför. Det kan tyckas utåt vara knasigt. För mig är det mitt sätt att hitta vad som funkar för att bli så bra som möjligt. Och jag har antagligen bara ett område som krånglar högt upp, som jag så oerhört gärna skulle vilja få åtgärdat. Det är det område som är kvar, som känns som det utvecklar det värsta på mig. I smärta i huvud och ända ner mot höften.

Nu går jag vidare ändå. Och mer och mer accepterar jag. Den biten kämpar jag med lite mer. Just för att jag behöver hitta min egen acceptans. Att duga och vara älskad trots mitt handikapp. Det syns inte alls utåt om man inte ser mina ärr, synliga är de fem stycken. Och att jag är stel vid vridmoment. Liten stress ligger där kvar. Som är så onödig. Jag vill så gärna varje dag, ha bort den.

Det är så fort jag får ont på ett speciellt sätt. Så kommer knuten. I magen. Jag vill inte ta starka mediciner. Jag är rädd för många saker. Hjärnan vet. Att det är inget att vara rädd för. Jag har ju min erfarenhet. Att det går över. Fast jag har ju också erfarenhet av att inte räcka till. Att inte vara nog bra. Och den biten funkar också jättebra tankemässigt. Känslan i magen, den har jag ibland ändå. Det har ju med kontroll att göra.

Och ibland. Kommer en stark sorg. Inte så ofta. Det är kampen. Att må det bästa jag kan. Det är slitsamt. Det är mycket rädsla bakom varje dag. Hur går det här? Hur blir det i morgon? Samtidigt är ju det enda som kan få mig att släppa rädsla, erfarenhet. Eller att lägga ner livet. Ibland blir allt övermäktigt. Då är det nära att jag bara säger nej, stopp. Nu orkar jag inte mer. Inte på grund av smärta. Utan för min kamp.

Har en fantastisk pojkvän. Som får mig att våga. Det händer något hela tiden. Och jag är egentligen precis sådan själv. Fast det kan han inte veta. För han kände inte mig innan detta hände mig. Det är ju bra. Då får han lära känna mig. Och jag gillar mig själv så mycket mer idag. Tänk att få må så här bra och samtidigt sätta kroppen fri!!

Det är ett mål!! Att sätta kroppen fri. Från rädsla och oro. Då släpper resten. Så att jag ska lära mig att njuta av livet först, är en bra start. Och ta bort mina värderingar om vad andra ska tycka om det. Om vilken rätt jag har, att vara lycklig. Fri. Och njuta av livet. Trots allt. För jag tror ju inte, att någon inte unnar mig det.

Jag önskar dig en dag i frihet. I dig. Ta ett djupt andetag. Och känn din frihet. Din själ. Vem är du. Egentligen.

Kram// Annika

 

Carina

22 maj 2018 16:22

Hej
Jag gillar din rubrik Frihetsrädsla,leva sitt liv här och nu utan rädslor från sjukdom och oro.
Tack för ett fint inlägg

http://ennasbarn.bloggplatsen.se

Annika Fjällström

22 maj 2018 22:56

Hej Carina!

Tack för värmande ord. Och att du kikar in.
Kram!!//Annika

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej fina! Sitter i solen. Det är kallt ute fast på min balkong är det fantastiskt. Jag sitter med en klump i magen av tacksamhet. Att ha den här möjligheten. Det är inte bara att jag får sitta här. I ett drömboende. Utan att jag fantiserade, eller...

Hej fina! Wow! Idag, åtminstone än så länge är det typ vindstilla här i Karlstad! Det är så jag inte riktigt vågar tro på det. Hihi. Jag har vågat. Hitta ut ur en tuff situation. Igen. Det är väl det vi gör. Med livet. Frågan är hur. Varje gån...

Hej fina! Hur tänker du? Hur känner du? Ältar du att du önskar något annat? Annat jobb, liv eller relation? Det gör vi alla tror jag. Att jag har hamnat på ett så bra ställe i mitt liv inuti mig, är inte något som bara blivit. Inget någon gett mi...

Hej fina! Oj så många år sedan jag skrev. Det har hänt mycket i mitt liv. Jag mår väldigt bra, ganska fri i min gamla smärta. Det ska jag återkomma till såklart. Mitt barnbarn Neo har blivit fem år, den 30 mars! En stor kille som jag antagligen ...

Hejsan!Ser att flera är ute på min blogg trots alla år sedan jag skrev. Livet har gått och jag tappade lusten att skriva. Det har nu börjat smyga sig på igen och jag kommer nog dela med mig lite än en gång. Till dess önskar jag dig en fantastisk dag!...